O Discurso de Jó
1Depois disso Jó abriu a boca e amaldiçoou o dia do seu nascimento, 2dizendo:
3“Pereça o dia do meu nascimento e a noite em que se disse:
‘Nasceu um menino!’
4Transforme-se aquele dia em trevas,
e Deus, lá do alto, não se importe com ele;
não resplandeça a luz sobre ele.
5Chamem-no de volta as trevas
e a mais densa escuridão3.5 Ou e a sombra da morte;
coloque-se uma nuvem sobre ele
e o negrume aterrorize a sua luz.
6Apoderem-se daquela noite densas trevas!
Não seja ela incluída entre os dias do ano,
nem faça parte de nenhum dos meses.
7Seja aquela noite estéril,
e nela não se ouçam brados de alegria.
8Amaldiçoem aquele dia os que amaldiçoam os dias3.8 Ou o mar
e são capazes de atiçar o Leviatã3.8 Ou monstro marinho.
9Fiquem escuras as suas estrelas matutinas,
espere ele em vão pela luz do sol
e não veja os primeiros raios da alvorada,
10pois não fechou as portas do ventre materno
para evitar que eu contemplasse males.
11“Por que não morri ao nascer
e não pereci quando saí do ventre?
12Por que houve joelhos para me receberem
e seios para me amamentarem?
13Agora eu bem poderia estar deitado em paz
e achar repouso
14junto aos reis e conselheiros da terra,
que construíram para si lugares que agora jazem em ruínas,
15com governantes que possuíam ouro,
que enchiam suas casas de prata.
16Por que não me sepultaram como criança abortada,
como um bebê que nunca viu a luz do dia?
17Ali os ímpios já não se agitam,
e ali os cansados permanecem em repouso;
18os prisioneiros também desfrutam sossego,
já não ouvem mais os gritos do feitor de escravos.
19Os simples e os poderosos ali estão,
e o escravo está livre do seu senhor.
20“Por que se dá luz aos infelizes,
e vida aos de alma amargurada,
21aos que anseiam pela morte e esta não vem,
e a procuram mais do que a um tesouro oculto,
22aos que se enchem de alegria
e exultam quando vão para a sepultura?
23Por que se dá vida àquele
cujo caminho é oculto
e a quem Deus fechou as saídas?
24Pois me vêm suspiros em vez de comida;
meus gemidos transbordam como água.
25O que eu temia veio sobre mim;
o que eu receava me aconteceu.
26Não tenho paz, nem tranquilidade, nem descanso;
somente inquietação”.
Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2Han sa:
3Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd3:10 Det hebreiska ordet förekommer ett flertal gånger i Jobs bok och kan översättas på flera sätt, t.ex. plåga, ofärd, möda, elände. Ordet betecknar stora svårigheter och mycket lidande. döljas för min syn.
11Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
