Fjärde boken
(90—106)
Psalm 90
Guds evighet, människans förgänglighet
1En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt
från generation till generation.
2Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen,
fanns du, Gud, från evighet till evighet.
3Du låter människan bli jord igen
och säger: ”Vänd åter, människobarn!”
4Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick,
som en enda timme i natten.
5Du sveper bort dem,
de är som en sömn om morgonen,
de försvinner som gräset,
6som växer upp på morgonen
men vissnar och torkar ut innan kvällen.
7Genom din vrede förgås vi,
vi förskräcks av din vredes glöd.
8Du lägger fram våra synder inför dig,
våra hemliga synder drar du fram i ljuset.
9Våra dagar försvinner under din vrede,
vi slutar våra år med en suck.
10Vi blir sjuttio år,
kanske åttio, om krafterna räcker.
Men våra flyende90:10 Grundtextens innebörd är osäker. Kan ev. också översättas deras stolthet, eller: Men även våra bästa år… år är möda och besvär.
Snart har de försvunnit, och vi är borta.
11Vem känner din vredes styrka,
vem fruktar att drabbas av din förbittring?90:11 Tanken kan också vara: Din vrede är lika stor som den tillbörliga fruktan för dig.
12Lär oss att inse hur få våra dagar är,
så att vi får visa hjärtan.
13Herre, kom åter! Hur länge ska detta vara?
Förbarma dig över dina tjänare!
14Mätta oss med din nåd var morgon,
så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar.
15Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss,
lika många år som vi har sett det onda.
16Låt dina tjänare få se dina gärningar
och deras barn din härlighet.
17Herre, vår Gud, visa oss din godhet
och ge oss framgång i allt vad vi gör.
الكتاب الرابع: مزمور 90–106
الْمَزْمُورُ التِّسْعُونَ
صَلاةٌ لِمُوسَى رَجُلِ اللهِ
1يَا رَبُّ أَنْتَ كُنْتَ مَلْجَأً لَنَا نَلُوذُ بِهِ جِيلاً بَعْدَ جِيلٍ. 2قَبْلَ أَنْ أَوْجَدْتَ الْجِبَالَ أَوْ كَوَّنْتَ الْمَسْكُونَةَ، أَنْتَ اللهُ مِنَ الأَزَلِ وَإِلَى الأَبَدِ. 3تُعِيدُ الإِنْسَانَ إِلَى التُّرَابِ قَائِلاً: عُودُوا إِلَيْهِ يَا بَنِي آدَمَ. 4فَإِنَّ أَلْفَ سَنَةٍ فِي عَيْنَيْكَ كَيَوْمِ أَمْسِ الْعَابِرِ، أَوْ مِثْلُ هَزِيعٍ مِنَ اللَّيْلِ. 5تَجْرُفُ الْبَشَرَ كَمَا يَجْرُفُهُمُ الطُّوفَانُ، فَيَزُولُونَ كَالْحُلْمِ عِنْدَ الصَّبَاحِ مِثْلَ الْعُشْبِ الَّذِي يَنْمُو. 6يُزْهِرُ فِي الصَّبَاحِ وَيَنْمُو، وَفِي الْمَسَاءِ يُقْطَعُ وَيَجِفُّ.
7إِنَّ غَضَبَكَ قَدْ أَفْنَانَا وَسَخَطَكَ قَدْ رَوَّعَنَا. 8جَعَلْتَ آثَامَنَا أَمَامَكَ وَخَطَايَانَا الْخَفِيَّةَ ظَاهِرَةً لَدَيْكَ. 9لأَنَّ أَيَّامَنَا كُلَّهَا تَنْقَضِي فِي غَضَبِكَ الشَّدِيدِ، وَأَعْوَامَنَا تَتَلاشَى كَزَفْرَةٍ. 10قَدْ نَعِيشُ سَبْعِينَ سَنَةً، وَإِنْ كُنَّا ذَوِي عَافِيَةٍ فَثَمَانينَ وَأَفْضَلُ أَيَّامِنَا تَعَبٌ وَبَلِيَّةٌ، لأَنَّهَا سَرْعَانَ مَا تَزُولُ فَنَطِيرُ. 11مَنْ يَعْرِفُ شِدَّةَ غَضَبِكَ؟ إِنَّ سَخَطَكَ هُوَ بِحَسَبِ مَهَابَتِكَ؟ 12عَلِّمْنَا إِحْصَاءَ أَيَّامِنَا، لَعَلَّنَا نَتَعَقَّلُ بِقَلْبٍ حَكِيمٍ.
13إِلَى مَتَى يَطُولُ يَا رَبُّ غَضَبُكَ؟ ارْجِعْ وَتَعَطَّفْ عَلَى عَبِيدِكَ. 14أَفِضْ عَلَيْنَا بَاكِراً مِنْ رَحْمَتِكَ، فَنَتَرَنَّمَ فَرَحاً وَنَبْتَهِجَ طَوَالَ أَعْمَارِنَا. 15فَرِّحْنَا بِمِقْدَارِ الأَيَّامِ الَّتِي بَلَيْتَنَا بِها، وَبِمِقْدَارِ السِّنِينَ الَّتِي رَأَيْنَا فِيهَا الْمَصَائِبَ 16لِيَظْهَرْ صَنِيعُكَ أَمَامَ عَبِيدِكَ وَجَلالُكَ أَمَامَ أَبْنَائِهِمْ. 17وَلْتَكُنْ نِعْمَةُ الرَّبِّ إِلَهِنَا عَلَيْنَا. أَنْجِحْ عَمَلَ أَيْدِينَا، نَعَمْ أَنْجِحْ لَنَا عَمَلَ أَيْدِينَا.
