1“O homem nascido de mulher
vive pouco tempo e passa por muitas dificuldades.
2Brota como a flor e murcha.
Vai-se como a sombra passageira; não dura muito.
3Fixas o olhar num homem desses?
E o14.3 Conforme a Septuaginta, a Vulgata e a Versão Siríaca. O Texto Massorético diz me. trarás à tua presença para julgamento?
4Quem pode extrair algo puro da impureza?
Ninguém!
5Os dias do homem estão determinados;
tu decretaste o número de seus meses e estabeleceste limites
que ele não pode ultrapassar.
6Por isso desvia dele o teu olhar e deixa-o
até que ele cumpra o seu tempo como o trabalhador contratado.
7“Para a árvore pelo menos há esperança:
se é cortada, torna a brotar,
e os seus renovos vingam.
8Suas raízes poderão envelhecer no solo
e seu tronco morrer no chão;
9ainda assim, com o cheiro de água ela brotará
e dará ramos como se fosse muda plantada.
10Mas o homem morre e morto permanece;
dá o último suspiro e deixa de existir.
11Assim como a água do mar evapora
e o leito do rio perde as águas e seca,
12assim o homem se deita e não se levanta;
até quando os céus já não existirem,
os homens não acordarão
e não serão despertados do seu sono.
13“Se tão somente me escondesses na sepultura14.13 Hebraico: Sheol. Essa palavra também pode ser traduzida por profundezas, pó ou morte.
e me ocultasses até passar a tua ira!
Se tão somente me impusesses um prazo
e depois te lembrasses de mim!
14Quando um homem morre,
acaso tornará a viver?
Durante todos os dias do meu árduo labor
esperarei pela minha dispensa14.14 Ou libertação.
15Chamarás, e eu te responderei;
terás anelo pela criatura que as tuas mãos fizeram.
16Por certo contarás então os meus passos,
mas não tomarás conhecimento do meu pecado.
17Minhas faltas serão encerradas num saco;
tu esconderás a minha iniquidade.
18“Mas, assim como a montanha sofre erosão e se desmorona,
e a rocha muda de lugar;
19e assim como a água desgasta as pedras
e as torrentes arrastam terra,
assim destróis a esperança do homem.
20Tu o subjugas de uma vez por todas, e ele se vai;
alteras a sua fisionomia e o mandas embora.
21Se honram os seus filhos, ele não fica sabendo;
se os humilham, ele não o vê.
22Só sente a dor do seu próprio corpo;
só pranteia por si mesmo”.
Job ifrågasätter Guds handlande
1Människan, av kvinna född,
lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.
2Hon växer som en blomma, vissnar
och försvinner som en flyende skugga.
3Och en sådan stirrar du på
och kräver räkenskap av!
4Vem kan begära renhet av en som är oren?
Ingen!14:4 Grundtextens innebörd är osäker.
5Du har ju bestämt människans dagar
och antal månader,
satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.
6Vänd då bort din blick från henne,
låt henne vara ifred
och unna henne lite ro
innan hennes dagar är över som en daglönares!
7Det finns alltid hopp för ett träd.
Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
8Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
9kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
så fort det får en aning vatten.
10Men när en människa dör,
när hon ger upp andan och blir liggande –
var är hon då?
11Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
12så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
14Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
fram till dess att min avlösning kom.
15Då skulle du kalla på mig,
och jag skulle svara.
Du skulle längta efter den du skapat.
16Du räknar mina steg,
men inte mina synder.
17Mina överträdelser ligger förseglade i en pung,
och du täcker över min synd.
18Bergen vittrar sönder och rasar,
klippan förflyttar sig från sin plats.
19Så som vattnet mal stenen till sand
och vattenströmmarna sköljer bort jorden,
så utplånar du människans hopp.
20Du slår ner henne för alltid,
och hon försvinner från scenen.
Du förändrar hennes utseende,
och sedan skickar du bort henne.
21Om hennes söner blir hedrade
får hon aldrig veta,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
och sorgen i sin själ.
