Psalm 88
Bön om räddning i stor nöd
1En sång, en psalm av Korachs ättlingar. För körledaren, till Mahalat-leannót. Maskil. Av esrachiten Heman.88:1 Betydelsen av Mahalat-leannót är okänd (se även not till 53:1), liksom av Maskil (se not till 32:1). För esrachiten Heman 1 Krön 2:6 där han nämns tillsammans med Etan (se även Ps 89:1); esrachiten kan betyda infödd men är mer troligt bara en information om hans släkthärstamning.
2Herre, min räddnings Gud,
jag ropar inför dig dag och natt.
3Låt min bön komma till dig,
lyssna till mitt rop!
4Jag är bedrövad i djupet av min själ,
och jag närmar mig dödsriket.
5Jag räknas till dem som ska begravas,
jag är en man utan kraft.
6Jag har lagts88:6 Grundtextens innebörd är osäker. bland de döda,
likt de stupade som ligger i graven,
de som är bortglömda och som inte mer får någon hjälp av dig.
7Du har lagt mig i gropen,
i det djupaste mörker.
8Din vrede vilar tung över mig.
Våg efter våg väller över mig. Séla
9Du har drivit mina vänner ifrån mig
och fyllt dem med avsky för mig.
Jag är fångad och finner ingen utväg.
10Jag kan inte längre se på grund av all gråt.
Varje dag ropar jag till dig, Herre,
jag sträcker ut mina händer mot dig.
11Gör du under för de döda?
Reser sig deras andar88:11 Andar är här använt poetiskt. Se vidare not till Jes 14:9. för att prisa dig? Séla
12Talar man i graven om din nåd,
i avgrunden om din trofasthet?
13Är dina under kända i mörkret,
din rättfärdighet i glömskans land?
14Jag ropar till dig, Herre,
och på morgonen stiger min bön till dig.
15Varför förkastar du mig, Herre?
Varför döljer du ditt ansikte för mig?
16Ända från min ungdom har jag varit plågad och nära döden.
Jag lider av all förtvivlan som du sänder över mig och orkar inte mer.
17Din vrede har svept över mig,
jag går under av all skräck.
18Den omger mig likt vatten hela dagen,
den sluter sig kring mig från alla sidor.
19Du har tagit ifrån mig mina älskade och vänner,
den som nu känner mig är mörkret.
Prière d’un homme près de la mort
1Un psaume des Qoréites88.1 Voir note 42.1.. Cantique à chanter avec accompagnement de flûtes88.1 Sens incertain.. Au chef de chœur. Une méditation88.1 Sens incertain. d’Hémân88.1 Voir 1 Ch 6.18-22 ; 25.1, 4. l’Ezrahite.
2Eternel Dieu, toi qui me sauves,
je crie à toi, ╵pendant le jour, pendant la nuit, ╵en ta présence.
3Que ma prière ╵parvienne jusqu’à toi !
Veuille prêter attention à mes cris !
4Car je suis rassasié de maux,
et je suis tout près de la mort.
5Déjà je suis compté ╵parmi ceux qui s’en vont ╵dans le tombeau.
Je ressemble à un homme
qui a perdu ses forces.
6C’est au milieu des morts ╵que j’ai ma place,
comme ceux qui, ╵mortellement blessés, ╵sont couchés dans la tombe,
que tu as oubliés
et dont tu ne t’occupes plus.
7Tu m’as jeté ╵dans un gouffre sans fond,
dans les fonds ténébreux.
8Ta fureur me tenaille,
les flots de ta colère ╵ont déferlé sur moi.
Pause
9Tu as fait s’éloigner de moi mes proches,
tu as fait de moi un objet d’horreur pour eux.
Je suis emprisonné, ╵je ne peux m’en sortir.
10Mes yeux sont épuisés ╵à force d’affliction.
Je t’invoque, Eternel, ╵tout au long de mes jours,
je tends les mains vers toi.
11Feras-tu des prodiges ╵pour ceux qui ne sont plus ?
Verra-t-on se lever ╵les morts pour te louer ?
Pause
12Parle-t-on dans la tombe ╵de ton amour ?
De ta fidélité ╵dans le séjour des morts ?
13Connaît-on tes prodiges ╵là où sont les ténèbres,
et ta justice ╵au pays de l’oubli ?
14Pour moi, ô Eternel, ╵je crie à toi,
je te présente ma prière ╵chaque matin.
15Pourquoi, ô Eternel, ╵me rejeter,
me refuser ton attention ?
16Car je suis affligé, ╵près de la mort ╵depuis que je suis jeune ;
j’endure les terreurs ╵que tu m’imposes. ╵Je suis désemparé.
17Les flots de ta colère ╵ont déferlé sur moi,
je suis anéanti ╵par les angoisses ╵qui me viennent de toi.
18Comme des eaux qui me submergent,
de toutes parts, ╵elles m’assaillent tous les jours.
19Tu as fait s’éloigner de moi ╵tous mes amis, mes compagnons !
Ma seule compagnie ╵est celle des ténèbres.
