El becerro de oro
1Al ver los israelitas que Moisés tardaba en bajar del monte, fueron a reunirse con Aarón y le dijeron:
—Tienes que hacernos dioses que marchen32:1 dioses que marchen. Alt. un dios que marche; también en v. 23. al frente de nosotros, porque a ese Moisés que nos sacó de Egipto, ¡no sabemos qué pudo haberle pasado!
2Aarón respondió:
—Quítenles los aretes de oro a sus mujeres, a su hijos e hijas, y tráiganmelos.
3Todos los israelitas se quitaron los aretes de oro que llevaban puestos y se los llevaron a Aarón, 4quien los recibió y los fundió; luego cinceló el oro fundido e hizo un ídolo en forma de becerro. Entonces exclamó el pueblo: «Israel, ¡aquí tienes a tus dioses que te sacaron de Egipto!».
5Cuando Aarón vio esto, construyó un altar enfrente del becerro y anunció:
—Mañana haremos fiesta en honor del Señor.
6En efecto, al día siguiente los israelitas madrugaron y presentaron holocaustos y sacrificios de comunión. Luego el pueblo se sentó a comer y a beber, y se levantó para entregarse al desenfreno. 7Entonces el Señor dijo a Moisés:
—Baja, porque ya se ha corrompido el pueblo que sacaste de Egipto. 8Demasiado pronto se han apartado del camino que les ordené seguir, pues no solo han fundido oro y se han hecho un ídolo en forma de becerro, sino que se han postrado ante él, le han ofrecido sacrificios y han declarado: “Israel, ¡aquí tienes a tus dioses que te sacaron de Egipto!”.
9»Ya me he dado cuenta de que este es un pueblo terco —añadió el Señor, dirigiéndose a Moisés—. 10Tú no te metas. Yo voy a descargar mi ira sobre ellos y los voy a destruir. Pero de ti haré una gran nación».
11Moisés buscó el favor del Señor su Dios y le suplicó:
—Señor, ¿por qué ha de encenderse tu ira contra este pueblo tuyo, que sacaste de Egipto con gran poder y con mano poderosa? 12¿Por qué dar pie a que los egipcios digan que nos sacaste de su país con la intención de matarnos en las montañas y borrarnos de la faz de la tierra? ¡Calma el ardor de tu ira! ¡Aplácate y no traigas sobre tu pueblo esa desgracia! 13Acuérdate de tus siervos Abraham, Isaac e Israel. Tú mismo prometiste que harías a sus descendientes tan numerosos como las estrellas del cielo; tú prometiste que darías a sus descendientes toda esta tierra como su herencia eterna.
14Entonces el Señor se calmó y desistió de hacer a su pueblo el daño que había sentenciado.
15Moisés dio vuelta y bajó de la montaña. Cuando bajó, traía en sus manos las dos tablas del pacto, las cuales estaban escritas por sus dos lados. 16Tanto las tablas como la escritura grabada en ellas eran obra de Dios.
17Cuando Josué oyó el ruido y los gritos del pueblo, dijo a Moisés:
—Se oyen en el campamento gritos de guerra.
18Pero Moisés respondió:
«Lo que escucho no son gritos de victoria
ni tampoco lamentos de derrota;
más bien, lo que escucho son canciones».
19Cuando Moisés se acercó al campamento y vio el becerro y las danzas, ardió en ira y arrojó de sus manos las tablas, haciéndolas pedazos al pie del monte. 20Tomó entonces el becerro que habían hecho y lo quemó en el fuego; luego lo molió hasta hacerlo polvo, lo esparció en el agua y se la dio a beber a los israelitas.
21A Aarón le dijo:
—¿Qué te hizo este pueblo? ¿Por qué lo has hecho cometer semejante pecado?
22—Señor mío, no te enojes —contestó Aarón—. Tú bien sabes cuán inclinado al mal es este pueblo. 23Ellos me dijeron: “Tienes que hacernos dioses que marchen al frente de nosotros, porque a ese Moisés que nos sacó de Egipto, ¡no sabemos qué pudo haberle pasado!”. 24Yo les contesté que todo el que tuviera joyas de oro se desprendiera de ellas. Ellos me dieron el oro, yo lo eché al fuego, ¡y lo que salió fue este becerro!
25Al ver Moisés que el pueblo estaba desenfrenado y que Aarón les había permitido desmandarse y convertirse en el hazmerreír de sus enemigos, 26se puso a la entrada del campamento y dijo: «Todo el que esté de parte del Señor, que se pase de mi lado». Y se le unieron todos los levitas.
27Entonces dijo Moisés: «El Señor, Dios de Israel, ordena lo siguiente: “Cíñase cada uno la espada y recorra todo el campamento de un extremo al otro, y mate a quien se ponga enfrente, sea hermano, amigo o vecino”». 28Los levitas hicieron lo que mandó Moisés y aquel día mataron como a tres mil israelitas. 29Entonces dijo Moisés: «Hoy han recibido ustedes plena autoridad de parte del Señor; él los ha bendecido este día, pues se pusieron en contra de sus propios hijos y hermanos».
30Al día siguiente, Moisés dijo a los israelitas: «Ustedes han cometido un gran pecado. Pero voy a subir ahora para reunirme con el Señor y tal vez logre yo que Dios perdone su pecado».
31Volvió entonces Moisés para hablar con el Señor y le dijo:
—¡Qué pecado tan grande ha cometido este pueblo al hacerse dioses32:31 dioses. Alt. un dios. de oro! 32Sin embargo, yo te ruego que perdones su pecado. Pero si no vas a perdonarlos, ¡bórrame del libro que has escrito!
33El Señor respondió a Moisés:
—Solo borraré de mi libro a quien haya pecado contra mí. 34Tú ve y lleva al pueblo al lugar del que te hablé. Delante de ti irá mi ángel. Llegará el día en que deba castigarlos por su pecado y entonces los castigaré.
35Fue así como, por causa del becerro que había hecho Aarón, el Señor lanzó una plaga sobre el pueblo.
Brott mot lagen
(32:1—34:35)
Guldkalven
(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)
1När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar32:1 1 Kung 12:28 och Neh 9:18. Eller: Gör en gud. åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”
2”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. 3Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, 4som tog det och formade det till en gjuten kalv32:4 Dyrkan av tjurkalvar var vanlig i hela Mellanöstern. Innebörden av det hebreiska ordet formade är här osäker.. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”
5När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”
6Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig32:6 Antagligen olika fruktbarhetsriter med sexuella inslag..
7Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. 8De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”
9Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”
11Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? 12Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! 13Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” 14Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. 16Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.
17När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” 18Mose svarade honom:
”Nej, det är varken segerrop
eller de besegrades klagorop som hörs,
det är sång jag hör.”
19När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. 20Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig32:21 Eller: Vad har folket gjort dig för ont…, eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”
22”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. 23De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ 24Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”
25När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.
27Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.
29Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”
Mose ber för folket
30Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”
31Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. 32Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken32:32 Tycks syfta på Guds register över de rättfärdiga som han skulle låta leva. Se ex. Ps 51:3 och Upp 3:5. du skriver i.”
33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. 34Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”
35Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
