Soliloquio de Job
1Job, retomando la palabra, dijo:
2«¡Cómo añoro los meses que se han ido,
los días en que Dios me cuidaba!
3Su lámpara alumbraba sobre mi cabeza
y por su luz podía andar entre tinieblas.
4¡Qué días aquellos, cuando yo estaba en mi apogeo
y Dios bendecía mi casa con su íntima amistad!
5Cuando aún estaba conmigo el Todopoderoso
y mis hijos me rodeaban;
6cuando ante mí corrían ríos de crema
y de las rocas fluían arroyos de aceite.
7»Cuando ocupaba mi puesto en el concejo de la ciudad29:7 cuando ocupaba … ciudad. Lit. cuando salía yo a las puertas de la ciudad.
y en la plaza pública tomaba asiento,
8los jóvenes al verme se hacían a un lado
y los ancianos se ponían de pie;
9los jefes se abstenían de hablar
y se tapaban la boca con las manos;
10los nobles bajaban la voz
y la lengua se pegaba a su paladar.
11Los que me oían, hablaban bien de mí;
los que me veían, me alababan.
12Si el pobre recurría a mí, yo lo rescataba
y también al huérfano si no tenía quien lo ayudara.
13Me bendecían los desahuciados;
¡por mí gritaba de alegría el corazón de las viudas!
14De justicia y rectitud me revestía;
ellas eran mi manto y mi turbante.
15Para los ciegos fui sus ojos;
para los tullidos, sus pies.
16Fui padre de los necesitados
y defensor de los extranjeros.
17A los malvados les rompí las mandíbulas;
¡de sus dientes les arrebaté la presa!
18»Llegué a pensar: “Moriré en mi propia casa;
mis días serán incontables como la arena del mar.
19Mis raíces llegarán hasta las aguas;
el rocío de la noche se quedará en mis ramas.
20Mi gloria conservará en mí su lozanía
y el arco en mi mano se mantendrá firme”.
21»La gente me escuchaba expectante
y en silencio aguardaba mi consejo.
22Hablaba yo y nadie replicaba;
mis palabras hallaban cabida29:22 hallaban cabida. Lit. caían como gotas. en sus oídos.
23Anhelaban mis palabras
como quien espera las lluvias de primavera.
24Si yo les sonreía, no podían creerlo;
mi rostro sonriente los reanimaba.29:24 mi rostro … reanimaba. Lit. la luz de mi rostro no los hacía caer.
25Yo les indicaba el camino a seguir;
me sentaba a la cabecera;
habitaba entre ellos como un rey entre su tropa,
como quien consuela a los que están de luto.
Jobs sista tal
1Job fortsatte sitt tal:
2Jag längtar tillbaka till månader som gått,
när Gud vakade över mig,
3när hans lampa sken över mig,
när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
4när jag var i min krafts tid,
när Guds vänskap fanns i mitt hus,
5när den Väldige alltid var med mig,
när mina barn fanns runt omkring mig
6när jag vadade i grädde,
och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.
7På den tiden när jag gick ut till stadsporten
och intog min plats på torget,
8såg de yngre mig och gick åt sidan,
och de äldre reste sig av respekt för mig.
9Furstar valde att inte yttra sig
och satte handen för munnen.
10Furstarnas röst tystnade,
och deras tunga fastnade i gommen.
11Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12för jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13Den döende välsignade mig,
och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15Jag var den blindes ögon
och den lames fötter.
16Jag var en far för de fattiga
och tog mig an den okändes sak.
17Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
och ryckte rovet från hans tänder.
18Jag tänkte:
”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”
21Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
väntade tyst på mina råd.
22När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
för mina ord föll väl för dem.
23De väntade på mig som på regn
och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24När jag log mot dem,
trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
fick de nytt mod.29:24 Grundtextens innebörd är osäker.
25Jag valde en väg åt dem
och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
och var som en tröstare för dem som sörjde.
