Predikarens personliga erfarenhet
(1:1—2:23)
Allt är meningslöst
1Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.
2”Tomhet, idel tomhet”1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.,
säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.”
3Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
som hon bemödar sig med under solen?
4Generationer kommer och generationer går,
men jorden består för evigt.
5Solen går upp och solen går ner
och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
6Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
fram och tillbaka, om och om igen,
och återvänder alltid till sin gång.
7Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
dit återvänder de igen.
8Alla ord är otillräckliga,
ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
och örat fylls inte av vad det hör.
9Det som gjorts förr
kommer att göras igen.
Ingenting är nytt under solen.
10Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11Dem som funnits i början minns man inte,
och de som ska komma,
kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.
15Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.
16Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,
18för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
ju mer kunskap, desto mer lidande.
Discurso inicial
1Estas son las palabras del Maestro,1:1 Maestro. Alt. Predicador; así en el resto de este libro. hijo de David, rey en Jerusalén.
2Vanidad de vanidades
—dice el Maestro—,
vanidad de vanidades,
¡todo es vanidad!
3¿Qué provecho saca la gente
de tanto afanarse bajo el sol?
4Generación va, generación viene,
mas la tierra permanece para siempre.
5Sale el sol, se pone el sol;
afanoso vuelve a su punto de origen para de allí volver a salir.
6Dirigiéndose al sur
o girando hacia el norte,
sin cesar gira el viento
y de nuevo vuelve a girar.
7Todos los ríos van a dar al mar,
pero el mar jamás se llena.
A su punto de origen vuelven los ríos,
para de allí volver a fluir.
8Todas las cosas cansan
más de lo que es posible expresar.
Ni se sacian los ojos de ver
ni se hartan los oídos de oír.
9Lo que ya ha acontecido
volverá a acontecer;
lo que ya se ha hecho
se volverá a hacer.
¡No hay nada nuevo bajo el sol!
10Hay quien llega a decir:
«¡Mira que esto sí es una novedad!».
Pero eso ya existía desde siempre,
entre aquellos que nos precedieron.
11Nadie se acuerda de las generaciones anteriores,
como nadie se acordará de las últimas.
¡No habrá memoria de ellos
entre los que habrán de sucedernos!
Primeras conclusiones
12Yo, el Maestro, reiné en Jerusalén sobre Israel. 13Y me dediqué de lleno a explorar e investigar con sabiduría todo cuanto se hace bajo el cielo. ¡Penosa tarea ha impuesto Dios al género humano para abrumarlo con ella! 14Y he observado todo cuanto se hace bajo el sol y todo ello es vanidad, ¡es correr tras el viento!
15No se puede enderezar lo torcido
ni se puede contar lo que falta.
16Me puse a reflexionar: «Aquí me tienen, engrandecido y con más sabiduría que todos mis antecesores en Jerusalén; habiendo experimentado abundante sabiduría y conocimiento. 17Me he dedicado de lleno a la comprensión de la sabiduría, y hasta conozco la necedad y la insensatez. ¡Pero aun esto es querer alcanzar el viento! 18Francamente,
»mientras más sabiduría, más problemas;
mientras más se sabe, más se sufre».
