Un ejército de langostas
1¡Toquen la trompeta en Sión;
den la voz de alarma en mi santo monte!
¡Tiemblen todos los habitantes del país!
Ya viene el día del Señor;
en realidad, ya está cerca.
2Día de tinieblas y oscuridad,
día de nubes y densos nubarrones.
Como la aurora que se extiende sobre los montes,
así avanza un pueblo fuerte y numeroso,
pueblo como nunca lo hubo en la antigüedad
ni lo habrá en las generaciones futuras.
3El fuego devora delante de ellos;
detrás, las llamas arden.
Antes de su llegada, el país se parece al jardín del Edén;
después, queda un desolado desierto.
¡Nada escapa de su poder!
4Tienen aspecto de caballos;
galopan como corceles.
5Al saltar sobre las cumbres de los montes,
producen un estruendo como el de carros de guerra,
como el crepitar del fuego al consumir la hojarasca.
¡Son como un ejército poderoso en formación de batalla!
6Ante él se estremecen las naciones;
todo rostro palidece.
7Atacan como guerreros,
escalan muros como soldados.
Cada uno mantiene la marcha
sin romper la formación.
8No se atropellan entre sí;
cada uno marcha en línea.
Se lanzan entre las flechas
sin romper filas.
9Se abalanzan contra la ciudad,
escalan los muros,
trepan por las casas,
se meten por las ventanas como ladrones.
10Ante este ejército tiembla la tierra
y se estremece el cielo,
el sol y la luna se oscurecen
y las estrellas dejan de brillar.
11Truena la voz del Señor
al frente de su ejército;
son innumerables sus tropas
y poderosos los que ejecutan su palabra.
El día del Señor es grande y terrible.
¿Quién lo podrá resistir?
Exhortación al arrepentimiento
12«Ahora bien», afirma el Señor,
«vuélvanse a mí de todo corazón,
con ayuno, llantos y lamentos».
13Rásguense el corazón
y no las vestiduras.
Vuélvanse al Señor su Dios,
porque él es misericordioso y compasivo,
lento para la ira y lleno de amor,
cambia de parecer y no castiga.
14Tal vez Dios reconsidere y cambie de parecer,
y deje tras de sí una bendición.
Las ofrendas de cereales y las ofrendas líquidas
son del Señor su Dios.
15¡Toquen la trompeta en Sión!
¡Proclamen el ayuno!
¡Convoquen a una asamblea sagrada!
16¡Congreguen al pueblo;
consagren la asamblea!
¡Junten a los ancianos del pueblo,
reúnan a los pequeños
y a los niños de pecho!
¡Que salga de su alcoba el recién casado
y la recién casada, de su cámara nupcial!
17Lloren, sacerdotes, ministros del Señor,
entre la entrada y el altar;
y digan: «Compadécete, Señor, de tu pueblo.
No entregues tu propiedad como objeto de burla,
para que las naciones no se burlen de ella.2:17 no se burlen de ella. Alt. no la sometan.
¿Por qué habrán de decir entre los pueblos:
“Dónde está su Dios?”».
La respuesta del Señor
18Entonces el Señor se llenó de celos por su tierra
y mostró piedad a su pueblo.
19Y respondió el Señor:
«Miren, enviaré cereales, vino nuevo y aceite,
hasta dejarlos plenamente satisfechos;
y nunca más los haré
objeto de burla de las naciones.
20»Alejaré de ustedes al que viene del norte,
arrojándolo hacia una tierra seca y desolada:
lanzaré su vanguardia hacia el mar oriental,
y su retaguardia hacia el mar occidental.2:20 el mar oriental … el mar occidental. Es decir, el mar Muerto y el Mediterráneo.
Subirá su hedor
y se elevará su fetidez».
¡El Señor ha hecho grandes cosas!
21No temas, tierra,
sino alégrate y regocíjate,
porque el Señor ha hecho grandes cosas.
22No teman, animales del campo,
porque los pastizales de la estepa ya reverdecen;
los árboles producen su fruto
y la higuera y la vid dan su riqueza.
23Alégrense, habitantes de Sión,
regocíjense en el Señor su Dios,
porque les ha dado las lluvias de otoño.
Él envía la lluvia,
la de otoño y la de primavera,
como en tiempos pasados.
24Las parcelas se llenarán de grano;
los lagares rebosarán de vino nuevo y de aceite.
25«Yo los compensaré a ustedes
por los años en que todo lo devoró
ese gran ejército de langostas
que envié contra ustedes:
las grandes, las pequeñas,
las jóvenes y los saltamontes.2:25 Véase nota en 1:4.
26Ustedes comerán en abundancia, hasta saciarse,
y alabarán el nombre del Señor su Dios,
que hará maravillas por ustedes.
¡Nunca más será avergonzado mi pueblo!
27Entonces sabrán que yo estoy en medio de Israel,
que yo soy el Señor su Dios,
y no hay otro fuera de mí.
¡Nunca más será avergonzado mi pueblo!
El día del Señor
28»Después de esto,
derramaré mi Espíritu sobre todo ser humano.
Los hijos y las hijas de ustedes profetizarán,
tendrán sueños los ancianos
y los jóvenes recibirán visiones.
29En esos días derramaré mi Espíritu
aun sobre los siervos y las siervas.
30En el cielo y en la tierra mostraré prodigios:
sangre, fuego y columnas de humo.
31El sol se convertirá en tinieblas
y la luna en sangre
antes que llegue el día del Señor,
día grande y terrible.
32Y todo el que invoque el nombre del Señor será salvo,
porque en el monte Sión y en Jerusalén
habrá salvación,
como lo ha dicho el Señor.
