As Instruções de Davi a Salomão
1Quando se aproximava o dia de sua morte, Davi deu instruções ao seu filho Salomão:
2“Estou para seguir o caminho de toda a terra. Por isso, seja forte e seja homem. 3Obedeça ao que o Senhor, o seu Deus, exige: ande nos seus caminhos e obedeça aos seus decretos, aos seus mandamentos, às suas ordenanças e aos seus testemunhos, conforme se acham escritos na Lei de Moisés; assim você prosperará em tudo o que fizer e por onde quer que for, 4e o Senhor manterá a promessa que me fez: ‘Se os seus descendentes cuidarem de sua conduta e se me seguirem fielmente de todo o coração e de toda a alma, você jamais ficará sem descendente no trono de Israel’.
5“Você sabe muito bem o que Joabe, filho de Zeruia, me fez; o que fez com os dois comandantes dos exércitos de Israel, Abner, filho de Ner, e Amasa, filho de Jéter. Ele os matou, derramando sangue em tempos de paz; agiu como se estivesse em guerra, e com aquele sangue manchou o seu cinto e as suas sandálias. 6Proceda com a sabedoria que você tem e não o deixe envelhecer e descer em paz à sepultura2.6 Hebraico: Sheol. Essa palavra também pode ser traduzida por profundezas, pó ou morte; também no versículo 9..
7“Mas seja bondoso com os filhos de Barzilai, de Gileade; admita-os entre os que comem à mesa com você, pois eles me apoiaram quando fugi do seu irmão Absalão.
8“Saiba que também está com você Simei, filho de Gera, o benjamita de Baurim. Ele lançou terríveis maldições contra mim no dia em que fui a Maanaim. Mas depois desceu ao meu encontro no Jordão e lhe prometi, jurando pelo Senhor, que não o mataria à espada. 9Mas, agora, não o considere inocente. Você é um homem sábio e saberá o que fazer com ele. Apesar de ele já ser idoso, faça-o descer ensanguentado à sepultura”.
10Então Davi descansou com os seus antepassados e foi sepultado na Cidade de Davi. 11Ele reinou quarenta anos em Israel: sete anos em Hebrom e trinta e três em Jerusalém. 12Salomão assentou-se no trono de Davi, seu pai, e o seu reinado foi firmemente estabelecido.
O Reinado de Salomão
13Adonias, o filho de Hagite, foi até Bate-Seba, mãe de Salomão, que lhe perguntou: “Você vem em paz?”
Ele respondeu: “Sim”. 14E acrescentou: “Tenho algo a dizer”.
Ela disse: “Fale!”
15“Você sabe”, disse ele, “que o reino era meu. Todo o Israel me via como o seu rei. Mas as circunstâncias mudaram, e o reino foi para o meu irmão; pois o Senhor o concedeu a ele. 16Agora, quero fazer um pedido a você e espero que não me seja negado.”
Ela disse: “Fale!”
17Então ele prosseguiu: “Peça, por favor, ao rei Salomão que me dê a sunamita Abisague por mulher, pois ele não deixará de atender você”.
18“Está bem”, respondeu Bate-Seba, “falarei com o rei em seu favor.”
19Quando Bate-Seba foi falar ao rei em favor de Adonias, Salomão levantou-se para recebê-la e inclinou-se diante dela. Depois assentou-se no seu trono, mandou que trouxessem um trono para a sua mãe, e ela se assentou à sua direita.
20“Tenho um pequeno pedido para fazer a você”, disse ela. “Não deixe de me atender.”
O rei respondeu: “Faça o pedido, minha mãe; não deixarei de atendê-lo”.
21Então ela disse: “Dê a sunamita Abisague por mulher a seu irmão Adonias”.
22O rei Salomão perguntou à sua mãe: “Por que você pede somente a sunamita Abisague para Adonias? Peça logo o reino para ele, para o sacerdote Abiatar e para Joabe, filho de Zeruia; afinal ele é o meu irmão mais velho!”
23Então o rei Salomão jurou pelo Senhor: “Que Deus me castigue com todo o rigor, se isso que Adonias falou não lhe custar a sua própria vida! 24E agora eu juro pelo nome do Senhor, que me estabeleceu no trono de meu pai, Davi, e, conforme prometeu, fundou uma dinastia para mim, que hoje mesmo Adonias será morto!” 25E o rei Salomão deu ordem a Benaia, filho de Joiada, que ferisse e matasse Adonias.
26Ao sacerdote Abiatar o rei ordenou: “Vá para Anatote, para as suas terras! Você merece morrer, mas hoje eu não o matarei, pois você carregou a arca do Soberano, o Senhor, diante de Davi, meu pai, e partilhou de todas as aflições dele”. 27Então Salomão expulsou Abiatar do sacerdócio do Senhor, cumprindo a palavra que o Senhor tinha dito em Siló a respeito da família de Eli.
