Psalm 109
Gud, var inte tyst
1För körledaren. En psalm av David.
Min lovsångs Gud, var inte tyst!
2Gudlösa och falska människor har gått till attack mot mig.
De ljuger och talar illa om mig.
3De omger mig med hatfulla ord
och attackerar mig utan orsak.
4De bemöter min kärlek med anklagelser,
men jag ber.
5De betalar tillbaka gott med ont
och min kärlek med hat.
6Utse en gudlös anklagare109:6 På hebreiska satan, här använt i betydelsen anklagare. Ordet används i både Gamla och Nya testamentet (grekiskans motsvarighet diabolos) ibland som egennamn och ibland i betydelsen anklagare. mot honom
och ställ honom på hans högra sida.
7Och när han ställs inför rätta, låt honom då finnas skyldig.
Till och med hans bön ska räknas som synd.
8Låt hans liv bli kort,
och låt en annan ta hans tjänst.
9Låt hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10Låt hans barn irra omkring som hemlösa tiggare,
fördrivna från sina hem i ruiner.
11Låt fordringsägarna överta all hans egendom
och främlingarna allt han har förtjänat.
12Ingen ska visa nåd mot honom,
och ingen förbarma sig mot hans faderlösa barn.
13Låt hans efterkommande utrotas
och deras namn utplånas av nästa generation.
14Herren ska komma ihåg hans fäders ondska
och inte utplåna hans mors synd.
15Låt dem alltid vara inför Herren
och utplåna deras minne från jorden,
16eftersom han inte ville visa nåd
utan förföljde de betryckta och fattiga och bedrövade
för att döda dem.
17Han älskade att förbanna,
och förbannelsen träffade honom själv.
Han ville inte välsigna,
och så förblir välsignelsen långt borta från honom.
18Han tog på sig förbannelse som en klädedräkt,
den gick in i hans inre som vatten
och som olja in i hans skelett.
19Låt den nu vara för honom som en klädnad han sveper om sig
och som ett bälte han för alltid spänner om sig.
20Låt detta vara mina anklagares lön från Herren,
deras, som talar ont mot mig.
21Men Herre, min Herre, hjälp mig för ditt namns skull,
och befria mig i din kärlek och godhet.
22Jag är fattig och hjälplös
och sårad i mitt innersta.
23Jag försvinner som en skugga om kvällen
jag skakas av som en gräshoppa.
24Mina knän är svaga av fasta,
och jag är bara skinn och ben.
25Jag har blivit till åtlöje för dem,
och när de ser mig skakar de på huvudet.
26Hjälp mig, Herre, min Gud!
Rädda mig i din nåd.
27Låt dem inse att det är du som handlar,
att du, Herre, har gjort detta.
28De kan förbanna, men du välsignar.
När de anfaller ska de komma på skam,
men din tjänare gläder sig.
29Låt mina anklagare kläs i vanära
och svepas i skam som i en klädnad.
30Jag vill storligen prisa Herren,
jag vill lovprisa honom i den stora skaran.
31Han står på den fattiges sida
för att rädda honom från dem som dömer honom.
Salmo 109
Salmo de David. Para o diretor do coro.
1Ó Deus, tu que és o objeto do meu louvor,
não permaneças calado!
2Os perversos e mentirosos caluniam-me;
dizem mentiras a meu respeito.
3Eles não têm razão para me odiar
e estar cerradamente contra mim, como fazem.
4Em paga pelo meu amor são meus inimigos;
quanto a mim, só me resta fazer-te oração!
5Pagam-me o bem com o mal,
o amor com o ódio.
6Nomeiem um juiz corrupto
e que haja um acusador contra ele à sua direita!
7Seja julgado e condenado!
Que a sentença seja infalivelmente a sua condenação!
Que até as suas orações sejam consideradas um pecado!
8Que os dias da sua vida sejam poucos e breves
e que venha outro tirar-lhe o trabalho!
9Que os seus filhos fiquem órfãos
e a sua mulher viúva!
10Que sejam expulsos das ruínas do seu lar
e os seus descendentes obrigados a mendigar o pão,
por terras distantes!
11Que os credores lancem mão de tudo o que era dele
e que estranhos fiquem com tudo o que ganhou!
12Que ninguém tenha misericórdia dele
nem dó dos seus órfãos!
13Que a sua posteridade venha a desaparecer
e que ninguém se lembre dele, passada uma geração!
14Que o Senhor se lembre da maldade dos seus pais
e não os tenha por inocentes!
15Que o Senhor tenha esses pecados sempre presentes;
que ninguém se lembre que existiram esses homens!
16Pois recusou ser bondoso para com o seu próximo;
chegou ao ponto de perseguir os que estavam aflitos,
os necessitados e os que viviam com o coração angustiado;
perseguiu-os até os liquidar!
17Visto que teve alegria na maldição dos outros,
venha agora a maldição sobre ele!
Se nunca quis a tua bênção,
por que razão haveria agora de ser abençoado por ti?
18A maldição era algo que lhe era tão habitual,
como a própria roupa que se veste
ou a água que normalmente se bebe
ou como óleo para os ossos.
19Que essas mesmas maldições que distribuiu
se voltem agora contra ele!
Que se lhes peguem como a roupa ao corpo!
Que o apertem como o cinto que tem à cintura!
20Seja esse o castigo do Senhor aos meus inimigos,
aos que dizem toda a espécie de mentiras a meu respeito
e querem a destruição da minha alma.
21Mas tu, Senhor, meu Deus, age em meu favor,
para que o teu nome seja honrado!
Livra-me, porque sei que é grande a tua bondade!
22Estou aflito e necessitado;
o meu coração vai desfalecendo.
23Vou resvalando pela encosta da vida,
em direção à sombra da morte;
em breve a vida me sacudirá como se sacode um gafanhoto.
24Os meus joelhos estão esfraquecidos de tanto jejuar;
sou só pele e osso!
25Sou já, para toda a gente,
como que a própria imagem do fracasso;
olham para mim e abanam a cabeça.
26Ajuda-me, Senhor, meu Deus!
Salva-me, porque és cheio de bondade!
27Para que toda a gente constate
que intervéns na minha vida.
28Eles podem amaldiçoar, é certo,
mas que importa se és tu quem me abençoará?
Bem podem levantar-se para me destruir;
mas que eles sejam envergonhados,
e que o teu servo se alegre!
29Que fracassem em tudo o que fizerem!
Que a desgraça se lhes cole à vida como a roupa ao corpo!
30Quero agradecer ao Senhor com todas as forças;
contarei a toda a gente o que fez por mim.
31Pois ele permanece à direita do pobre,
para o livrar dos que pretendem destruir a sua alma.
