Job frågar Gud
1En trältjänst är människans tid på jorden.
Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
som en daglönare som ser fram mot lönen.
3Så har jag fått på min lott månader av elände
och ångestfyllda nätter.
4När jag går och lägger mig, tänker jag:
”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5Min kropp är täckt av maskar och skorv.
Huden spricker av variga sår.
6Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
de slutar i hopplöshet.
7Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
mina ögon får inte mer se det goda.
8Man ser mig ännu, men inte länge till.
Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9Som ett moln löses upp och försvinner,
så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10och aldrig mer återvända till sitt hem,
ej heller känner hans plats till honom mer.
11Därför kan jag inte hålla tyst,
jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17Vad är då en människa,
eftersom du gör så stor sak av henne
och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18synar henne varje morgon
och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19Kan du inte vända blicken från mig en stund,
lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20Har min synd skadat dig,
du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
Har jag blivit en börda för dig?7:20 Enligt andra handskrifter: Varför har du valt mig till måltavla, låtit mig bli en börda för mig själv?
21Varför förlåter du inte min synd
och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.
1“Do not mortals have hard service on earth?
Are not their days like those of hired laborers?
2Like a slave longing for the evening shadows,
or a hired laborer waiting to be paid,
3so I have been allotted months of futility,
and nights of misery have been assigned to me.
4When I lie down I think, ‘How long before I get up?’
The night drags on, and I toss and turn until dawn.
5My body is clothed with worms and scabs,
my skin is broken and festering.
6“My days are swifter than a weaver’s shuttle,
and they come to an end without hope.
7Remember, O God, that my life is but a breath;
my eyes will never see happiness again.
8The eye that now sees me will see me no longer;
you will look for me, but I will be no more.
9As a cloud vanishes and is gone,
so one who goes down to the grave does not return.
10He will never come to his house again;
his place will know him no more.
11“Therefore I will not keep silent;
I will speak out in the anguish of my spirit,
I will complain in the bitterness of my soul.
12Am I the sea, or the monster of the deep,
that you put me under guard?
13When I think my bed will comfort me
and my couch will ease my complaint,
14even then you frighten me with dreams
and terrify me with visions,
15so that I prefer strangling and death,
rather than this body of mine.
16I despise my life; I would not live forever.
Let me alone; my days have no meaning.
17“What is mankind that you make so much of them,
that you give them so much attention,
18that you examine them every morning
and test them every moment?
19Will you never look away from me,
or let me alone even for an instant?
20If I have sinned, what have I done to you,
you who see everything we do?
Why have you made me your target?
Have I become a burden to you?7:20 A few manuscripts of the Masoretic Text, an ancient Hebrew scribal tradition and Septuagint; most manuscripts of the Masoretic Text I have become a burden to myself.
21Why do you not pardon my offenses
and forgive my sins?
For I will soon lie down in the dust;
you will search for me, but I will be no more.”
