A Panela
1No décimo dia do décimo mês do nono ano, a palavra do Senhor veio a mim. Disse ele: 2“Filho do homem, registre esta data, a data de hoje, porque o rei da Babilônia sitiou Jerusalém exatamente neste dia. 3Conte a esta nação rebelde uma parábola e diga-lhes: Assim diz o Soberano, o Senhor:
“Ponha a panela para esquentar;
ponha-a para esquentar com água.
4Ponha dentro dela pedaços de carne,
os melhores pedaços da coxa e da espádua.
Encha-a com o melhor desses ossos;
5apanhe o melhor do rebanho.
Empilhe lenha debaixo dela para cozinhar os ossos;
faça-a ferver a água e cozinhe tudo
o que está na panela.
6“Porque assim diz o Soberano, o Senhor:
“Ai da cidade sanguinária,
da panela que agora tem uma crosta,
cujo resíduo não desaparecerá!
Esvazie-a, tirando pedaço por pedaço,
sem sorteá-los.
7“Pois o sangue que ela derramou está no meio dela;
ela o derramou na rocha nua;
não o derramou no chão,
onde o pó o cobriria.
8Para atiçar a minha ira e me vingar,
pus o sangue dela sobre a rocha nua,
para que ele não fosse coberto.
9“Portanto, assim diz o Soberano, o Senhor:
“Ai da cidade sanguinária!
Eu também farei uma pilha de lenha,
uma pilha bem alta.
10Por isso amontoem a lenha e acendam o fogo.
Cozinhem bem a carne, misturando os temperos;
e reduzam os ossos a cinzas.
11Ponham depois a panela vazia sobre as brasas
para que esquente até que o seu bronze fique incandescente,
as suas impurezas se derretam
e o seu resíduo seja queimado e desapareça.
12Mas ela frustrou todos os esforços;
nem o fogo pôde eliminar
seu resíduo espesso!
13“Ora, a sua impureza é a lascívia. Como eu desejei purificá-la, mas você não quis ser purificada, você não voltará a estar limpa, enquanto não se abrandar a minha ira contra você.
14“Eu, o Senhor, falei. Chegou a hora de eu agir. Não me conterei; não terei piedade nem voltarei atrás. Você será julgada de acordo com o seu comportamento e com as suas ações. Palavra do Soberano, o Senhor”.
A Morte da Mulher de Ezequiel
15Veio a mim esta palavra do Senhor: 16“Filho do homem, com um único golpe estou para tirar de você o prazer dos seus olhos. Contudo, não lamente nem chore nem derrame nenhuma lágrima. 17Não permita que ninguém ouça o seu gemer; não pranteie pelos mortos. Mantenha apertado o seu turbante e as sandálias nos pés; não cubra o rosto nem coma a comida costumeira dos pranteadores”.
18Assim, falei de manhã ao povo, e à tarde minha mulher morreu. No dia seguinte fiz o que me havia sido ordenado.
19Então o povo me perguntou: “Você não vai nos dizer que relação essas coisas têm conosco?”
20E eu lhes respondi: Esta palavra do Senhor veio a mim: 21“Diga à nação de Israel: Assim diz o Soberano, o Senhor: Estou a ponto de profanar o meu santuário, a fortaleza de que vocês se orgulham, o prazer dos seus olhos, o objeto da sua afeição. Os filhos e as filhas que vocês deixaram lá cairão à espada. 22E vocês farão o que eu fiz. Vocês não cobrirão o rosto nem comerão a comida costumeira dos pranteadores. 23Vocês manterão os turbantes na cabeça e as sandálias nos pés. Não prantearão nem chorarão, mas irão consumir-se por causa de suas iniquidades e gemerão uns pelos outros. 24Ezequiel será um sinal para vocês; vocês farão o que ele fez. Quando isso acontecer, vocês saberão que eu sou o Soberano, o Senhor.
25“E você, filho do homem, no dia em que eu tirar deles a sua fortaleza, sua alegria e sua glória, o prazer dos seus olhos, e também os seus filhos e as suas filhas, o maior desejo da vida deles, 26naquele dia um fugitivo virá dar a notícia a você. 27Naquela hora sua boca será aberta; você falará com ele e não ficará calado. E assim você será um sinal para eles, e eles saberão que eu sou o Senhor”.