28Quando a notícia chegou a Joabe, que havia conspirado com Adonias, ainda que não com Absalão, ele fugiu para a Tenda do Senhor e agarrou-se às pontas do altar. 29Foi dito ao rei Salomão que Joabe havia se refugiado na Tenda do Senhor e estava ao lado do altar. Então Salomão ordenou a Benaia, filho de Joiada: “Vá matá-lo!”
30Então Benaia entrou na Tenda do Senhor e disse a Joabe: “O rei ordena que saia”.
“Não”, respondeu ele, “Vou morrer aqui.”
Benaia relatou ao rei a resposta de Joabe.
31Então o rei ordenou a Benaia: “Faça o que ele diz. Mate-o e sepulte-o, e assim você retirará de mim e da minha família a culpa do sangue inocente que Joabe derramou. 32O Senhor fará recair sobre a cabeça dele o sangue que derramou: ele atacou dois homens mais justos e melhores do que ele, sem o conhecimento de meu pai, Davi, e os matou à espada. Os dois homens eram Abner, filho de Ner, comandante do exército de Israel, e Amasa, filho de Jéter, comandante do exército de Judá. 33Que o sangue deles recaia sobre a cabeça de Joabe e sobre a dos seus descendentes para sempre. Mas que a paz do Senhor esteja para sempre sobre Davi, sobre os seus descendentes, sobre a sua dinastia e sobre o seu trono”.
34Então Benaia, filho de Joiada, atacou Joabe e o matou, e ele foi sepultado em sua casa no campo2.34 Ou sepultado em seu túmulo no deserto. 35No lugar dele o rei nomeou Benaia, filho de Joiada, para o comando do exército, e o sacerdote Zadoque no lugar de Abiatar.
36Depois o rei mandou chamar Simei e lhe ordenou: “Construa para você uma casa em Jerusalém. Você morará nela e não poderá ir para nenhum outro lugar. 37Esteja certo de que no dia em que sair e atravessar o vale de Cedrom, você será morto; e você será responsável por sua própria morte”.
38Simei respondeu ao rei: “A ordem do rei é boa! O teu servo te obedecerá”. E Simei permaneceu em Jerusalém por muito tempo.
39Mas três anos depois, dois escravos de Simei fugiram para a casa de Aquis, filho de Maaca, rei de Gate. Alguém contou a Simei: “Seus escravos estão em Gate”. 40Então Simei selou um jumento e foi até Aquis, em Gate, procurar os seus escravos. E de lá Simei trouxe os escravos de volta.
41Quando Salomão soube que Simei tinha ido a Gate e voltado a Jerusalém, 42mandou chamá-lo e lhe perguntou: “Eu não o fiz jurar pelo Senhor e o adverti: No dia em que for para qualquer outro lugar, esteja certo de que você morrerá? E você me respondeu: ‘Esta ordem é boa! Obedecerei’. 43Por que não manteve o juramento ao Senhor e não obedeceu à ordem que dei a você?”
44E acrescentou: “No seu coração você sabe quanto você prejudicou o meu pai, Davi. Agora o Senhor faz recair sua maldade sobre a sua cabeça. 45Mas o rei Salomão será abençoado, e o trono de Davi será estabelecido perante o Senhor para sempre”.
46Então o rei deu ordem a Benaia, filho de Joiada, que atacasse Simei e o matasse.
Assim o reino ficou bem estabelecido nas mãos de Salomão.
Davids råd till Salomo
1När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo:
2”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man! 3Håll vad Herren, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig. 4Då ska Herren uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel.
5Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter. 6Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid.
7Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom. 8Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför Herren att inte döda honom med svärd. 9Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.”
10Sedan dog2:10 Ordagrant: vilade hos sina fäder. David och han begravdes i Davids stad. 11Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. 12Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst.
Salomo undanröjer oppositionen
13En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han. 14”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon.
15”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så Herren ville ha det. 16Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!”
”Vad vill du?” frågade hon. 17”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han. 18”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba.
19Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol2:19 Det hebreiska ordet för kungens tron och den stol Batseba satte sig på är detsamma. Att sitta på någons högra sida betecknade makt och en hög ställning. åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida.
20”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.” 21”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon.
22Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.”
23Kung Salomo svor då en ed inför Herren: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran! 24Så sant Herren lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!”
25Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog.
26Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju Herrens ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.”
27Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som Herrens präst och på så sätt gick Herrens ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.
28När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till Herrens tält och grep tag om altarets horn. 29När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till Herrens tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också.
30Benaja gick in i Herrens tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så.
31”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit. 32Herren ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv. 33Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska Herren ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.”
34Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark2:34 Eller i sin egen grav. i öknen.
35Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar.
36Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans. 37Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.”
38”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem.
39Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat, 40sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.
41När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem, 42kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid Herren och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde. 43Varför har du då inte hållit eden vid Herren och lytt min befallning?” 44Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! Herren ska nu hämnas din ondska på dig, 45men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför Herren för all framtid!”
46På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom.
Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.
