Budskap om hopp
(33:1—48:35)
Hesekiels uppgift som väktare
1Herrens ord kom till mig: 2”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare 3och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, 4och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. 5Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. 6Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’
7Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. 8När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. 9Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.
10Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ 11Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’
12Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ 13Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. 14Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, 15lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont – då ska han få leva. Han ska inte dö, 16och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva.
17Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. 18Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. 19Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. 20Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.”
Jerusalems fall och profetia mot de kvarvarande
21Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden33:21 Den 8 jan. 585 f.Kr., kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” 22Herrens hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen.
23Herrens ord kom till mig: 24”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ 25Säg därför till dem: ’Så säger Herren, Herren: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? 26Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’
27Säg så här till dem: ’Så säger Herren, Herren: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. 28Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. 29Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’
30Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad Herren har att säga!’ 31Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. 32Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter.
33Men när det kommer – och det kommer – då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.”
El profeta, centinela de su pueblo
1La palabra del Señor vino a mí y me dijo: 2«Hijo de hombre, habla con tu pueblo y dile: “Cuando yo envío la espada a algún país, y la gente de ese país escoge a un hombre y lo pone por centinela, 3si este ve venir la espada sobre el país, toca la trompeta para advertir al pueblo. 4Entonces, si alguien escucha la trompeta, pero no se da por advertido, y llega la espada y lo mata, él mismo será el culpable de su propia muerte. 5Como escuchó el sonido de la trompeta, pero no prestó atención, será responsable de su propia muerte, pues si hubiera estado atento se habría salvado. 6Ahora bien, si el centinela ve venir la espada y no toca la trompeta para prevenir al pueblo, y viene la espada y mata a alguien, esa persona perecerá por su maldad, pero al centinela yo le pediré cuentas de esa muerte”.
7»Hijo de hombre, a ti te he puesto como centinela del pueblo de Israel. Por tanto, cuando oigas mi palabra, adviértele de mi parte. 8Cuando yo diga al malvado: “¡Vas a morir!”, y tú no le adviertes al malvado de su mala conducta, ese malvado morirá por causa de su pecado, pero yo te pediré cuentas de su muerte. 9En cambio, si tú adviertes al malvado que cambie su mala conducta y no lo hace, él morirá por causa de su pecado, pero tú habrás salvado tu vida.
10»Hijo de hombre, di a los israelitas: “Ustedes dicen: ‘Nuestras rebeliones y nuestros pecados pesan sobre nosotros, y nos estamos consumiendo en vida. ¿Cómo podremos vivir?’ ”. 11Diles: “Tan cierto como que yo vivo, afirma el Señor y Dios, no me alegro con la muerte del malvado, sino con que se convierta de su mala conducta y viva. ¡Conviértete, pueblo de Israel; conviértete de tu conducta perversa! ¿Por qué habrás de morir?”.
12»Tú, hijo de hombre, di a los hijos de tu pueblo: “Al justo no lo salvará su justicia el día en que desobedezca; y la maldad del impío no le será motivo de tropiezo si se convierte. Si el justo desobedece, no se podrá salvar por su justicia anterior. 13Si yo digo al justo: ‘¡Vivirás!’, pero él confía en su propia justicia y hace lo malo, no se tomará en cuenta su justicia, sino que morirá por causa de la maldad que cometió. 14En cambio, si digo al malvado: ‘¡Morirás!’, pero luego él se convierte de su pecado y actúa con justicia y rectitud, 15y devuelve lo que tomó en prenda y restituye lo que robó, y obedece los estatutos de vida, sin cometer ninguna iniquidad, ciertamente vivirá y no morirá. 16No se tomarán en cuenta contra él todos los pecados que antes cometió y vivirá por haber actuado con justicia y rectitud”.
17»Los hijos de tu pueblo dicen: “El Señor es injusto”. En realidad, son ellos los injustos. 18Si el justo se aparta de su justicia y hace lo malo, morirá a causa de ello. 19Y, si el malvado deja de hacer lo malo y actúa con justicia y rectitud, vivirá. 20Sin embargo, ustedes siguen diciendo: “El Señor es injusto”. Pero yo, israelitas, los juzgaré a cada uno de ustedes según su conducta».
La caída de Jerusalén
21El día quinto del mes décimo del año duodécimo de nuestro exilio, un fugitivo que había huido de Jerusalén vino y me dio esta noticia: «La ciudad ha sido conquistada». 22La noche anterior, antes de que el fugitivo llegara hasta mí por la mañana, la mano del Señor vino sobre mí y abrió mi boca. Así fue abierta mi boca y dejé de estar en silencio.
23Luego la palabra del Señor vino a mí y me dijo: 24«Hijo de hombre, la gente que vive en esas ruinas en la tierra de Israel anda diciendo: “Si Abraham, que era uno solo, llegó a poseer todo el país, con mayor razón nosotros, que somos muchos, habremos de recibir la tierra en posesión”. 25Por tanto, adviérteles que así dice el Señor y Dios: “Ustedes comen carne con sangre, adoran a sus ídolos y derraman sangre, ¿y aun así pretenden poseer el país? 26Además, confían en sus espadas, cometen abominaciones, cada uno de ustedes deshonra a la mujer de su prójimo, ¿y aun así pretenden poseer el país?”.
27»Por tanto, adviérteles que así dice el Señor y Dios: “Tan cierto como que yo vivo, los que habitan en las ruinas morirán a filo de espada; a los que andan por el campo abierto los daré como pasto a las fieras; los que están en las fortalezas y en las cuevas morirán a causa de la plaga. 28Convertiré la tierra en un desierto desolado y se acabará el orgullo de su poder. Los montes de Israel quedarán devastados y nadie más pasará por ellos. 29Entonces sabrán que yo soy el Señor, cuando haya convertido la tierra en un desierto desolado, por culpa de todas las abominaciones que han cometido”.
30»En cuanto a ti, hijo de hombre, los de tu pueblo hablan de ti junto a los muros y en las puertas de las casas. Se dicen unos a otros: “Vamos a escuchar el mensaje que nos envía el Señor”. 31Acuden a ti en masa, y se sientan delante de ti y escuchan tus palabras, pero luego no las practican. Me halagan de labios para afuera, pero sus corazones33:31 corazones. En la Biblia, corazón se usa para designar el asiento de las emociones, pensamientos y voluntad, es decir, el proceso de toma de decisiones del ser humano. solo buscan las ganancias injustas. 32En realidad, tú eres para ellos tan solo alguien que entona canciones de amor con una voz hermosa y toca bien un instrumento; oyen tus palabras, pero no las ponen en práctica.
33»No obstante, cuando todo esto suceda —y en verdad está a punto de cumplirse—, sabrán que hubo un profeta entre ellos».
