Nova Versão Internacional

Lamentações de Jeremias 3

1Eu sou o homem que viu a aflição
    trazida pela vara da sua ira.
Ele me impeliu e me fez andar na escuridão,
    e não na luz;
sim, ele voltou sua mão contra mim
    vez após vez, o tempo todo.
Fez que a minha pele e a minha carne
    envelhecessem
e quebrou os meus ossos.
Ele me sitiou e me cercou
    de amargura e de pesar.
Fez-me habitar na escuridão
    como os que há muito morreram.
Cercou-me de muros,
    e não posso escapar;
atou-me a pesadas correntes.
Mesmo quando chamo ou grito por socorro,
    ele rejeita a minha oração.
Ele impediu o meu caminho
    com blocos de pedra;
e fez tortuosas as minhas sendas.
10 Como um urso à espreita,
    como um leão escondido,
11 arrancou-me do caminho e despedaçou-me,
    deixando-me abandonado.
12 Preparou o seu arco
    e me fez alvo de suas flechas.
13 Atingiu o meu coração
    com flechas de sua aljava.
14 Tornei-me objeto de riso
    de todo o meu povo;
nas suas canções
    eles zombam de mim o tempo todo.
15 Fez-me comer ervas amargas
    e fartou-me de fel.
16 Quebrou os meus dentes com pedras;
    e pisoteou-me no pó.
17 Tirou-me a paz;
    esqueci-me o que é prosperidade.
18 Por isso digo: “Meu esplendor já se foi,
    bem como tudo o que eu esperava do Senhor”.
19 Lembro-me da minha aflição
    e do meu delírio,
da minha amargura e do meu pesar.
20 Lembro-me bem disso tudo,
    e a minha alma desfalece dentro de mim.
21 Todavia, lembro-me também
    do que pode me dar esperança:
22 Graças ao grande amor do Senhor
    é que não somos consumidos,
pois as suas misericórdias são inesgotáveis.
23 Renovam-se cada manhã;
    grande é a sua fidelidade!
24 Digo a mim mesmo:
    A minha porção é o Senhor;
portanto, nele porei a minha esperança.
25 O Senhor é bom para com aqueles
    cuja esperança está nele,
para com aqueles que o buscam;
26 é bom esperar tranqüilo
    pela salvação do Senhor.
27 É bom que o homem suporte o jugo
    enquanto é jovem.
28 Leve-o sozinho e em silêncio,
    porque o Senhor o pôs sobre ele.
29 Ponha o seu rosto no pó;
    talvez ainda haja esperança.
30 Ofereça o rosto a quem o quer ferir,
    e engula a desonra.
31 Porque o Senhor
    não o desprezará para sempre.
32 Embora ele traga tristeza,
    mostrará compaixão,
tão grande é o seu amor infalível.
33 Porque não é do seu agrado trazer aflição
    e tristeza aos filhos dos homens,
34 esmagar com os pés
    todos os prisioneiros da terra,
35 negar a alguém os seus direitos,
    enfrentando o Altíssimo,
36 impedir a alguém o acesso à justiça;
    não veria o Senhor tais coisas?
37 Quem poderá falar e fazer acontecer,
    se o Senhor não o tiver decretado?
38 Não é da boca do Altíssimo que vêm
    tanto as desgraças como as bênçãos?
39 Como pode um homem reclamar
    quando é punido por seus pecados?
40 Examinemos e coloquemos à prova
    os nossos caminhos,
e depois voltemos ao Senhor.
41 Levantemos o coração e as mãos
    para Deus, que está nos céus, e digamos:
42 “Pecamos e nos rebelamos,
    e tu não nos perdoaste.
43 Tu te cobriste de ira e nos perseguiste,
    massacraste-nos sem piedade.
44 Tu te escondeste atrás de uma nuvem
    para que nenhuma oração chegasse a ti.
45 Tu nos tornaste escória
    e refugo entre as nações.
46 Todos os nossos inimigos
    escancaram a boca contra nós.
47 Sofremos terror e ciladas,
    ruína e destruição”.
48 Rios de lágrimas correm dos meus olhos
    porque o meu povo foi destruído.
49 Meus olhos choram sem parar,
    sem nenhum descanso,
50 até que o Senhor contemple dos céus
    e veja.
51 O que eu enxergo enche-me a alma
    de tristeza,
    de pena de todas as mulheres da minha cidade.
52 Aqueles que, sem motivo,
    eram meus inimigos
caçaram-me como a um passarinho.
53 Procuraram fazer minha vida
    acabar na cova
e me jogaram pedras;
54 as águas me encobriram a cabeça,
    e cheguei a pensar
que o fim de tudo tinha chegado.
55 Clamei pelo teu nome, Senhor,
    das profundezas da cova.
56 Tu ouviste o meu clamor:
    “Não feches os teus ouvidos
aos meus gritos de socorro”.
57 Tu te aproximaste quando a ti clamei,
    e disseste: “Não tenha medo”.
58 Senhor, tu assumiste a minha causa;
    e redimiste a minha vida.
59 Tu tens visto, Senhor,
    o mal que me tem sido feito.
Toma a teu cargo a minha causa!
60 Tu viste como é terrível a vingança deles,
    todas as suas ciladas contra mim.
61 Senhor, tu ouviste os seus insultos,
    todas as suas ciladas contra mim,
62 aquilo que os meus inimigos sussurram
    e murmuram o tempo todo contra mim.
63 Olha para eles! Sentados ou em pé,
    zombam de mim com as suas canções.
64 Dá-lhes o que merecem, Senhor,
    conforme o que as suas mãos têm feito.
65 Coloca um véu sobre os seus corações
    e esteja a tua maldição sobre eles.
66 Persegue-os com fúria e elimina-os
    de debaixo dos teus céus, ó Senhor.

