A Desgraça de Israel
1Que desgraça a minha!
Sou como quem colhe frutos de verão
na respiga da vinha;
não há nenhum cacho de uvas para provar,
nenhum figo novo que eu tanto desejo.
2Os piedosos desapareceram do país;
não há um justo sequer.
Todos estão à espreita para derramar sangue;
cada um caça seu irmão com uma armadilha.
3Com as mãos prontas para fazer o mal
o governante exige presentes,
o juiz aceita suborno,
os poderosos impõem o que querem;
todos tramam em conjunto.
4O melhor deles é como espinheiro,
e o mais correto é pior que uma cerca de espinhos.
Chegou o dia anunciado pelas suas sentinelas,
o dia do castigo de Deus.
Agora reinará a confusão entre eles.
5Não confie nos vizinhos;
nem acredite nos amigos.
Até com aquela que o abraça
tenha cada um cuidado com o que diz.
6Pois o filho despreza o pai,
a filha se rebela contra a mãe,
a nora, contra a sogra;
os inimigos do homem são os seus próprios familiares.
7Mas, quanto a mim, ficarei atento ao Senhor,
esperando em Deus, o meu Salvador,
pois o meu Deus me ouvirá.
Israel se Levantará
8Não se alegre a minha inimiga com a minha desgraça.
Embora eu tenha caído, eu me levantarei.
Embora eu esteja morando nas trevas,
o Senhor será a minha luz.
9Por eu ter pecado contra o Senhor,
suportarei a sua ira até que ele apresente a minha defesa
e estabeleça o meu direito.
Ele me fará sair para a luz;
contemplarei a sua justiça.
10Então a minha inimiga o verá
e ficará coberta de vergonha,
ela, que me disse:
“Onde está o Senhor, o seu Deus?”
Meus olhos verão a sua queda;
ela será pisada como o barro das ruas.
11O dia da reconstrução dos seus muros chegará,
o dia em que se ampliarão as suas fronteiras virá.
12Naquele dia, virá a você gente
desde a Assíria até o Egito,
e desde o Egito até o Eufrates,
de mar a mar
e de montanha a montanha.
13Mas a terra será desolada por causa dos seus habitantes,
em consequência de suas ações.
Súplica por Misericórdia
14Pastoreia o teu povo com o teu cajado,
o rebanho da tua herança
que vive à parte numa floresta,
em férteis pastagens7.14 Ou no meio do Carmelo.
Deixa-o pastar em Basã e em Gileade,
como antigamente.
15“Como nos dias em que você saiu do Egito,
ali mostrarei as minhas maravilhas.”
16As nações verão isso e se envergonharão,
despojadas de todo o seu poder.
Porão a mão sobre a boca
e taparão os ouvidos.
17Lamberão o pó como a serpente,
como animais que se arrastam no chão.
Sairão tremendo das suas fortalezas;
com temor se voltarão para o Senhor, o nosso Deus,
e terão medo de ti.
18Quem é comparável a ti, ó Deus,
que perdoas o pecado e esqueces a transgressão
do remanescente da sua herança?
Tu, que não permaneces irado para sempre,
mas tens prazer em mostrar amor.
19De novo terás compaixão de nós;
pisarás as nossas maldades
e atirarás todos os nossos pecados
nas profundezas do mar.
20Mostrarás fidelidade a Jacó,
e bondade a Abraão,
conforme prometeste sob juramento aos nossos antepassados,
na antiguidade.
Landets förfall
1Ve mig!
Jag är som fruktplockare
och druvskördare efter skördetiden:
Inte en druvklase finns att äta
och inte ett enda efterlängtat fikon.
2De fromma har försvunnit från landet,
och ingen ärlig människa finns kvar.
Alla ligger de på lur för att mörda
och fånga någon annan i sina nät.
3Med båda händerna
är de beredda att begå onda gärningar,
fursten vill ha gåvor
och domaren tar mutor,
den mäktige dikterar vad han önskar.
På det viset blir allting förvridet.7:3 Grundtextens innebörd är osäker.
4Den bäste bland dem är som ett törnsnår,
och den ärligaste bland dem som en taggig häck.
Den dag som dina väktare förutsagt är inne,
dagen då Gud ska besöka dig,
och förvirring drabbar folket.
5Lita inte på din nästa,
förtrösta inte på en vän,
var försiktig med vad du säger
till kvinnan i din famn!
6Sonen föraktar sin far,
dottern sätter sig upp mot sin mor
och sonhustrun mot sin svärmor,
och en man ska finna fiender i sitt eget hus.
7Men jag vill se upp till Herren
och vänta på min frälsnings Gud.
Min Gud ska höra mig.
Israel reser sig
8Gläds inte över mig, min fiende,
för även om jag har fallit
ska jag resa mig igen.
När jag sitter i mörkret
ska Herren vara mitt ljus.
9Jag har syndat mot Herren
och måste uthärda hans vrede
till dess han tar sig an min sak
och skaffar mig rätt.
Han ska föra mig ut i ljuset,
och jag ska få se hans rättfärdighet.
10Då ska min fiende få se det
och höljas i skam,
hon7:10 Fiendefolket personifieras som en kvinna. som sa till mig:
”Var är nu Herren, din Gud?”
Jag ska med egna ögon få se
när hon trampas ner som smuts på gatan.
11Den dagen ska komma
då dina murar byggs upp,
och den dagen ska dina gränser vidgas.
12Den dagen ska man komma till dig
från Assyrien och Egyptens städer,
från Egypten till Eufrat,
från hav till hav och från berg till berg.
13Jorden ska läggas öde
för sina invånares
och deras gärningars skull.
Bön och lovprisning
14Valla ditt folk med din stav,
din hjord, din arvedel,
som bor ensam i skogen,
mitt i ett bördigt land.
Låt dem få beta i Bashan och Gilead,
som en gång för länge sedan.
15”Låt oss få se under
som vid ditt uttåg ur Egypten.”7:15 I grundtexten är det svårt att se vem som åsyftas; det kan också vara Herren som talar: Som när du drog ut ur Egypten ska jag låta honom se under.
16Folken ska se det
och komma på skam i all sin makt.
De ska lägga handen på munnen,
och deras öron ska bli döva.
17De ska slicka stoft som ormar,
som markens kräldjur.
Darrande ska de komma ut ur sina fästen,
skräckslagna inför Herren, vår Gud,
och frukta för dig.
18Vem är en sådan Gud som du,
som utplånar skuld och förlåter synd
hos dem som finns kvar av hans arvedel?
Hans vrede består inte för evigt,
för vad han vill är nåd.
19Än en gång ska han
förbarma sig över oss,
trampa på våra synder
och kasta våra missgärningar i havets djup.
20Du ska visa Jakob trohet
och Abraham nåd,
som du med ed lovade våra förfäder
för så länge sedan.
