Eliú
1Então esses três homens pararam de responder a Jó, pois este se julgava justo. 2Mas Eliú, filho de Baraquel, de Buz, da família de Rão, indignou-se muito contra Jó, porque este se justificava diante de Deus. 3Também se indignou contra os três amigos, pois não encontraram meios de refutar Jó, e mesmo assim o tinham condenado.32.3 Uma antiga tradução de escribas hebreus diz Jó, e assim haviam condenado a Deus. 4Eliú tinha ficado esperando para falar a Jó porque eles eram mais velhos que ele. 5Mas, quando viu que os três não tinham mais nada a dizer, indignou-se.
6Então Eliú, filho de Baraquel, de Buz, falou:
“Eu sou jovem, vocês têm idade.
Por isso tive receio e não ousei dizer a vocês o que sei.
7Os que têm idade é que devem falar, pensava eu,
os anos avançados é que devem ensinar sabedoria.
8Mas é o espírito32.8 Ou Espírito; também no versículo 18. dentro do homem que lhe dá entendimento;
o sopro do Todo-poderoso.
9Não são só os mais velhos32.9 Ou muitos; ou ainda grandes, os sábios,
não são só os de idade que entendem o que é certo.
10“Por isso digo: Escutem-me;
também vou dizer o que sei.
11Enquanto vocês estavam falando, esperei;
fiquei ouvindo os seus arrazoados;
enquanto vocês estavam procurando palavras,
12escutei suas palavras com toda atenção.
Mas nenhum de vocês demonstrou que Jó está errado.
Nenhum de vocês respondeu aos seus argumentos.
13Não digam: ‘Encontramos a sabedoria;
que Deus o refute, não o homem’.
14Só que não foi contra mim que Jó dirigiu as suas palavras,
e não vou responder a ele com os argumentos de vocês.
15“Vejam, eles estão consternados e não têm mais o que dizer;
as palavras lhes fugiram.
16Devo aguardar,
agora que estão calados e sem resposta?
17Também vou dar a minha opinião,
também vou dizer o que sei,
18pois não me faltam palavras,
e dentro de mim o espírito me impulsiona.
19Por dentro estou como vinho arrolhado,
como odres novos prestes a romper.
20Tenho que falar; isso me aliviará.
Tenho que abrir os lábios e responder.
21Não serei parcial com ninguém
e a ninguém bajularei,
22porque não sou bom em bajular;
se fosse, o meu Criador em breve me levaria.
En ung man förmanar Job
(32:1—37:24)
Den unge Elihu tillrättavisar de äldre vännerna
1De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. 2Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. 3Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. 4Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. 5Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede.
6Elihu från Bus, Barakels son, började tala:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför tvekade jag
och vågade inte säga er vad jag visste.
7Jag tänkte: ”Låt åldern tala
och de många åren lära ut vishet.”
8Men det är anden i människan,
den Väldiges andedräkt,
som gör henne förståndig.
9Det är inte bara de i hög ålder som är visa,
inte bara gamla som vet vad som är rätt.
10Därför säger jag: Lyssna till mig!
Också jag vill framföra vad jag vet.
11Jag har väntat medan ni talat,
lyssnat på ert resonemang,
när ni letat efter ord.
12Jag har lyssnat uppmärksamt på er,
men ingen av er har lyckats motbevisa Job,
ingen av er har kunnat bemöta hans argument.
13Säg inte: ”Vi har funnit visheten:
Gud, inte en människa, kan besegra honom.”
14Han riktade aldrig sina ord mot mig,
och jag tänker inte svara med era argument.
15De är bestörta
och har inget mer att komma med,
de saknar ord.
16Ska då jag behöva vänta
när de ingenting kan säga,
när de står där utan att kunna svara?
17Nej, även jag vill säga mitt,
tala om vad jag vet.
18Jag har mycket att säga,
och anden inom mig driver mig.
19Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen,
som nya vinsäckar som håller på att sprängas.
20Jag måste få tala för att få lättnad,
jag måste få öppna min mun och ge mina svar.
21Jag ska inte vara partisk mot någon,
inte heller försöka smickra någon,
22för smickra kan jag inte –
då skulle min Skapare rycka bort mig.