Swedish Contemporary Bible

Lamentations 3

Tredje sången om lidande och hopp

1Jag är mannen[a] som upplevt lidande

under hans vredes gissel.

2Han har drivit mig in i ett mörker

där inget ljus finns.

3Han har vänt sin hand mot mig,

om och om igen, dagen lång.

4Han har slitit sönder mitt kött och min hud

och krossat benen i min kropp.

5Han har byggt en mur omkring mig

och omslutit mig med bitterhet och elände.

6I mörker har han låtit mig bo,

liksom de som är döda sedan länge.

7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,

tunga bojor har han satt på mig.

8Hur jag än klagar och ropar,

vänder han sig bort från min bön.

9Med stenblock har han stängt vägen för mig

och gjort mina stigar oländiga.

10Han lurar på mig som en björn,

som ett lejon i ett gömställe.

11Han har fört mig bort från vägen,

slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.

12Han har spänt sin båge

och riktat den mot mig.

13Pilar från hans koger

har genomborrat mina njurar.

14Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,

en visa har jag blivit för dem.

15Han har fyllt mig med bitterhet

och gett mig malört att dricka.

16Han har krossat mina tänder med stenar

och trampat ner mig i stoftet.

17All frid har försvunnit ur mitt liv,

och jag har glömt vad lycka är.

18Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,

jag hoppas inte längre på något från Herren.”

19Tanken på mitt elände och min hemlöshet

är som malört och gift.[b]

20Jag blir inte fri från minnena,

jag är bedrövad.

21Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:

22Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,[c]

hans barmhärtighet upphör aldrig.

23Den är ny varje morgon,

stor är din trofasthet.

24Herren är min andel,” säger jag till mig själv.

Därför vill jag hoppas på honom.

25Herren är god mot dem som väntar på honom,

mot den som söker honom.

26Det är gott att i stillhet

vänta på räddning från Herren.

27Det är nyttigt för en man

att bära ok som ung.

28Må han sitta ensam och i stillhet

när det läggs på honom.

29Må han trycka ansiktet mot marken,

kanske finns det ännu hopp.

30Må han vända kinden

mot dem som slår honom

och bli överöst med hån.

31Herren förkastar inte

för evigt.

32Även om han ger plågor,

så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.

33För han vill inte ge människorna

plåga och sorg.

34Att man krossar under sina fötter

alla fångarna i landet,

35att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,

36att man berövar en människa hennes rätt

– skulle inte Herren se det?

37Vem har kunnat tala och fått det att bli så,

om inte Herren befallt det?

38Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?

39Varför ska då någon levande människa

klaga över sina synder?[d]

40Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det

och återvända till Herren.

41Låt oss lyfta upp våra hjärtan

och händer till Gud i himlen:

42Vi har syndat och gjort uppror,

och du har inte förlåtit.

43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,

dödat utan förskoning.

44Du har höljt dig i ett moln

som ingen bön kan genomtränga.

45Du har gjort oss till sopor och avfall

bland folken.

46”Alla våra fiender

hångrinar åt oss.

47Skräck och fallgropar möter oss,

förödelse och undergång.”

48Strömmar av tårar flödar från mina ögon,

för dottern mitt folk går under.

49De flödar ur mina ögon

oupphörligen, ändlöst,

50tills Herren blickar ner

och ser det från himlen.

51Det gör mig ont att se

hur de unga kvinnorna i min stad lider.[e]

52De jagade mig som en fågel,

de som utan orsak var mina fiender.

53De försökte ta mitt liv i en grop

och kastade stenar på mig.

54Vattnet strömmade över mitt huvud,

jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.

55Men nerifrån gravens djup

ropade jag ditt namn, Herre,

56och du hörde min vädjan:

”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”

57Du kom nära mig när jag ropade,

och du sa: ”Var inte rädd!”

58Herre, du har tagit dig an mig

och gett lösen för mitt liv.

59Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.

Herre, skaffa mig rätt!

60Du har sett deras hämndlystnad,

alla sammansvärjningar mot mig.

61Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,

alla deras sammansvärjningar mot mig,

62allt som mina fiender

viskar och mumlar mot mig dagen lång.

63Se hur de sjunger nidvisor om mig

vare sig de sitter eller står.

64Herre, straffa dem

så som deras gärningar förtjänar.

65Täck deras innersta med en slöja,[f]

låt din förbannelse komma över dem.

66Förfölj dem i vrede och utplåna dem,

låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!

Notas al pie

  1. 3:1 Vem denne man representerar framgår inte, men kanske Jeremia själv (som antas ha skrivit Klagovisorna); kanske för han s.a.s. det lidande folkets talan. Annars skildras Jerusalem som en kvinna, dotter Sion.
  2. 3:19-21 Grundtextens innebörd är osäker. …därför håller jag ut i v. 21 är mycket likt Därför vill jag hoppas på honom i v. 24 (samma verb i hebreiskan, så även i v. 26, vänta).
  3. 3:22 Enligt andra handskrifter: Herrens nåd tar aldrig slut.
  4. 3:39 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: …klaga när hon straffas för sina synder.
  5. 3:51 Grundtextens innebörd är osäker.
  6. 3:65 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: Förmörka deras sinnen/innersta…