Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2Han sa:
3Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd3:10 Det hebreiska ordet förekommer ett flertal gånger i Jobs bok och kan översättas på flera sätt, t.ex. plåga, ofärd, möda, elände. Ordet betecknar stora svårigheter och mycket lidande. döljas för min syn.
11Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
Job Speaks
1After this, Job opened his mouth and cursed the day of his birth. 2He said:
3“May the day of my birth perish,
and the night that said, ‘A boy is conceived!’
4That day—may it turn to darkness;
may God above not care about it;
may no light shine on it.
5May gloom and utter darkness claim it once more;
may a cloud settle over it;
may blackness overwhelm it.
6That night—may thick darkness seize it;
may it not be included among the days of the year
nor be entered in any of the months.
7May that night be barren;
may no shout of joy be heard in it.
8May those who curse days3:8 Or curse the sea curse that day,
those who are ready to rouse Leviathan.
9May its morning stars become dark;
may it wait for daylight in vain
and not see the first rays of dawn,
10for it did not shut the doors of the womb on me
to hide trouble from my eyes.
11“Why did I not perish at birth,
and die as I came from the womb?
12Why were there knees to receive me
and breasts that I might be nursed?
13For now I would be lying down in peace;
I would be asleep and at rest
14with kings and rulers of the earth,
who built for themselves places now lying in ruins,
15with princes who had gold,
who filled their houses with silver.
16Or why was I not hidden away in the ground like a stillborn child,
like an infant who never saw the light of day?
17There the wicked cease from turmoil,
and there the weary are at rest.
18Captives also enjoy their ease;
they no longer hear the slave driver’s shout.
19The small and the great are there,
and the slaves are freed from their owners.
20“Why is light given to those in misery,
and life to the bitter of soul,
21to those who long for death that does not come,
who search for it more than for hidden treasure,
22who are filled with gladness
and rejoice when they reach the grave?
23Why is life given to a man
whose way is hidden,
whom God has hedged in?
24For sighing has become my daily food;
my groans pour out like water.
25What I feared has come upon me;
what I dreaded has happened to me.
26I have no peace, no quietness;
I have no rest, but only turmoil.”
