Éxodo 16 – NVI & NUB

Nueva Versión Internacional

Éxodo 16:1-36

El maná y las codornices

1Toda la comunidad israelita partió de Elim y llegó al desierto de Sin, que está entre Elim y el Sinaí. Esto ocurrió a los quince días del mes segundo, después de su salida de Egipto. 2Allí, en el desierto, toda la comunidad murmuró contra Moisés y Aarón:

3—¡Cómo quisiéramos que el Señor nos hubiera quitado la vida en Egipto! —les decían los israelitas—. Allá nos sentábamos en torno a las ollas de carne y comíamos pan hasta saciarnos. ¡Ustedes nos han traído a este desierto para matar de hambre a toda la comunidad!

4Entonces el Señor dijo a Moisés: «Voy a hacer que llueva pan del cielo. El pueblo deberá salir todos los días a recoger su ración diaria. Voy a ponerlos a prueba, para ver si cumplen o no mis instrucciones. 5El día sexto recogerán una doble porción y todo esto lo dejarán preparado».

6Moisés y Aarón dijeron a todos los israelitas:

—Esta tarde sabrán que fue el Señor quien los sacó de Egipto 7y mañana por la mañana verán la gloria del Señor. Ya él sabe que ustedes andan murmurando contra él. No somos nadie para que ustedes murmuren contra nosotros.

8Y añadió Moisés:

—Esta tarde el Señor les dará a comer carne, y mañana los saciará de pan, pues ya los oyó murmurar contra él. Porque ¿quiénes somos nosotros? ¡Ustedes no están murmurando contra nosotros, sino contra el Señor!

9Luego se dirigió Moisés a Aarón:

—Dile a toda la comunidad israelita que se acerque al Señor, pues los ha oído murmurar contra él.

10Mientras Aarón hablaba con toda la comunidad israelita, volvieron la mirada hacia el desierto, y vieron que la gloria del Señor se hacía presente en una nube.

11El Señor habló con Moisés y le dijo: 12«Han llegado a mis oídos las murmuraciones de los israelitas. Diles que antes de que caiga la noche comerán carne, y que mañana por la mañana se hartarán de pan. Así sabrán que yo soy el Señor su Dios».

13Esa misma tarde el campamento se llenó de codornices, y por la mañana una capa de rocío rodeaba el campamento. 14Al desaparecer el rocío, sobre el desierto quedaron unos copos muy finos, semejantes a la escarcha que cae sobre la tierra. 15Como los israelitas no sabían lo que era, al verlo se preguntaban unos a otros: «¿Y esto qué es?». Moisés les respondió:

—Es el pan que el Señor les da para comer. 16Y estas son las órdenes que el Señor me ha dado: “Recoja cada uno de ustedes la cantidad que necesite para toda la familia; un gómer16:16 Es decir, aprox. 1.4 kg; también en vv. 18, 32, 33 y 36. por persona”.

17Así lo hicieron los israelitas. Algunos recogieron mucho; otros recogieron poco. 18Pero cuando lo midieron según el gómer, ni al que recogió mucho le sobraba ni al que recogió poco le faltaba: cada uno recogió la cantidad necesaria. 19Entonces Moisés les dijo:

—Nadie debe guardar nada para el día siguiente.

20Hubo algunos que no hicieron caso a Moisés y guardaron algo para el día siguiente, pero lo guardado se llenó de gusanos y comenzó a apestar. Entonces Moisés se enojó contra ellos.

21Todas las mañanas cada uno recogía la cantidad que necesitaba, porque se derretía en cuanto calentaba el sol. 22Pero el día sexto recogieron el doble, es decir, dos gómer16:22 Es decir, aprox. 3 kg. por persona, así que los jefes de la comunidad fueron a informar de esto a Moisés.

23—Esto es lo que el Señor ha ordenado —les contestó—. Mañana sábado es día de reposo consagrado al Señor. Así que cuezan lo que tengan que cocer y hiervan lo que tengan que hervir. Lo que sobre, apártenlo y guárdenlo para mañana.

24Los israelitas cumplieron las órdenes de Moisés y guardaron para el día siguiente lo que les sobró, ¡y no se pudrió ni se agusanó!

25—Cómanlo hoy sábado —les dijo Moisés—, que es el día de reposo consagrado al Señor. Hoy no encontrarán nada en el campo. 26Deben recogerlo durante seis días, porque el día séptimo, que es sábado, no encontrarán nada.

27Algunos israelitas salieron a recogerlo el día séptimo, pero no encontraron nada, 28así que el Señor dijo a Moisés: «¿Hasta cuándo seguirán desobedeciendo mis mandamientos e instrucciones? 29Tomen en cuenta que yo, el Señor, les he dado el sábado. Por eso en el día sexto les doy pan para dos días. El día séptimo nadie debe salir. Todos deben quedarse donde estén».

30Fue así como los israelitas descansaron el día séptimo.

31Y llamaron al pan «maná».16:31 En hebreo, maná significa ¿Qué es? (Véase v. 15). Era blanco como la semilla de cilantro y dulce como las tortas con miel.

32—Esto es lo que ha ordenado el Señor —dijo Moisés—: “Tomen un gómer de maná y guárdenlos para que las generaciones futuras puedan ver el pan que yo les di a comer en el desierto, cuando los saqué de Egipto”.

33Luego Moisés dijo a Aarón:

—Toma una vasija y pon en ella un gómer de maná. Colócala después en la presencia del Señor, a fin de conservarla para las generaciones futuras.

34Aarón puso el maná junto a las tablas del pacto, para que fuera conservado como se lo ordenó el Señor a Moisés. 35Comieron los israelitas maná cuarenta años, hasta que llegaron a los límites de la tierra de Canaán, que fue su país de residencia.

36La medida a la que llamaban gómer era la décima parte de un efa.16:36 Es decir, aprox. 1.6 kg.

Swedish Contemporary Bible

2 Moseboken 16:1-36

Gud förser sitt folk med kött och bröd

1De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. 2Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. 3De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”

4Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. 5När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”

6Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, 7och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” 8Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”

9Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” 10Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.

11Herren talade till Mose: 12”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”

13Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. 14När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt16:14 Grundtextens exakta innebörd är osäker., som liknade rimfrost på marken. 15När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.

Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. 16Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått16:16 Ett omermått var antagligen minst 2 liter. Se också v. 22,32,33 och 36. per person.”

17Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. 18Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.

19Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” 20Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. 21Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. 22På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.

23Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat16:23 Sabbat betyder vilodag på hebreiska. Den instiftades av Gud redan i 1 Mos 2:3, men detta är första gången den kallas sabbat.. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”

24De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. 25Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. 26Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”

27Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. 28Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? 29Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” 30Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

31Israeliterna kallade maten manna16:31 Manna betyder Vad är det här?Se 16:15.. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

32Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”

33Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet16:34 Förbundstecknet var lagtavlorna med de tio budorden som man fick i 31:18. Lagtavlorna placerades senare i arken, den guldöverdragna kistan, i tältet. Se Heb 9:4. för att förvaras där.

35Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. 36En omer är en tiondels efa.16:36 Se not till 16:16.