Micaías profetiza contra Acab
22:1-28 – 2Cr 18:1-27
1Durante tres años no hubo guerra entre Aram e Israel. 2Pero en el tercer año Josafat, rey de Judá, fue a ver al rey de Israel, 3el cual dijo a sus funcionarios: «¿No saben que Ramot de Galaad nos pertenece? ¡Y no hemos hecho nada para obligar al rey de Aram a que nos la devuelva!».
4Así que preguntó a Josafat:
—¿Irías conmigo a pelear contra Ramot de Galaad?
Josafat respondió al rey de Israel:
—Estoy a tu disposición, lo mismo que mi pueblo y mis caballos.
5Pero Josafat también le dijo al rey de Israel:
—Antes que nada, consultemos al Señor.
6Así que el rey de Israel reunió a los profetas, que eran unos cuatrocientos y les preguntó:
—¿Debo ir a la guerra contra Ramot de Galaad o no?
—Vaya usted —contestaron ellos—, porque el Señor la ha entregado en manos de Su Majestad.
7Pero Josafat inquirió:
—¿No hay aquí un profeta del Señor a quien podamos consultar?
8El rey de Israel respondió:
—Todavía hay alguien por medio de quien podemos consultar al Señor, pero me cae muy mal porque nunca me profetiza nada bueno; solo me anuncia desastres. Se trata de Micaías, hijo de Imlá.
—No digas eso —respondió Josafat.
9Entonces el rey de Israel llamó a uno de sus funcionarios y ordenó:
—¡Traigan de inmediato a Micaías, hijo de Imlá!
10El rey de Israel y Josafat, rey de Judá, vestidos con sus trajes reales y sentados en sus respectivos tronos, estaban en la plaza a la entrada de Samaria con todos los que profetizaban en su presencia. 11Sedequías, hijo de Quenaná, que se había hecho unos cuernos de hierro, anunció: «Así dice el Señor: “Con estos cuernos atacarás a los arameos hasta aniquilarlos”».
12Y los demás profetas vaticinaban lo mismo: «Ataque usted a Ramot de Galaad y vencerá, porque el Señor la entregará en manos de Su Majestad».
13Ahora bien, el mensajero que había ido a llamar a Micaías le advirtió:
—Mira, los demás profetas a una voz predicen el éxito del rey. Habla favorablemente, para que tu mensaje concuerde con el de ellos.
14Pero Micaías repuso:
—Tan cierto como que el Señor vive, anunciaré al rey lo que el Señor me diga.
15Cuando compareció ante el rey, este le preguntó:
—Micaías, ¿debemos ir a la guerra contra Ramot de Galaad o no?
—Ataque y vencerá —contestó él—, porque el Señor la ha entregado en manos de Su Majestad.
16El rey le reclamó:
—¿Cuántas veces debo hacerte jurar que no me digas nada más que la verdad en el nombre del Señor?
17Ante esto, Micaías concedió:
—Vi a todo Israel esparcido por las colinas como ovejas sin pastor. Y el Señor dijo: “Esta gente no tiene amo. ¡Que cada cual se vaya a su casa en paz!”.
18El rey de Israel dijo a Josafat:
—¿No te dije que jamás me profetiza nada bueno y que solo me anuncia desastres?
19Micaías prosiguió:
—Por lo tanto, oiga usted la palabra del Señor: Vi al Señor sentado en su trono con todo el ejército del cielo alrededor de él, a su derecha y a su izquierda. 20Y el Señor dijo: “¿Quién seducirá a Acab para que ataque a Ramot de Galaad y vaya a morir allí?”.
»Uno sugería una cosa y otro sugería otra. 21Por último, un espíritu se adelantó, se puso delante del Señor y dijo: “Yo lo seduciré”. “¿Por qué medios?”, preguntó el Señor.
22»Y aquel espíritu respondió: “Saldré y seré un espíritu mentiroso en la boca de todos sus profetas”. Entonces el Señor ordenó: “Ve y hazlo así, que tendrás éxito en seducirlo”.
23»Así que ahora el Señor ha puesto un espíritu mentiroso en la boca de todos estos profetas suyos. El Señor ha decretado para usted la calamidad».
24Al oír esto, Sedequías, hijo de Quenaná, se levantó y le dio una bofetada a Micaías.
—¿Por dónde se fue el espíritu22:24 espíritu. Alt. Espíritu. del Señor cuando salió de mí para hablarte? —preguntó.
25Micaías contestó:
—Lo sabrás el día en que andes de escondite en escondite.
26Entonces el rey de Israel ordenó:
—Tomen a Micaías y llévenselo a Amón, el gobernador de la ciudad, y a Joás, mi hijo. 27Díganles que ordeno que lo echen en la cárcel y solo le den pan y agua, hasta que yo regrese sin contratiempos.
28Micaías manifestó:
—Si regresas en paz, el Señor no ha hablado por medio de mí. ¡Tomen nota todos ustedes de lo que estoy diciendo!
Muerte de Acab en Ramot de Galaad
22:29-36 – 2Cr 18:28-34
29El rey de Israel y Josafat, rey de Judá, marcharon juntos contra Ramot de Galaad. 30Allí el rey de Israel dijo a Josafat: «Yo entraré a la batalla disfrazado, pero tú te pondrás tu traje real». Así que el rey de Israel se disfrazó y entró al combate.
