Nueva Versión Internacional

Joel 1

1Esta es la palabra del Señor, que vino a Joel hijo de Petuel.

La invasión de langostas

¡Oigan esto, ancianos del pueblo!
    ¡Presten atención, habitantes todos del país!
¿Alguna vez sucedió cosa semejante
    en sus tiempos o en los de sus antepasados?
Cuéntenselo a sus hijos,
    y que ellos se lo cuenten a los suyos,
    y estos a la siguiente generación.
Lo que dejaron las langostas grandes
    lo devoraron las langostas pequeñas;
lo que dejaron las langostas pequeñas
    se lo comieron las larvas;
y lo que dejaron las larvas
    se lo comieron las orugas.[a]

¡Despierten, borrachos, y lloren!
    Giman, todos los entregados al vino,
    porque el vino dulce les fue arrebatado de los labios.
Una nación poderosa e innumerable
    ha invadido mi país:
tiene dientes de león,
    colmillos de leona.
Asoló mis vides,
    desgajó mis higueras.
Las peló hasta dejar blancas sus ramas;
    ¡las derribó por completo!

Mi pueblo gime como virgen vestida de luto
    por la muerte de su prometido.
Las ofrendas de cereales y las libaciones
    no se ofrecen ya en la casa del Señor.
Hacen duelo los sacerdotes,
    los ministros del Señor.
10 Los campos yacen devastados,
    reseca está la tierra;
han sido arrasados los cereales,
    se ha secado el vino nuevo
    y agotado el aceite.
11 Séquense también ustedes, labradores;
    giman, viñadores,
por el trigo y la cebada,
    porque se ha perdido la cosecha de los campos.
12 La vid se marchitó;
    languideció la higuera;
se marchitaron los granados,
    las palmeras, los manzanos,
    ¡todos los árboles del campo!
¡Y hasta la alegría de la gente acabó por marchitarse!

Llamado al arrepentimiento

13 Vístanse de duelo y giman, sacerdotes;
    laméntense, ministros del altar.
Vengan, ministros de mi Dios,
    y pasen la noche vestidos de luto,
porque las ofrendas de cereales y las libaciones
    han sido suspendidas en la casa de su Dios.
14 Entréguense al ayuno,
    convoquen a una asamblea solemne.
Reúnan a los ancianos del pueblo
    en la casa del Señor su Dios;
reúnan a todos los habitantes del país,
    y clamen al Señor.

15 ¡Ay de aquel día, el día del Señor, que ya se aproxima!
    Vendrá como devastación de parte del Todopoderoso.

16 ¿No se nos arrebató el alimento
    ante nuestros propios ojos,
y la alegría y el regocijo
    de la casa de nuestro Dios?
17 La semilla se pudrió
    a pesar de haber sido cultivada.[b]
Los silos están en ruinas
    y los graneros derribados
    porque la cosecha se perdió.
18 ¡Cómo brama el ganado!
    Vagan sin rumbo las vacas
porque no tienen donde pastar,
    y sufren también las ovejas.

19 A ti clamo, Señor,
    porque el fuego ha devorado los pastizales de la estepa;
    las llamas han consumido todos los árboles silvestres.
20 Aun los animales del campo te buscan con ansias,
    porque se han secado los arroyos
    y el fuego ha devorado los pastizales de la estepa.

Notas al pie

  1. 1:4 El texto hebreo en este versículo usa cuatro términos que se refieren a langostas y que son de difícil traducción; también en 2:25.
  2. 1:17 La semilla … cultivada. Texto de difícil traducción.

Swedish Contemporary Bible

Joel 1

Budskap om invadering och ödeläggelse

(1:2—2:17)

Gräshoppor

1Herrens ord kom till Joel, Petuels son:

2Hör här, ni äldste,

lyssna, alla som bor i landet!

Har något sådant hänt under hela er livstid

eller under era förfäders tid?

3Ni ska berätta detta för era barn,

och de ska berätta det för sina,

och deras barn vidare för nästa generation:

4Det som gräshopporna[a] lämnade kvar

åt gräsgnagarna upp,

det som gräsgnagarna lämnade kvar

åt gräsbitarna upp,

och det som gräsbitarna lämnade kvar

åt gräsätarna upp.

5Vakna, ni berusade, och gråt,

klaga, ni drinkare!

För det nya vinet

har ryckts bort från era läppar.

6Ett folk har invaderat mitt land,

starkt och oräkneligt,

med tänder som ett lejons

och kindtänder som en lejoninnas.

7Det har förstört min vingård

och brutit mina fikonträd,

skalat dem nakna och kastat bort barken

och lämnat grenarna vita.

8Klaga som en jungfru,

klädd i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum.

9Det är slut med mat- och dryckesoffren

i Herrens hus.

Herrens tjänare, prästerna, klagar.

10Fältet är förött,

marken klagar.

Säden är förstörd,

det nya vinet förtorkat,

och oljan sinar.

11Jordbrukarna står där med skam,

vinodlarna klagar

för vetets och kornets skull,

för åkerns skörd är förstörd.

12Vinstocken är förtorkad

och fikonträdet vissnat.

Granatträd, palmer, äppelträd,

alla markens träd har torkat ut

och människors glädje förtvinat.

Uppmaning till klagan

13Klä er i sorgdräkt och klaga,

ni präster!

Jämra er, ni som tjänar vid altaret!

Kom, vaka natten igenom i sorgdräkt,

ni min Guds tjänare!

För mat- och dryckesoffer

finns inte längre i er Guds hus.

14Utlys en helig fasta

och kalla till en högtidssamling.

Samla de äldste

och alla som bor i landet

till Herrens, er Guds hus,

och ropa till Herren.

15Ve, vilken dag!

Herrens dag är nära.

Den kommer som förödelse

från den Väldige.

16Har inte levebrödet tagits bort inför våra ögon,

och glädjen och fröjden i vår Guds hus?

17Utsädet ligger förtorkat under jordklumparna,

förrådshusen ligger i ruiner

och sädesmagasinen i spillror,

för säden har torkat bort.

18Hur stönar inte boskapen!

Boskapshjordarna irrar omkring,

då det finns inget bete för dem.

Även fårhjordarna lider.

19Till dig, Herre, ropar jag!

En eld har förtärt de öppna betesmarkerna

och en låga bränt upp alla träd.

20Till och med de vilda djuren ropar till dig,

för bäckarna är uttorkade,

och en eld har förtärt

de öppna betesmarkerna.

Notas al pie

  1. 1:4 I grundtexten finns i denna vers, liksom i 2:25, fyra olika ord för gräshoppor, och översättningen av dem är osäker.