Nova Versão Internacional

Lamentações de Jeremias 1

1[a]Como está deserta a cidade,
    antes tão cheia de gente!
Como se parece com uma viúva,
    a que antes era grandiosa entre as nações!
A que era a princesa das províncias
    agora tornou-se uma escrava.
Chora amargamente à noite,
    as lágrimas rolam por seu rosto.
De todos os seus amantes
    nenhum a consola.
Todos os seus amigos a traíram;
    tornaram-se seus inimigos.
Em aflição e sob trabalhos forçados,
    Judá foi levado ao exílio.
Vive entre as nações
    sem encontrar repouso.
Todos os que a perseguiram a capturaram
    em meio ao seu desespero.
Os caminhos para Sião pranteiam,
    porque ninguém comparece
    às suas festas fixas.
Todas as suas portas estão desertas,
seus sacerdotes gemem,
    suas moças se entristecem,
e ela se encontra em angústia profunda.
Seus adversários são os seus chefes;
    seus inimigos estão tranqüilos.
O Senhor lhe trouxe tristeza
    por causa dos seus muitos pecados.
Seus filhos foram levados ao exílio,
    prisioneiros dos adversários.
Todo o esplendor fugiu da cidade[b] de Sião.
Seus líderes são como corças
    que não encontram pastagem;
sem forças fugiram diante do perseguidor.
Nos dias da sua aflição e do seu desnorteio
    Jerusalém se lembra de todos os tesouros
que lhe pertenciam nos tempos passados.
Quando o seu povo caiu nas mãos do inimigo,
    ninguém veio ajudá-la.
Seus inimigos olharam para ela
    e zombaram da sua queda.
Jerusalém cometeu graves pecados;
    por isso tornou-se impura.
Todos os que a honravam agora a desprezam,
    porque viram a sua nudez;
ela mesma geme e se desvia deles.
Sua impureza prende-se às suas saias;
    ela não esperava que chegaria o seu fim.
Sua queda foi surpreendente;
    ninguém veio consolá-la.
“Olha, Senhor, para a minha aflição,
    pois o inimigo triunfou.”
10 O adversário saqueia todos os seus tesouros;
ela viu nações pagãs entrarem
    em seu santuário,
sendo que tu as tinhas proibido
    de participar das tuas assembléias.
11 Todo o seu povo se lamenta
    enquanto vai em busca de pão;
e, para sobreviverem,
    trocam tesouros por comida.
“Olha, Senhor, e considera,
    pois tenho sido desprezada.
12 Vocês não se comovem,
    todos vocês que passam por aqui?
Olhem ao redor e vejam
    se há sofrimento maior do que
    o que me foi imposto,
    e que o Senhor trouxe sobre mim
no dia em que se acendeu a sua ira.
13 Do alto ele fez cair fogo
    sobre os meus ossos.
Armou uma rede para os meus pés
    e me derrubou de costas.
Deixou-me desolada,
    e desfalecida o dia todo.
14 Os meus pecados foram
    amarrados num jugo;
suas mãos os ataram todos juntos,
    e os colocaram em meu pescoço;
o Senhor abateu a minha força.
Ele me entregou àqueles
    que não consigo vencer.
15 O Senhor dispersou todos os guerreiros
    que me apoiavam;
convocou um exército contra mim
    para destruir os meus jovens.
O Senhor pisou no seu lagar
    a virgem, a cidade de Judá.
16 É por isso que eu choro;
    as lágrimas inundam os meus olhos.
Ninguém está por perto para consolar-me,
    não há ninguém que restaure o meu espírito.
Meus filhos estão desamparados
    porque o inimigo prevaleceu.”
17 Suplicante, Sião estende as mãos,
    mas não há quem a console.
O Senhor decretou que os vizinhos de Jacó
    se tornem seus adversários;
Jerusalém tornou-se coisa imunda entre eles.
18 “O Senhor é justo,
    mas eu me rebelei contra a sua ordem.
Ouçam, todos os povos;
    olhem para o meu sofrimento.
Meus jovens e minhas moças
    foram para o exílio.
19 Chamei os meus aliados,
    mas eles me traíram.
Meus sacerdotes e meus líderes
    pereceram na cidade,
enquanto procuravam comida
    para poderem sobreviver.
20 Veja, Senhor, como estou angustiada!
Estou atormentada no íntimo,
e no meu coração me perturbo
    pois tenho sido muito rebelde.
Lá fora, a espada a todos consome;
    dentro, impera a morte.
21 Os meus lamentos têm sido ouvidos,
    mas não há ninguém que me console.
Todos os meus inimigos
    sabem da minha agonia;
eles se alegram com o que fizeste.
Quem dera trouxesses o dia que anunciaste
    para que eles ficassem como eu!
22 Que toda a maldade deles
    seja conhecida diante de ti;
faze com eles o que fizeste comigo
    por causa de todos os meus pecados.
Os meus gemidos são muitos
    e o meu coração desfalece.”

