Job beklagar att han blivit född
1Jag är trött på livet.
Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
2Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
3Gläds du åt att förtrycka,
förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
4Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
5Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
6Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
7fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.
8Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
och ändå bryter du ner mig.
9Tänk på att du formade mig som lera.
Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10Du tömde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som en ost.
11Du klädde mig i hud och kött
och band mig samman med ben och senor.
12Du gav mig livet
och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.
13Men detta hade du i sinnet,
jag visste dina tankar:
14om jag syndade,
skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
och låter mig känna av din förunderliga makt.
17Du skaffar nya vittnen mot mig,
öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.10:17 Grundtextens innebörd är osäker.
18Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20Mina dagar är ju korta.
Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.
1My soul is weary of my life; I will leave my complaint upon myself; I will speak in the bitterness of my soul.10.1 weary…: or, cut off while I live 2I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou contendest with me. 3Is it good unto thee that thou shouldest oppress, that thou shouldest despise the work of thine hands, and shine upon the counsel of the wicked?10.3 work: Heb. labour 4Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth? 5Are thy days as the days of man? are thy years as man’s days, 6That thou enquirest after mine iniquity, and searchest after my sin? 7Thou knowest that I am not wicked; and there is none that can deliver out of thine hand.10.7 Thou…: Heb. It is upon thy knowledge
8Thine hands have made me and fashioned me together round about; yet thou dost destroy me.10.8 have…: Heb. took pains about me 9Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay; and wilt thou bring me into dust again? 10Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese? 11Thou hast clothed me with skin and flesh, and hast fenced me with bones and sinews.10.11 fenced: Heb. hedged 12Thou hast granted me life and favour, and thy visitation hath preserved my spirit. 13And these things hast thou hid in thine heart: I know that this is with thee.
14If I sin, then thou markest me, and thou wilt not acquit me from mine iniquity. 15If I be wicked, woe unto me; and if I be righteous, yet will I not lift up my head. I am full of confusion; therefore see thou mine affliction; 16For it increaseth. Thou huntest me as a fierce lion: and again thou shewest thyself marvellous upon me. 17Thou renewest thy witnesses against me, and increasest thine indignation upon me; changes and war are against me.10.17 witnesses: that is, plagues 18Wherefore then hast thou brought me forth out of the womb? Oh that I had given up the ghost, and no eye had seen me! 19I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave. 20Are not my days few? cease then, and let me alone, that I may take comfort a little, 21Before I go whence I shall not return, even to the land of darkness and the shadow of death; 22A land of darkness, as darkness itself; and of the shadow of death, without any order, and where the light is as darkness.