31Pero el rey de Aram había ordenado a sus treinta y dos comandantes de los carros de combate: «No luchen contra nadie, grande o pequeño, salvo contra el rey de Israel». 32Cuando los comandantes de los carros vieron a Josafat, pensaron: «Sin duda, este es el rey de Israel». Así que se volvieron para atacarlo; pero Josafat gritó. 33Entonces los comandantes de los carros vieron que no era el rey de Israel y dejaron de perseguirlo.
34Sin embargo, alguien disparó su arco al azar e hirió al rey de Israel entre las piezas de su armadura. El rey ordenó al que conducía su carro: «Da la vuelta y sácame del campo de batalla, pues me han herido». 35Todo el día arreció la batalla y al rey se le mantuvo de pie en su carro, frente a los arameos. Pero la sangre de su herida no dejaba de correr por el piso del carro; esa misma tarde Acab murió. 36Ya se ponía el sol cuando por todo el ejército se difundió un clamor: «Cada hombre a su ciudad. ¡Todo el mundo a su tierra!».
37Así que el rey murió y fue llevado a Samaria donde lo sepultaron. 38Lavaron el carro en un estanque de Samaria, donde se bañaban las prostitutas, y los perros lamieron la sangre, tal como lo había declarado la palabra del Señor.
39Los demás acontecimientos del reinado de Acab, incluso todo lo que hizo, el palacio que construyó e incrustó de marfil y las ciudades que fortificó, están escritos en el libro de las crónicas de los reyes de Israel. 40Acab murió y su hijo Ocozías lo sucedió en el trono.
Josafat, rey de Judá
22:41-50 – 2Cr 20:31–21:1
41Josafat, hijo de Asá, comenzó a reinar en Judá en el cuarto año de Acab, rey de Israel. 42Josafat tenía treinta y cinco años cuando comenzó a reinar y reinó en Jerusalén veinticinco años. El nombre de su madre era Azuba, hija de Siljí. 43Siguió el buen ejemplo de su padre Asá y nunca se desvió de él, sino que hizo lo que agrada al Señor. Sin embargo, no se quitaron los altares paganos, de modo que el pueblo siguió ofreciendo allí sacrificios e incienso quemado. 44Josafat también vivió en paz con el rey de Israel.
45Los demás acontecimientos del reinado de Josafat, lo que llevó a cabo y sus proezas militares, están escritos en el libro de las crónicas de los reyes de Judá. 46Libró la tierra del resto de los hombres que practicaban la prostitución en los santuarios, los cuales se habían quedado allí incluso después del reinado de su padre Asá. 47En aquel tiempo no había rey en Edom, sino que gobernaba un regente.
48Por esos días Josafat construyó una flota mercante22:48 una flota mercante. Lit. unos barcos de Tarsis. para ir a Ofir por oro, pero nunca llegaron a zarpar, pues naufragaron en Ezión Guéber. 49Entonces Ocozías, hijo de Acab, dijo a Josafat: «Deja que mis hombres naveguen con tus hombres». Pero Josafat no se lo permitió.
50Josafat murió y fue sepultado con sus antepasados en la ciudad de su padre David; su hijo Jorán lo sucedió en el trono.
Ocozías, rey de Israel
51Ocozías, hijo de Acab, comenzó a reinar sobre Israel en Samaria en el año diecisiete de Josafat, rey de Judá, y reinó dos años en Israel. 52Pero hizo lo malo ante los ojos del Señor, porque siguió el ejemplo de su padre y de su madre, y de Jeroboán, hijo de Nabat, que hizo pecar a Israel. 53Sirvió y adoró a Baal, y provocó a ira al Señor, Dios de Israel, tal como lo había hecho su padre.
Joshafat lierar sig med Achav
(2 Krön 18:1-27)
1Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel. 2Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel, 3sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”
4Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina. 5Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga Herren till råds.” 6Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”
7Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer Herrens profet här, som vi också kan fråga?” 8”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga Herren åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.
9Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.
10Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.
11Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger Herren: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.” 12Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för Herren kommer att överlämna staden i kungens hand.”
13Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” 14Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag ska bara säga honom det Herren säger till mig!”
15När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för Herren ska överlämna staden i kungens hand!” 16Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i Herrens namn?”
17Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”
18Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”
19Mika fortsatte: ”Hör här vad Herren säger! Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. 20Herren sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så. 21Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade Herren honom. 22Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ Herren svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’ 23Herren har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för Herren har bestämt att olycka ska drabba dig.”
24Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle Herrens Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. 25”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.
26Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash, 27och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”
28Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har Herren inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk22:28 Jfr Mika 1:2!”
Achav dör på slagfältet
(2 Krön 18:28-34)
29Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.
30Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.
31Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. 32När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till, 33märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom. 34Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”
35Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.
36Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!” 37Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes. 38De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som Herren hade förutsagt.
39Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.
40Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.
Joshafat regerar i Juda
(2 Krön 20:31—21:1)
41Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda. 42Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. 43Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. 44Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där. 45Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.
46Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.
47Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.
48Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent22:48 Den hebreiska benämningens innebörd är osäker..
49Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever. 50Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.
51Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Achasja regerar i Israel
52Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år. 53Men han gjorde det som var ont i Herrens ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd. 54Han tjänade och tillbad Baal och väckte Herrens, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.
