1“Se você voltar, ó Israel,
volte para mim”, diz o Senhor.
“Se você afastar para longe de minha vista
os seus ídolos detestáveis e não se desviar,
2se você jurar pelo nome do Senhor
com fidelidade, justiça e retidão,
então as nações serão por ele abençoadas
e nele se gloriarão.”
3Assim diz o Senhor ao povo de Judá e de Jerusalém:
“Lavrem seus campos não arados
e não semeiem entre espinhos.
4Purifiquem-se para o Senhor,
sejam fiéis à aliança4.4 Hebraico: circuncidem os seus corações.,
homens de Judá e habitantes de Jerusalém!
Se não fizerem isso,
a minha ira se acenderá e queimará como fogo,
por causa do mal que vocês fizeram;
queimará e ninguém conseguirá apagá-la.
A Invasão que Vem do Norte
5“Anunciem em Judá! Proclamem em Jerusalém:
Toquem a trombeta por toda esta terra!
Gritem bem alto e digam: Reúnam-se!
Fujamos para as cidades fortificadas!
6Ergam o sinal indicando Sião.
Fujam sem demora em busca de abrigo!
Porque do norte eu estou trazendo desgraça,
uma grande destruição”.
7Um leão saiu da sua toca,
um destruidor de nações se pôs a caminho.
Ele saiu de onde vive para arrasar a sua terra.
Suas cidades ficarão em ruínas e sem habitantes.
8Por isso, ponham vestes de lamento,
chorem e gritem,
pois o fogo da ira do Senhor
não se desviou de nós.
9“Naquele dia”, diz o Senhor,
“o rei e os seus oficiais perderão a coragem,
os sacerdotes ficarão horrorizados
e os profetas, perplexos.”
10Então eu disse: Ah, Soberano Senhor, como enganaste completamente este povo e a Jerusalém dizendo: “Vocês terão paz” quando a espada está em nossa garganta.
11Naquela época, será dito a este povo e a Jerusalém: “Um vento escaldante, que vem das dunas do deserto, sopra na direção da minha filha, do meu povo, mas não para peneirar nem para limpar. 12É um vento forte demais, que vem da minha parte4.12 Ou vem ao meu comando. Agora eu pronunciarei as minhas sentenças contra eles”.
13Vejam! Ele avança como as nuvens;
os seus carros de guerra são como um furacão
e os seus cavalos são mais velozes do que as águias.
Ai de nós! Estamos perdidos!
14Ó Jerusalém, lave o mal do seu coração para que você seja salva.
Até quando você vai acolher projetos malignos no íntimo?
15Ouve-se uma voz proclamando desde Dã,
desde os montes de Efraim se anuncia calamidade.
16“Relatem isto a esta nação4.16 Ou Tragam essas coisas à lembrança das nações; ou ainda Anunciem isso às nações
e proclamem contra Jerusalém:
Um exército inimigo4.16 Ou Um exército sitiador está vindo de uma terra distante,
dando seu grito de guerra contra as cidades de Judá.
17Eles a cercam como homens que guardam um campo,
pois ela se rebelou contra mim”,
declara o Senhor.
18“A sua própria conduta e as suas ações
trouxeram isso sobre você.
Como é amargo esse seu castigo!
Ele atinge até o seu coração!”
19Ah, minha angústia, minha angústia!
Eu me contorço de dor.
Ó paredes do meu coração!
O meu coração dispara dentro de mim;
não posso ficar calado.
Ouvi o som da trombeta,
ouvi o grito de guerra.
20Um desastre depois do outro;
toda a minha terra foi devastada.
Num instante as minhas tendas foram destruídas;
e os meus abrigos, num momento.
21Até quando verei o sinal levantado
e ouvirei o som da trombeta?
22“O meu povo é tolo,
eles não me conhecem.
São crianças insensatas
que nada compreendem.
São hábeis para praticar o mal,
mas não sabem fazer o bem.”
23Olhei para a terra,
e ela era sem forma4.23 Ou estava assolada e vazia;
para os céus,
e a sua luz tinha desaparecido.
24Olhei para os montes e eles tremiam;
todas as colinas oscilavam.
25Olhei, e não havia mais gente;
todas as aves do céu tinham fugido em revoada.
26Olhei, e a terra fértil era um deserto;
todas as suas cidades estavam em ruínas
por causa do Senhor,
por causa do fogo da sua ira.
27Assim diz o Senhor:
“Toda esta terra ficará devastada,
embora eu não vá destruí-la completamente.
28Por causa disso, a terra ficará de luto
e o céu, em cima, se escurecerá;
porque eu falei e não me arrependi,
decidi e não voltarei atrás”.
29Quando se ouvem os cavaleiros e os flecheiros,
todos os habitantes da cidade fogem.
Alguns vão para o meio dos arbustos;
outros escalam as rochas.
Todas as cidades são abandonadas
e ficam sem habitantes.
30O que você está fazendo,
ó cidade devastada?
Por que se veste de vermelho
e se enfeita com joias de ouro?
Por que você pinta os olhos?
Você se embeleza em vão,
pois os seus amantes a desprezam
e querem tirar sua vida.
31Ouvi um grito, como de mulher
em trabalho de parto,
como a agonia de uma mulher
ao dar à luz o primeiro filho.
