Os Sonhos de José
1Jacó habitou na terra de Canaã, onde seu pai tinha vivido como estrangeiro.
2Esta é a história da família de Jacó:
Quando José tinha dezessete anos, pastoreava os rebanhos com os seus irmãos. Ajudava os filhos de Bila e os filhos de Zilpa, mulheres de seu pai; e contava ao pai a má fama deles.
3Ora, Israel gostava mais de José do que de qualquer outro filho, porque lhe havia nascido em sua velhice; por isso mandou fazer para ele uma túnica longa37.3 Ou de diversas cores; também nos versículos 23 e 32.. 4Quando os seus irmãos viram que o pai gostava mais dele do que de qualquer outro filho, odiaram-no e não conseguiam falar com ele amigavelmente.
5Certa vez, José teve um sonho e, quando o contou a seus irmãos, eles passaram a odiá-lo ainda mais.
6“Ouçam o sonho que tive”, disse-lhes. 7“Estávamos amarrando os feixes de trigo no campo, quando o meu feixe se levantou e ficou em pé, e os seus feixes se ajuntaram ao redor do meu e se curvaram diante dele.”
8Seus irmãos lhe disseram: “Então você vai reinar sobre nós? Quer dizer que você vai nos governar?” E o odiaram ainda mais, por causa do sonho e do que tinha dito.
9Depois teve outro sonho e o contou aos seus irmãos: “Tive outro sonho, e desta vez o sol, a lua e onze estrelas se curvavam diante de mim”.
10Quando o contou ao pai e aos irmãos, o pai o repreendeu e lhe disse: “Que sonho foi esse que você teve? Será que eu, sua mãe, e seus irmãos viremos a nos curvar até o chão diante de você?” 11Assim seus irmãos tiveram ciúmes dele; o pai, no entanto, refletia naquilo.
Vendido pelos Irmãos
12Os irmãos de José tinham ido cuidar dos rebanhos do pai, perto de Siquém, 13e Israel disse a José: “Como você sabe, seus irmãos estão apascentando os rebanhos perto de Siquém. Quero que você vá até lá”.
“Sim, senhor”, respondeu ele.
14Disse-lhe o pai: “Vá ver se está tudo bem com os seus irmãos e com os rebanhos, e traga-me notícias”. Jacó o enviou quando estava no vale de Hebrom.
Mas José se perdeu quando se aproximava de Siquém; 15um homem o encontrou vagueando pelos campos e lhe perguntou: “Que é que você está procurando?”
16Ele respondeu: “Procuro meus irmãos. Pode me dizer onde eles estão apascentando os rebanhos?”
17Respondeu o homem: “Eles já partiram daqui. Eu os ouvi dizer: ‘Vamos para Dotã’ ”.
Assim José foi em busca dos seus irmãos e os encontrou perto de Dotã. 18Mas eles o viram de longe e, antes que chegasse, planejaram matá-lo.
19“Lá vem aquele sonhador!”, diziam uns aos outros. 20“É agora! Vamos matá-lo e jogá-lo num destes poços, e diremos que um animal selvagem o devorou. Veremos então o que será dos seus sonhos.”
21Quando Rúben ouviu isso, tentou livrá-lo das mãos deles, dizendo: “Não lhe tiremos a vida!” 22E acrescentou: “Não derramem sangue. Joguem-no naquele poço no deserto, mas não toquem nele”. Rúben propôs isso com a intenção de livrá-lo e levá-lo de volta ao pai.
23Chegando José, seus irmãos lhe arrancaram a túnica longa, 24agarraram-no e o jogaram no poço, que estava vazio e sem água.
25Ao se assentarem para comer, viram ao longe uma caravana de ismaelitas que vinha de Gileade. Seus camelos estavam carregados de especiarias, bálsamo e mirra, que eles levavam para o Egito.
26Judá disse então a seus irmãos: “Que ganharemos se matarmos o nosso irmão e escondermos o seu sangue? 27Vamos vendê-lo aos ismaelitas. Não tocaremos nele, afinal é nosso irmão, é nosso próprio sangue37.27 Hebraico: nossa carne.”. E seus irmãos concordaram.
28Quando os mercadores ismaelitas de Midiã se aproximaram, seus irmãos tiraram José do poço e o venderam por vinte peças de prata aos ismaelitas, que o levaram para o Egito.
29Quando Rúben voltou ao poço e viu que José não estava lá, rasgou suas vestes 30e, voltando a seus irmãos, disse: “O jovem não está lá! Para onde irei agora?”
31Então eles mataram um bode, mergulharam no sangue a túnica de José 32e a mandaram ao pai com este recado: “Achamos isto. Veja se é a túnica de teu filho”.
33Ele a reconheceu e disse: “É a túnica de meu filho! Um animal selvagem o devorou! José foi despedaçado!”
34Então Jacó rasgou suas vestes, vestiu-se de pano de saco e chorou muitos dias por seu filho. 35Todos os seus filhos e filhas vieram consolá-lo, mas ele recusou ser consolado, dizendo: “Não! Chorando descerei à sepultura37.35 Hebraico: Sheol. Essa palavra também pode ser traduzida por profundezas, pó ou morte. para junto de meu filho”. E continuou a chorar por ele.
36Nesse meio-tempo, no Egito, os midianitas venderam José a Potifar, oficial do faraó e capitão da guarda.
Berättelsen om Jakob och hans släkt
(37:1—50:26)
1Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land där hans far hade bott.
Josef säljs som slav
2Det här är berättelsen om Jakob och hans släkt. Jakobs son Josef, som nu var sjutton år, vallade fåren med sina bröder. Som ung var han tillsammans med sönerna till sin fars bihustrur Bilha och Silpa. Det onda han hörde om dem, förde han vidare till sin far. 3Israel älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. Han lät göra åt honom en hellång37:3 Det hebreiska ordets betydelse är osäker. Kan möjligen också betyda färggrann. dräkt. 4Hans bröder lade märke till hur deras far älskade Josef mer än sina andra söner, och de hatade honom för det. De kunde inte tala vänligt till honom.
5En natt hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder, hatade de honom ännu mer.
6”Hör här vad jag drömde”, sa han. 7”Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den.” 8”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.
9Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” 10Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” 11Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.
12En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. 13Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. 14Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”
Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem 15fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. 16”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” 17”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.
18När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.
19”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. 20”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”
21När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. 22”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.
23När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig 24och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. 25Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra37:25 Översättningen av de hebreiska benämningarna på varorna här är osäker; man känner inte till ordens exakta betydelse. som de förde med sig till Egypten.
26Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. 28När några midjanitiska37:28 Köpmännen benämns både som ismaelitiska och som midjanitiska. Jfr 37:36; 39:1. Kanske fanns båda med i karavanen. köpmän kom förbi, drog de37:28 Om subjektet ”de” är köpmännen eller bröderna framgår inte av den hebreiska texten. upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar37:28 Tjugo silverpengar eller siklar verkar ha varit mycket mindre än priset på en slav (jfr 2 Mos 21:32).. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. 29När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.
30Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?37:30 Ruben var äldste sonen och hade därför ansvar för de andra.” 31Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. 32Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”
33Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”
34Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. 35Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.
36Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.
