Vishetens välsignelse
(1:1—9:18)
1Ordspråk av Salomo, Davids son, Israels kung.
2Av dem får man fostran och vägledning,
så att man förstår de visas ord.
3Av dem får man vägledning till insikt
och till ett ärligt och rättfärdigt liv.
4De ger klokhet till de okunniga,
och lärdom till de unga om vad som är viktigt.
5Den vise hör dem och ökar sin kunskap.
Den kloke skaffar sig vägledning
6för att förstå ordspråk och liknelser,
de visas ord och gåtor.
7Herrens fruktan är vishetens början,
men den som är oklok föraktar vishet och vägledning.
8Hör, min son, din fars förmaning,
förkasta inte din mors undervisning.
9De bildar en skön krans på ditt huvud,
en vacker kedja kring din hals.
10Min son, låt dig inte lockas av syndare.
11De säger:
”Kom! Vi lägger oss i bakhåll för att döda,
för att lura på oskyldiga.
12Likt dödsriket slukar vi dem levande och hela,
så som de som läggs ner i graven.
13Vi ska få alla slags värdefulla ting
och kan fylla våra hus med plundrat gods.
14Du får vara med och dela,
pengarna kan vi ha i en gemensam kassa.”
15Min son, gå inte in på deras väg,
sätt inte din fot på deras stig,
16för med snabba steg söker de sig till ondskan,
och snabbt vill de utgjuta blod.
17Det är meningslöst att breda ut ett nät
inför ögonen på fåglarna.
18Dessa ligger på lur efter sitt eget blod
och i bakhåll för sina egna liv.
19Sådant blir slutet för den som roffar åt sig i oärlighet,
det kostar honom hans eget liv.
20Visheten ropar högt på gatan
och höjer sin röst på torget.
21Mitt bland de bullriga gatorna predikar den
och håller tal vid stadsportarna:
22”Hur länge ska ni okunniga älska okunnighet,
ni smädare njuta av smädelser,
ni dårar hata kunskap?
23Vänd om och ta emot min tillrättavisning,
så ska jag låta min ande komma över er
och dela med mig av min kunskap till er.
24Jag har ropat på er, men ni har inte lyssnat.
Jag har räckt ut min hand,
men ingen har brytt sig om den.
25Ni har struntat i alla mina råd
och avvisat min tillrättavisning.
26Därför ska jag också skratta åt er olycka
och håna er förtvivlan,
27när förskräckelsen griper tag i er som ett oväder
och olyckan sveper över er som en stormby,
när nöd och ångest drabbar er.
28Då kommer de att ropa till mig,
men jag ska inte svara.
De kommer att söka mig
men inte finna.
29De hatade kunskap
och ville inte frukta Herren,
30de avvisade mina råd
och föraktade mina tillrättavisningar.
31Därför får de äta sina gärningars frukt
och mätta sig med sina onda planer.
32De okunnigas avfällighet ska kosta dem livet
och dårarnas sorglöshet förgöra dem.
33Men den som lyssnar till mig ska leva i trygghet
och behöver inte vara rädd för något ont.”
Botae Ne Nsɛmpɔw
1Dawid babarima Salomo, Israelhene, mmebusɛm ni:
2Ne botae ne sɛ ɛbɛkyerɛ nnipa nyansa ne ahohyɛso;
ne sɛ ɛbɛboa ama wɔate nsɛm a emu dɔ ase;
3sɛ wobenya akwankyerɛ wɔ abrabɔ pa mu,
a ɛbɛma wɔayɛ ade pa, nea ɛteɛ na ho nni asɛm;
4sɛ ɛbɛma nea nʼadwene mu nnɔ anya nyansa
na mmabun anya nimdeɛ ne adwene,
5anyansafo ntie na wɔmfa nka nea wonim ho,
na nea ɔwɔ nhumu nya akwankyerɛ a
6ɛbɛma wate mmɛ ne kasammebu,
anyansafo nsɛnka ne abisaa ase.
