1“Não é pesado o labor do homem na terra?
Seus dias não são como os de um assalariado?
2Como o escravo que anseia pelas sombras do entardecer,
ou como o assalariado que espera ansioso pelo pagamento,
3assim me deram meses de ilusão
e noites de desgraça me foram destinadas.
4Quando me deito, fico pensando:
Quanto vai demorar para eu me levantar?
A noite se arrasta, e eu fico me virando na cama
até o amanhecer.
5Meu corpo está coberto de vermes e cascas de ferida,
minha pele está rachada e vertendo pus.
6“Meus dias correm mais depressa que a lançadeira do tecelão,
e chegam ao fim sem nenhuma esperança.
7Lembra-te, ó Deus, de que a minha vida não passa de um sopro;
meus olhos jamais tornarão a ver a felicidade.
8Os que agora me veem, nunca mais me verão;
puseste o teu olhar em mim, e já não existo.
9Assim como a nuvem se esvai e desaparece,
assim quem desce à sepultura7.9 Hebraico: Sheol. Essa palavra também pode ser traduzida por morte, pó ou profundezas. não volta.
10Nunca mais voltará ao seu lar;
a sua habitação não mais o conhecerá.
11“Por isso não me calo;
na aflição do meu espírito desabafarei,
na amargura da minha alma farei as minhas queixas.
12Sou eu o mar, ou o monstro das profundezas,
para que me ponhas sob guarda?
13Quando penso que a minha cama me consolará
e que o meu leito aliviará a minha queixa,
14mesmo aí me assustas com sonhos
e me aterrorizas com visões.
15É melhor ser estrangulado e morrer
do que sofrer assim7.15 Hebraico: ter os meus ossos.;
16sinto desprezo pela minha vida!
Não vou viver para sempre;
deixa-me, pois os meus dias não têm sentido.
17“Que é o homem,
para que lhe dês importância e atenção,
18para que o examines a cada manhã
e o proves a cada instante?
19Nunca desviarás de mim o teu olhar?
Nunca me deixarás a sós, nem por um instante?
20Se pequei, que mal te causei, ó tu que vigias os homens?
Por que me tornaste teu alvo?
Acaso tornei-me um fardo para ti?7.20 Conforme alguns manuscritos do Texto Massorético, uma antiga tradição de escribas hebreus e a Septuaginta. A maioria dos manuscritos do Texto Massorético diz para mim mesmo?
21Por que não perdoas as minhas ofensas
e não apagas os meus pecados?
Pois logo me deitarei no pó;
tu me procurarás, mas eu já não existirei”.
Job frågar Gud
1En trältjänst är människans tid på jorden.
Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
som en daglönare som ser fram mot lönen.
3Så har jag fått på min lott månader av elände
och ångestfyllda nätter.
4När jag går och lägger mig, tänker jag:
”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5Min kropp är täckt av maskar och skorv.
Huden spricker av variga sår.
6Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
de slutar i hopplöshet.
7Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
mina ögon får inte mer se det goda.
8Man ser mig ännu, men inte länge till.
Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9Som ett moln löses upp och försvinner,
så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10och aldrig mer återvända till sitt hem,
ej heller känner hans plats till honom mer.
11Därför kan jag inte hålla tyst,
jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17Vad är då en människa,
eftersom du gör så stor sak av henne
och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18synar henne varje morgon
och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19Kan du inte vända blicken från mig en stund,
lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20Har min synd skadat dig,
du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
Har jag blivit en börda för dig?7:20 Enligt andra handskrifter: Varför har du valt mig till måltavla, låtit mig bli en börda för mig själv?
21Varför förlåter du inte min synd
och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.
