Psalm 31
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
1För körledaren. En psalm av David.
2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig31:12 Det hebreiska uttryckets innebörd är osäker. över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
J’ai mis ma confiance en l’Eternel
1Au chef de chœur. Psaume de David.
2C’est en toi, Eternel, ╵que je cherche un refuge.
Que jamais cela ne tourne à ma confusion !
Toi qui es juste, ╵délivre-moi31.2 Pour les v. 2-4, voir 71.1-3.,
3tends l’oreille vers moi !
Viens vite ! Viens me délivrer !
Sois pour moi un rocher ╵entouré de murailles, ╵une solide forteresse
où je trouverai le salut !
4Oui, tu es pour moi un rocher, ╵et une forteresse :
à cause de ce que tu es, ╵toi, tu me guideras ╵et tu me conduiras.
5Du piège que l’on m’a tendu ╵tu me feras sortir,
puisque tu es ma forteresse.
6Je remets mon esprit ╵entre tes mains31.6 Cité en Lc 23.46.,
tu m’as libéré, Eternel, ╵toi, le Dieu véritable.
7Je les hais, tous ceux qui s’attachent ╵à des idoles de néant ;
je me confie en l’Eternel.
8Ton amour me fait jubiler, ╵il me remplit de joie
puisque tu as vu ma misère,
que tu as porté attention ╵à ma grande détresse.
9Tu ne m’as pas abandonné ╵au pouvoir de mes ennemis,
et tu m’as mis au large.
10Aie pitié de moi, Eternel, ╵je suis dans la détresse,
le chagrin me ronge les yeux, ╵l’âme et le corps entier.
11Ma vie se consume en tourments,
mes années en gémissements.
Les forces m’abandonnent ╵à cause de ma faute31.11 Autre traduction : à cause de ma misère.
et mon corps dépérit.
12A cause de mes ennemis, ╵je dois porter l’opprobre,
de mes voisins, je suis la honte
et je fais peur ╵à ceux qui me connaissent.
Ceux qui me croisent en chemin ╵s’écartent loin de moi31.12 Voir 38.12 ; 41.10 ; 69.9 ; 88.9, 19 ; Jb 19.13-19 ; Jr 12.6 ; 15.17..
13Ils m’ont rayé de leur mémoire : ╵me voilà comme un mort,
je suis comme un objet perdu.
14J’entends toutes les médisances ╵que l’on répand à mon sujet.
Autour de moi, c’est la terreur :
ils se concertent contre moi,
ils forment des complots ╵pour m’enlever la vie31.14 Voir Jr 6.25 ; 20.3, 10 ; 46.5 ; 49.29..
15Mais moi, ô Eternel, ╵je me confie en toi.
Je dis : « Tu es mon Dieu ! »
16Mes destinées sont dans ta main.
Délivre-moi ╵de la main de mes ennemis, ╵car ils s’acharnent contre moi.
17Regarde-moi avec bonté : ╵je suis ton serviteur !
Viens me sauver dans ton amour !
18Que je ne sois pas dans la honte, ╵ô Eternel, quand je t’invoque,
mais que les méchants soient honteux
et réduits au silence ╵dans le séjour des morts !
19Qu’ils soient rendus muets ╵tous ces menteurs aux lèvres fausses
qui parlent avec arrogance ╵contre le juste,
avec orgueil, avec mépris.
20Combien est grande la bonté
que tu tiens en réserve ╵en faveur de ceux qui te craignent,
et que tu viens répandre, ╵sur ceux qui s’abritent en toi,
au vu de tous les hommes.
21Auprès de toi, ╵tu leur donnes un refuge ╵loin des machinations des hommes.
Tu les préserves dans ta tente ╵des langues médisantes.
22Béni soit l’Eternel,
car il m’a témoigné ╵son merveilleux amour
lorsque je me trouvais ╵dans une cité assiégée.
23Désemparé, je me disais :
« Il ne se soucie plus de moi. »
Mais tu m’as entendu ╵quand je te suppliais,
quand je t’appelais à mon aide.
24Soyez remplis d’amour ╵pour l’Eternel, ╵vous qui lui êtes attachés !
L’Eternel garde ╵ceux qui lui sont fidèles,
mais il punit sévèrement ╵les arrogants.
25Soyez forts et prenez courage,
vous qui vous attendez ╵à l’Eternel.