Notas al pie

  1. 1.1 Cada capítulo de Lamentações é um poema organizado em ordem alfabética, no hebraico.
  2. 1.6 Hebraico: filha; também em todo o livro de Lamentações.

Swedish Contemporary Bible

Lamentations 1

Första klagosången över Jerusalem[a]

1Se, så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Som en änka har hon blivit,

hon som var så stor bland folken.

Ländernas drottning

har blivit en slavinna.

2Hon gråter bittert i natten,

hennes kinder blir våta av tårar.

Bland alla vänner som älskade henne

finns nu ingen som tröstar henne.

Alla har svikit henne

och blivit hennes fiender.

3Juda har förts bort i landsflykt

efter förnedring och hård slavtjänst.

Nu bor hon bland andra folk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare hann ifatt henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

för ingen kommer till högtiderna.

Alla hennes stadsportar är övergivna.

Hennes präster suckar,

och hennes unga kvinnor jämrar sig,

själv sörjer hon bittert.

5Hennes ovänner har tagit makten,

hennes fiender är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder,

hennes barn har drivits bort i fångenskap,

bortförda av fienden.

6Sion har förlorat all sin prakt.

Hennes furstar är som hjortar

som inte funnit bete,

kraftlösa tvingades de fly

undan sina förföljare.

7I sin misär och hemlöshet

minns Jerusalem alla de skatter

som hon ägde

i gångna tider.

När hennes folk föll i fiendens hand

kom ingen till hennes hjälp.

Motståndarna såg på henne

och skrattade åt hennes undergång.

8Jerusalem har begått svåra synder

och därför orenat sig.

Alla de som ärat henne

föraktar henne nu

när de ser henne naken.

Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes kläder.

Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen finns som tröstar henne.

Herre, se mitt elände,

fienden triumferar!”

10Motståndaren har räckt ut sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon har sett främmande folk

träda in i hennes helgedom,

de som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och letar efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

”Se, Herre,

se hur föraktad jag är!”

12”Betyder detta ingenting för er,[b]

alla ni som passerar här längs vägen?

Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga

som är lik den som kommit över mig,

den som Herren har låtit drabba mig

på sin brinnande vredes dag.

13Han har sänt en eld från höjden,

skickat ner den ända in i mitt innersta.

Han har brett ut ett nät för mina fötter,

vänt sig bort från mig

och lämnat mig övergiven,

sjuk och svag dagen lång.

14Till ett ok har mina synder vävts samman,

hans hand knöt ihop dem

och lade dem över min nacke.

Han har tagit all min kraft ifrån mig

och överlämnat mig åt dem

som jag inte kan stå emot.

15Herren har förkastat

alla kämpar som förr fanns hos mig.

Han har kallat samman en armé mot mig

för att krossa mina unga män.

Som i en vinpress har Herren trampat

jungfrun, dottern Juda.

16Därför gråter jag,

tårarna strömmar från mina ögon.

Långt borta från mig är den som kunde trösta

och ge mig ny livslust.

Mina barn är utblottade,

för min fiende har tagit över.”

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Herren har uppbådat

alla Jakobs grannfolk som hans fiender.

Jerusalem har blivit

som något orent bland dem.

18Herren är rättfärdig,

för jag var upprorisk mot hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga kvinnor och män

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

medan de letade efter något att äta

för att hålla sig vid liv.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

mitt hjärta vänder sig inom mig,

så upprorisk som jag varit.

Ute har svärdet gjort mig barnlös,

och inomhus finns bara död.

21Man hör hur jag suckar,

men ingen finns som tröstar mig.

Alla mina fiender har hört om min olycka

och gläds över att du har gjort så här.

Den dag som du förkunnat har du låtit komma,

men för dem ska det gå som för mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig,

och gör med dem

så som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Mina suckar är många

och mitt hjärta är tungt.”

Notas al pie

  1. 1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
  2. 1:12 Grundtextens innebörd är osäker.