7Awurade suro yɛ nimdeɛ mfiase,
na nkwaseafo bu nyansa ne ahohyɛso animtiaa.
Nyansapɛ Ho Afotusɛm
Nnaadaa Ho Kɔkɔbɔ
8Me ba, tie wʼagya akwankyerɛ
na mpo wo na nkyerɛkyerɛ.
9Ɛbɛyɛ wo ti anuonyam abotiri
ne wo kɔn mu atweaban.
10Me ba, sɛ nnebɔneyɛfo twetwe wo a,
mma wɔn ho kwan.
11Sɛ wɔka se, “Bra ma yɛnkɔ;
ma yɛnkɔtetɛw na yenkum obi,
ma yɛnkɔtɛw ntwɛn mmɔborɔni bi;
12ma yɛmmemene wɔn anikann sɛ ɔda,
koraa, te sɛ wɔn a wɔkɔ ɔda mu;
13yebenya nneɛma a ɛsom bo ahorow
na yɛde asade ahyɛ yɛn afi ma;
14fa wo ho bɛhyɛ mu,
na wubenya wo kyɛfa wɔ ahonyade no mu.”
15Me ba, wo ne wɔn nnantew,
mfa wo nan nsi wɔn akwan so;
16Wɔn anan de ntɛmpɛ kɔ bɔne mu,
na wɔde ahoɔhare ka mogya gu.
17So nni mfaso sɛ obi besum nnomaafiri
wɔ beae a anomaa biara hu!
18Saa nnipa yi tetɛw pɛ wɔn ankasa mogya;
wɔtetɛw wɔn ankasa wɔn ho!
19Saa na wɔn a wodi akorɔnne akyi no awiei te;
ɛma wɔhwere wɔn nkwa!
Nyansa A Wɔpo Ho Kɔkɔbɔ
20Nyansa teɛ mu wɔ mmɔnten so,
ɔma ne nne so wɔ aguabɔbea,
21ɔteɛ mu wɔ afasu no atifi,
ɔkasa wɔ kuropɔn no apon ano se,
22“Mo adwenharefo, mobɛyɛ adwenhare akosi da bɛn?
Fɛwdifo bedi fɛw akosi da bɛn?
Nkwaseafo bekyi nimdeɛ akosi da bɛn?
23Sɛ mutiee mʼanimka a,
anka mekaa me koma mu nsɛm nyinaa kyerɛɛ mo
ma muhuu me nsusuwii.
24Nanso sɛ muyii mo aso, bere a mefrɛɛ mo
na amfa obiara ho, bere a meteɛɛ me nsa mu,
25sɛ mopoo mʼafotu,
na moampɛ mʼanimka nti,
26me nso mɛserew mo wɔ mo amanehunu mu;
sɛ abɛbrɛsɛ bi bu fa mo so a, midi mo ho fɛw,
27sɛ abɛbrɛsɛ bi bu fa mo so te sɛ ahum,
na amanehunu bi bɔ fa mo so sɛ mfɛtɛ,
na awerɛhow ne ɔhaw mene mo a,
28“Afei wɔbɛfrɛ me, nanso meremmua;
wɔbɛhwehwɛ me, nanso wɔrenhu me.
29Esiane sɛ wokyii nimdeɛ
na wɔampɛ sɛ wobesuro Awurade,
30sɛ wɔpoo mʼafotu,
na wobuu me nteɛso animtiaa nti,
31wobedi wɔn akwan so aba;
na wɔn nhyehyɛe mu aduan bɛmee wɔn.
32Na ntetekwaafo asoɔden bekum wɔn,
na nkwaseafo tirimudɛ bɛsɛe wɔn;
33Nanso obiara a obetie me no, ɔbɛtena ase asomdwoe mu
na ne ho bɛtɔ no a ɔrensuro ɔhaw biara.”