Liknelsen om grytan
1I det nionde året, på tionde dagen i tionde månaden24:1 Den 15 jan. 588 f.Kr. kom Herrens ord till mig: 2”Du människa, anteckna detta datum, just denna dag, för just denna dag har kungen av Babylonien anfallit Jerusalem. 3Ge det upproriska släktet denna liknelse, säg: ’Så säger Herren, Herren:
Sätt på en gryta, sätt på den
och häll vatten i den!
4Lägg i den köttbitar,
de bästa köttbitarna
från lår och bog,
och fyll på med de bästa benen.
5Ta de bästa i fårhjorden
och lägg ved under grytan
för att koka benen.
Låt den koka
och benen koka med.
6Så säger Herren, Herren:
Ve över den blodbefläckade staden,
en rostig gryta vars rost inte går bort!
Ta bort köttstyckena ur den, bit för bit,
utan att kasta lott om dem.
7Stadens blod som den utgjutit är i dess mitt.
Den har utgjutit det på den kala klippan,
inte på marken där stoft skulle kunna övertäcka det.
8För att ge utlopp åt min vrede
och hämnas har jag låtit dess eget blod
utgjutas på den kala klippan där det inte kan täckas över.
9Så säger därför Herren, Herren:
Ve över den blodbefläckade staden!
Jag ska lägga där ved till ett stort bål.
10Lägg på mer ved, tänd upp eld,
låt köttet koka väl och spadet koka in,
låt benen bli förbrända.
11Sätt sedan den tomma grytan på den glödande kolen,
tills den blir så upphettad att kopparen glöder
och orenhet och rost bränns bort.
12Men arbetet är förgäves, den myckna rosten går inte bort, inte ens i elden.
13Din orenhet är skamlig. Därför att jag nu ville rena dig och du inte ville bli ren, får du förbli oren, tills jag har fullbordat min vrede på dig.
14Jag, Herren, har talat. Det kommer att ske. Jag ska göra det. Jag ska inte hålla något tillbaka, inte visa skonsamhet, inte ångra mig. Efter dina gärningar ska du dömas, säger Herren, Herren.’ ”
15Herrens ord kom till mig: 16”Du människa, jag kommer att plötsligt ta ifrån dig dina ögons lust. Men du får inte klaga eller gråta, inte fälla några tårar. 17Sörj bara tyst för dig själv. Håll ingen dödsklagan. Sätt på dig turbanen och skorna, dölj inte ditt ansikte och ät inget sorgebröd24:17,22 Ordagrant: människors bröd; syftar på mat som vanligen lagades av släkt och vänner åt de sörjande..”
18Jag talade till folket på morgonen, och på kvällen dog min hustru. Följande morgon gjorde jag som jag hade blivit befalld.
19Då sa folket till mig: ”Vill du inte säga oss vad det betyder som du gör?”
20Jag svarade: ”Herrens ord kom till mig: 21Säg till israeliterna: ’Så säger Herren, Herren: Jag ska vanhelga min helgedom, ert fäste och er stolthet, era ögons lust, ert käraste. Era söner och döttrar som ni lämnat kvar kommer att falla för svärdet. 22Ni kommer då att göra som jag har gjort. Ni kommer inte att dölja ert ansikte och inte äta sorgebröd. 23Behåll turbanen och skorna på era fötter. Ni ska inte sörja eller gråta. Ni ska tyna bort för era synders skull och sucka med varandra. 24Hesekiel är ett tecken för er. Ni kommer att få göra som han har gjort. Och när det sker, då ska ni inse att jag är Herren, Herren.’
25Du människa, den dag jag tar ifrån dem deras fästning, glädjen över deras härlighet, deras ögons lust och det käraste de har, deras söner och döttrar, 26då ska en flykting komma till dig för att tala om detta. 27Då ska din mun öppnas inför flyktingen, och du kan tala och är inte mer stum. Du ska bli ett tecken för dem, och de ska inse att jag är Herren.”