É o grito da cidade4.31 Hebraico: filha. de Sião,
que está ofegante e estende as mãos, dizendo:
“Ai de mim! Estou desfalecendo.
Minha vida está nas mãos de assassinos!”
1”Om du vill vända tillbaka, Israel, säger Herren,
så vänd om till mig.
Gör dig av med dina vidriga avgudar,
ta bort dem ur min åsyn
och sluta upp med att irra omkring.
2Du ska svära i sanning, rätt och rättfärdighet:
’Så sant Herren lever.’
Genom honom ska folken bli välsignade
och lovprisa honom.”
3Så säger Herren
till männen i Juda och till Jerusalem:
”Bryt er ny mark
och så inte bland törnen.
4Omskär er för Herren,
skär bort era hjärtans förhud,
ni Judas män och Jerusalems befolkning.
Annars bryter min vrede ut
och brinner som en eld
för era onda gärningars skull.
Den kan ingen släcka.
Kommande dom
5Förkunna i Juda och kungör i Jerusalem,
blås i hornet i landet,
ropa högt och säg:
’Låt oss samlas
och gå till de befästa städerna!’
6Res ett banér mot Sion!
Sök skydd, dröj inte kvar!
Jag låter olyckan komma från norr
med en stor förödelse.”
7Ett lejon har kommit fram ur sitt snår,
en folkens förgörare är på väg.
Han har gått ut ur sitt tillhåll
för att ödelägga ditt land.
Dina städer ska läggas i ruiner,
där ingen kan bo.
8Klä er i säcktyg,
sörj och klaga,
för Herrens flammande vrede
har inte vänt sig från oss.
9”På den dagen, säger Herren,
kommer kungen och furstarna att bli modlösa,
prästerna slås av skräck
och profeterna ska stå förstummade.”
10Då sa jag:4:10 Enligt vissa (Septuaginta-)handskrifter: De säger: ”Men min Herre, Herre, hur har du inte bedragit detta folk och Jerusalem! Du lovade oss fred, men nu har vi svärdet riktat mot strupen.”
11Vid den tiden ska man säga till detta folk och till Jerusalem: ”En brännande vind från de kala höjderna i öknen sveper ner mot dottern mitt folk, inte för att kasta eller rensa säd, 12utan en starkare vind än så ska jag låta komma. Nu ska jag uttala mina domar mot dem.”
13Se, som moln stiger han upp,
och hans vagnar är som en stormvind.
Hans hästar är snabbare än örnar.
Ve oss, vi är förlorade!
14Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem,
för att du ska bli räddad.
Hur länge ska dina onda tankar
bo kvar inom dig?
15En röst förkunnar från Dan,
meddelar olycka från Efraims berg.
16”Förkunna för folken, tala om för Jerusalem:
’Belägrarna kommer från ett avlägset land
och höjer sina stridsrop mot Juda städer.
17Som vakterna kring ett fält
omringar de henne.
För hon har varit upprorisk mot mig, säger Herren.’ ”
18”Ditt levnadssätt och dina gärningar
har dragit det här över dig.
Det är för din ondska
som det bittra drabbar dig ända in i hjärtat.”
19Mitt inre, mitt inre!
Jag vrider mig i plågor,
och mitt hjärta bankar.
Jag kan inte hålla mig stilla,
för jag har hört hornstötar och krigsrop.
20Våg efter våg av förstörelse,
hela landet ligger i ruiner.
Plötsligt förstörs mina tält,
på ett ögonblick mina tältdukar.
21Hur länge måste jag se banéret
och höra ljudet av hornen?
22”Mitt folk är dumt,
de känner mig inte.
De är barn utan förstånd
och fattar ingenting.
De har vishet nog att göra det onda
men ingen kunskap att göra det goda.”
23Jag såg på jorden,
och den var öde och tom,
på himlen, och där fanns inget ljus.4:23 Jfr 1 Mos 1:2.
24Jag såg på bergen som skälvde
och höjderna som skakade.
25Jag såg att det inte fanns någon människa
och att himlens fåglar hade flytt.
26Jag såg att det bördiga landet var ödemark,
och dess städer låg i ruiner inför Herren,
för hans brinnande vrede.
27För så säger Herren:
”Hela jorden ska bli ödelagd,
även om jag inte ska utplåna den helt.
28Därför sörjer jorden
och himlen där ovan mörknar.
För jag har talat och ändrar mig inte
jag har beslutat och kommer inte att ångra mig.”
29För ryttarnas och bågskyttarnas larm
tar alla i landet till flykten,
man gömmer sig inne i skogssnåren
och uppe bland klipporna.
Alla städer ligger övergivna,
ingen bor kvar i dem.
30Vad tänker du göra, du ödelagda?
Om du än klär dig i scharlakansrött,
tar på dig guldsmycken
och förstorar ögonen med smink,
gör du dig vacker förgäves.
Dina älskare föraktar dig
och står efter ditt liv.
31Jag hör rop som från en kvinna i födslosmärtor,
ångestskrik som när hon ska föda sitt första barn.
Det är dotter Sions rop.
Hon flämtar och sträcker ut sina händer:
”Ve mig, mitt liv tynar bort inför mördare!”