Y entre los sobrevivientes
estarán los llamados del Señor.
1Stöt i horn på Sion!
Slå larm på mitt heliga berg,
så att alla som bor i landet darrar!
För Herrens dag kommer
och är nära,
2en dag med mörker och moln,
en dag så dunkel och svart.
Likt gryningen som breder ut sig över bergen
kommer ett stort och mäktigt folk.
Dess like har aldrig tidigare funnits
och kommer aldrig att finnas
bland kommande generationer.
3Framför dem går en förtärande eld,
bakom dem en brännande låga.
Framför dem ligger landet som Edens trädgård,
men bakom dem är öde öken.
Ingenting undkommer.
4De ser ut som hästar,
de drar fram som stridshästar.
5Med ett skrammel som av stridsvagnar
drar de fram över bergstopparna,
som en eld som dånar i strå,
som en mäktig armé på väg till strid.
6Folk grips av ångest inför dem,
allas ansikten bleknar.
7Som hjältar drar de fram,
som krigare tar de sig uppför muren.
Var och en marscherar rakt fram
och bryter sig aldrig ur ledet.
8Ingen tränger en annan.
Var och en går sin väg rakt fram.
De tar sig genom vapnen
utan att någon kan hindra dem.2:8 Grundtextens innebörd är osäker i versens sista del.
9De rusar in i staden,
springer uppför muren,
klättrar in i husen
och tar sig in genom fönstren som tjuvar.
10Jorden darrar inför dem
och himlen bävar.
Solen och månen förmörkas
och stjärnorna håller tillbaka sitt sken.
11Herren låter sin röst höras
framför sin här.
Mycket stor är hans armé,
och stark är den som följer hans order.
Herrens dag är stor
och mycket fruktansvärd.
Vem kan uthärda den?
Vänd om till Herren
12Nu säger Herren:
”Vänd om till mig helhjärtat,
under fasta, gråt och klagan.”
13Riv sönder era hjärtan,
inte era kläder,
vänd tillbaka till Herren, er Gud,
för han är nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på nåd,
och han ångrar det onda.
14Vem vet? Kanske vänder han om,
ångrar sig och lämnar efter sig en välsignelse,
till mat- och dryckesoffer åt Herren, er Gud.
15Stöt i horn på Sion!
Utlys en helig fasta
och kalla samman en högtidssamling!
16Samla folket,
helga församlingen,
kalla samman de gamla,
samla barnen
och de diande småbarnen.
Låt brudgummen komma ut ur sitt rum
och bruden ut ur sin kammare.
17Mellan förhuset och altaret
ska prästerna, Herrens tjänare, gråta
och säga:
”Herre, skona ditt folk!
Låt inte din arvedel hånas
och bli till en visa bland folken.
Varför skulle man bland folken få säga:
’Var finns deras Gud?’ ”
Räddning på Herrens dag
(2:18—3:21)
18Då greps Herren av svartsjuka för sitt land
och förbarmade sig över sitt folk.
19Herren svarade sitt folk:
”Jag ska ge er säd, vin och olja
så att ni blir mätta.
Jag ska aldrig mer
låta er vanäras av andra folk.
20Jag ska driva fienden från norr
långt bort från dig,
förjaga honom till ett förtorkat, öde land,
hans förtrupp mot havet i öster
och hans eftertrupp mot havet i väster.
Där ska stanken från honom stiga,
en förruttnelsens lukt från honom gå upp.”
För han har gjort stora ting.2:20 Sista satsen är svårtolkad; det är oklart vem som är subjektet. Om det är fienden, troligen syftande på gräshopporna, har satsen en negativ innebörd, men om slutet av versen tänks syfta på Herren, anknyter den kanske till v. 18f. Jfr även v. 21.
21Frukta inte, land.
Gläd dig och jubla,
för Herren har gjort stora ting.
22Frukta inte, ni markens djur,
för de öppna betesmarkerna grönskar på nytt.
Träden bär sin frukt,
fikonträdet och vinstocken
ger rika skördar.
23Gläd er, ni som bor på Sion,
jubla i Herren, er Gud!
Han ger er höstregn i rättfärdighet.
Han sänder skurar till er,
både höstregn och vårregn som förr.
24Tröskplatserna ska fyllas av säd,
och pressarna ska flöda över av vin och olja.
25”Jag ska gottgöra er de årsskördar som gräshopporna2:25 Se not till 1:4., gräsbitarna,
gräsätarna och gräsgnagarna åt upp,
min stora här som jag sände mot er.
26Ni ska få äta så att ni blir mätta,
och ni ska prisa Herren, er Gud,
som har utfört dessa under för er skull.
Aldrig mer ska mitt folk behöva komma på skam.
27Då ska ni inse
att jag är mitt i Israel
och att jag är Herren, er Gud, och ingen annan.
Aldrig mer ska mitt folk behöva komma på skam.
Herrens dag
28Därefter ska jag utgjuta min Ande
över alla människor.
Era söner och döttrar ska profetera,
era gamla män ska ha drömmar,
och era unga män se syner.
29Också över tjänare och tjänarinnor
ska jag på den tiden utgjuta min Ande.
30Jag ska låta tecken visa sig
på himlen och på jorden:
blod, eld och rökpelare.
31Solen ska vändas i mörker
och månen i blod,
innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.
32Men var och en som åkallar Herrens namn
ska bli räddad.
För på Sions berg och i Jerusalem
ska finnas en räddad skara,
som Herren har sagt,
bland de överlevande
som Herren kallar.
