Psalm 108
Lovprisning, bön om seger med Guds kraft
(Ps 57:8-12; 60:7-14)
1En sång, en psalm av David.
2Gud, mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela
av hela min själ till din ära108:2 …av hela min själ till din ära ordagrant: ja, min ära.Det hebreiska ordet syftar på någonting tungt, högt, magnifikt, vördnadsväckande och kan här kanske också tolkas som helhjärtenhet: Jag vill sjunga och spela av hela min själ/av hela mitt hjärta..
3Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
4Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
5Din nåd är stor, högre än himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
6Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7Befria dina älskade,
rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
8Gud har talat i sin helgedom:
”Jag ska triumfera,
dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
9Gilead är mitt och Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10Moab är mitt tvättfat,
mot Edom ska jag kasta min sko,
och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”
11Vem kan leda mig till den befästa staden?
Vem kan leda mig till Edom?
12Har inte du, Gud, förkastat oss
och inte längre velat gå ut med våra härar?
13Hjälp oss nu mot fienden,
för människor kan inte rädda.
14Med Gud på vår sida ska vi vinna,
för han kommer att trampa ner våra fiender.
الْمَزْمُورُ الْمِئَةُ وَالثَّامِنُ
تَسْبِيحَةٌ. مَزْمُورٌ لِدَاوُدَ
1إِنَّ قَلْبِي ثَابِتٌ يَا اللهُ. أُرَنِّمُ وَأَشْدُو لَكَ. فَهَيَّا اسْتَيْقِظِي يَا نَفْسِي. 2اسْتَيْقِظِي أَيَّتُهَا الرَّبَابُ وَالْعُودُ. أَنَا أَسْتَيْقِظُ قُبَيْلَ الْفَجْرِ. 3أَحْمَدُكَ بَيْنَ الشُّعُوبِ يَا رَبُّ وَأَشْدُو لَكَ بَيْنَ الأُمَمِ. 4فَإِنَّ رَحْمَتَكَ قَدْ عَظُمَتْ فَوْقَ السَّمَاوَاتِ وَحَقَّكَ بَلَغَ الْغُيُومَ. 5ارْتَفِعْ يَا اللهُ فَوْقَ السَّمَاوَاتِ، وَلْيَتَسَامَ مَجْدُكَ فَوْقَ الأَرْضِ كُلِّهَا. 6اسْتَجِبْ لِي وَخَلِّصْ بِيَمِينِكَ الْمُقْتَدِرَةِ كَي يَنْجُوَ أَحِبَّاؤُكَ.
7قَدْ تَكَلَّمَ اللهُ فِي قَدَاسَتِهِ، لِذَلِكَ أَبْتَهِجُ وَأَقْسِمُ أَرْضَ شَكِيمَ وَأَقِيسُ وَادِي سُكُّوتَ، 8لِي جِلْعَادُ، وَلِي مَنَسَّى؛ أَفْرَايِمُ خُوذَةُ رَأْسِي، وَيَهُوذَا صَوْلَجَانِي. 9مُوآبُ مِرْحَضَتِي، وَعَلَى أَدُومَ أُلْقِي حِذَائِي، وعَلَى فَلَسْطِينَ أَهْتِفُ مُنْتَصِراً.
10مَنْ يَقُودُنِي لِمُحَارَبَةِ الْمَدِينَةِ الْمُحَصَّنَةِ؟ مَنْ يَهْدِينِي إِلَى أَدُومَ؟ 11أَلَيْسَ أَنْتَ يَا اللهُ الَّذِي أَقْصَيْتَنَا وَلَمْ تَعُدْ تَخْرُجُ مَعَ جُيُوشِنَا؟ 12هَبْ لَنَا عَوْناً فِي الضِّيقِ، فَعَبَثٌ هُوَ خَلاصُ الإِنْسَانِ. 13لَكِنْ بِعَوْنِ اللهِ نُحَارِبُ بِبَأْسٍ، وَهُوَ الَّذِي يَدُوسُ أَعْدَاءَنَا.
