Envidia de Saúl
1Una vez que David y Saúl terminaron de hablar, Jonatán entabló con David una amistad entrañable y llegó a quererlo como a sí mismo. 2Saúl, por su parte, tomó a David a su servicio y, desde ese día, no lo dejó volver a la casa de su padre. 3Jonatán hizo un pacto con David, porque lo quería como a sí mismo. 4Jonatán se quitó el manto que llevaba puesto y se lo dio a David; también le dio su túnica y aun su espada, su arco y su cinturón.
5Cualquier encargo que David recibía de Saúl, lo cumplía con éxito, de modo que Saúl lo puso al mando de todo su ejército, con la aprobación de los soldados de Saúl y hasta de sus oficiales.
6Ahora bien, cuando el ejército regresó, después de haber matado David al filisteo, de todos los pueblos de Israel salían mujeres a recibir al rey Saúl. Al son de liras y panderos, cantaban y bailaban, 7y exclamaban con gran regocijo:
«Saúl mató a sus miles,
pero David, a sus diez miles».
8Disgustado por lo que decían, Saúl se enfureció y protestó: «A David le dan crédito por diez miles, pero a mí por miles. ¡Lo único que falta es que le den el reino!». 9Y a partir de esa ocasión, Saúl empezó a mirar a David con recelo.
10Al día siguiente, el espíritu maligno de parte de Dios se apoderó de Saúl, quien cayó en trance en su propio palacio. Andaba con una lanza en la mano y, mientras David tocaba el arpa, como era su costumbre, 11Saúl se la arrojó, pensando: «¡A este lo clavo en la pared!». Dos veces lo intentó, pero David logró esquivar la lanza.
12Saúl sabía que el Señor lo había abandonado y que ahora estaba con David. Por eso tuvo temor de David 13y lo alejó de su presencia, nombrándolo comandante de mil soldados para que dirigiera al ejército en campaña. 14David tuvo éxito en todas sus expediciones, porque el Señor estaba con él. 15Al ver el éxito de David, Saúl se llenó de temor. 16Pero todos en Israel y Judá sentían gran aprecio por David, porque él los dirigía en campaña.
17Un día Saúl dijo a David:
—Aquí tienes a Merab, mi hija mayor. Te la entrego por esposa, con la condición de que me sirvas con valentía, peleando las batallas del Señor.
Saúl pensaba: «Será mejor que no muera por mi mano, sino a mano de los filisteos».
18Pero David respondió:
—¿Quién soy yo? ¿Y quiénes son en Israel mis parientes o la familia de mi padre, para que yo me convierta en yerno del rey?
19Sin embargo, cuando llegó la fecha en que Saúl había de casar a su hija Merab con David, Saúl se la entregó por esposa a Adriel de Mejolá.
20Mical, la otra hija de Saúl, se enamoró de David. Cuando se lo dijeron a Saúl, le agradó la noticia 21y pensó: «Se la entregaré a él, como una trampa para que caiga en manos de los filisteos». Así que volvió a decirle a David:
—Ahora sí vas a ser mi yerno.
22Entonces Saúl ordenó a sus funcionarios:
—Hablen con David en privado y díganle: “Oye, el rey te aprecia, y todos sus funcionarios te quieren. Acepta ser su yerno”.
23Esto se lo repitieron a David, pero él respondió:
—¿Creen que es cosa fácil ser yerno del rey? ¡Yo no soy más que un plebeyo insignificante!
24Los funcionarios comunicaron a Saúl la reacción de David. 25Pero Saúl insistió:
—Díganle a David: “Lo único que el rey quiere es vengarse de sus enemigos, y como dote por su hija pide cien prepucios de filisteos”.
En realidad, lo que Saúl quería era que David cayera en manos de los filisteos.
26Cuando los funcionarios de Saúl dieron el mensaje a David, no le pareció mala la idea de convertirse en yerno del rey. Aún no se había cumplido el plazo 27cuando David fue con sus soldados y mató a doscientos filisteos, cuyos prepucios entregó al rey para convertirse en su yerno. Así fue como Saúl le dio la mano de su hija Mical.
28Saúl se dio cuenta de que, en efecto, el Señor estaba con David y de que su hija Mical lo amaba. 29Por eso aumentó el temor que Saúl sentía por David y se convirtió en su enemigo por el resto de su vida.
30Además, cada vez que los comandantes filisteos salían a campaña, David los enfrentaba con más éxito que los otros oficiales de Saúl. Por eso llegó a ser muy famoso.
Davids och Jonatans vänskap
Saul blir avundsjuk på David
1När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. 2Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. 3Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. 4Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte.
5Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst.
6När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. 7Kvinnorna dansade och sjöng:
”Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen!”
8Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” 9Och från den dagen såg kung Saul med avund på David.
10Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt18:10 bar sig åt som en besatt är översatt från det hebreiska ordet som egentligen betyder profetera. Sammanhanget visar dock vilken typ av beteende det handlade om. inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen 11och plötsligt kastade18:11 Eller höjde. han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.
12Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. 13Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.
14David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. 15Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. 16Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.
David gifter sig med Sauls dotter
17En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.18:17 En del av den utlovade belöningen till den man som dödade Goljat. Se 17:25. Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för Herren.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.”
18”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. 19Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola.
20Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. 21”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” 22Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. 23Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?”
24När Sauls män rapporterade detta till kungen, 25sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden.
26David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, 27hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David.
28När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David18:28 Enligt Septuaginta: …hur mycket Israels folk älskade honom., 29blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. 30Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.
