Juda kröner David till kung
1Efter en tid frågade David Herren: ”Ska jag flytta tillbaka till Juda?” ”Ja”, svarade Herren. ”Till vilken stad ska jag flytta?” frågade David. Herren svarade: ”Till Hebron.”
2David flyttade då dit med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, Navals änka från Karmel. 3Han tog också med sig sina män och deras familjer och de bosatte sig i städerna runt Hebron. 4Männen i Juda kom sedan dit och smorde David till kung över hela Juda.
När David hörde att männen i Javesh i Gilead hade begravt Saul, 5skickade han dem detta budskap: ”Herren ska välsigna er för den trohet ni visat mot er herre Saul genom att begrava honom. 6Herren ska vara nådig och trofast mot er. Också jag ska belöna er, eftersom ni handlat som ni gjort. 7Fortsätt vara starka och modiga! Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.”
David blir kung över Israel
8Men Avner, Ners son och Sauls överbefälhavare för hären, hade fört Sauls son Ish-Boshet till Machanajim 9och gjort honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamins stam och över hela Israel. 10Han var fyrtio år gammal när han blev kung och han regerade i två år. Under denna tid förblev endast Judas stam trogen David 11och han regerade över Juda i Hebron i sju år och sex månader.
Inbördeskrig
12Avner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets trupper från Machanajim till Givon. 13Joav, Serujas son, drog ut med Davids trupper. De möttes vid Givons damm och slog sig ner på var sin sida om dammen. 14Då sa Avner till Joav: ”Vi låter några av våra unga soldater mötas man mot man inför oss!”2:14 Tvekamp, eller kamp mellan ett begränsat antal soldater, var ett vanligt sätt att avgöra strider i det här området. Se 1 Sam 17:4, där David mötte Goljat.
Joav gick med på det, 15och tolv män ställde upp från Benjamins stam för Ish-Boshet och tolv män för David. 16Var och en grep sin motståndare i huvudet och stack sitt svärd i hans sida. Samtliga dog. Denna plats i Givon har sedan dess kallats Svärdseggarnas åker.
17Striden som då började blev mycket hård, men Avner och Israels män besegrades av Davids trupper. 18Serujas tre söner, Joav, Avishaj och Asael, var också med i striden. Asael kunde springa snabbt som en gasell på fältet, 19och han förföljde Avner utan att vika från honom åt något håll. 20Avner vände sig om och ropade: ”Är det du, Asael?”
”Ja, det är det”, ropade Asael tillbaka. 21”Jaga någon annan, angrip någon av de yngre och ta hans rustning!” skrek Avner. Men Asael fortsatte att förfölja honom.
22Då ropade Avner: ”Ge dig iväg härifrån! Jag skulle aldrig kunna se din bror Joav i ögonen om jag var tvungen att döda dig!”
23Men Asael vägrade vända om och då genomborrade Avner honom i buken med bakänden av sitt spjut. Det gick rakt igenom hans kropp och kom ut i ryggen. Asael föll till marken och dog omedelbart. Alla stannade upp när de passerade platsen där han låg.
24Men Joav och Avishaj förföljde Avner. Solen höll just på att gå ner när de kom till Ammakullen nära Giach längs vägen till Givons öken. 25Avners trupper från Benjamins stam grupperade sig bakom honom på kullens topp 26och Avner ropade ner till Joav: ”Måste vi fortsätta att döda varandra i all evighet? Förstår du inte att det kommer att sluta med katastrof? Hur länge ska du vänta innan du befaller dina män att sluta döda sina bröder?”
27Joav ropade tillbaka: ”Så sant Gud lever, om du inte hade sagt något skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen!”
28Han blåste sedan i sitt horn och hans män slutade jaga Israels trupper och striden upphörde.
29Den natten återvände Avner och hans män genom Jordandalen och gick över floden. De marscherade hela förmiddagen ända till Machanajim. 30Joav och hans män återvände också hem och när de räknade styrkorna saknades bara nitton man, förutom Asael. 31Men själva hade de dödat 360 män från Benjamins stam som hade varit med Avner.
32Joav och hans män tog med sig Asaels kropp till Betlehem och begravde honom i hans fars grav. Sedan gick de hela natten och nådde fram till Hebron i gryningen.
داود يُمسَح ملكاً على يهوذا
1ثُمَّ اسْتَشَارَ دَاوُدُ الرَّبَّ: «هَلْ أَتَوَجَّهُ إِلَى إِحْدَى مُدُنِ يَهُوذَا؟» فَأَجَابَهُ الرَّبُّ: «اذْهَبْ». فَسَأَلَ: «إِلَى أَيَّةِ مَدِينَةٍ؟» فَأَجَابَهُ: «إِلَى حَبْرُونَ». 2فَانْطَلَقَ دَاوُدُ إِلَى هُنَاكَ بصُحْبَةِ زَوْجَتَيْهِ أَخِينُوعَمَ الْيَزْرَعِيلِيَّةِ وَأَبِيجَايِلَ أَرْمَلَةِ نَابَالَ الْكَرْمَلِيِّ. 3وَاصْطَحَبَ مَعَهُ رِجَالَهُ وَأَهْلَ بُيُوتِهِمْ، فَأَقَامُوا فِي مُدُنِ حَبْرُونَ.
4وَجَاءَ رِجَالُ يَهُوذَا فَنَصَّبُوا دَاوُدَ مَلِكاً عَلَيْهِمْ. وَعِنْدَمَا عَلِمَ دَاوُدُ أَنَّ رِجَالَ يَابِيشَ جِلْعَادَ هُمُ الَّذِينَ دَفَنُوا شَاوُلَ، 5بَعَثَ إِلَيْهِمْ بِرُسُلٍ قَائِلاً: «لِتَكُونُوا مُبَارَكِينَ مِنَ الرَّبِّ لأَنَّكُمْ صَنَعْتُمْ هَذَا الْمَعْرُوفَ بِسَيِّدِكُمْ شَاوُلَ فَدَفَنْتُمُوهُ. 6فَلْيُكَافِئْكُمُ الرَّبُّ إِحْسَاناً وَخَيْراً، وَأَنَا أَيْضاً أُجَازِيكُمْ خَيْراً لِقَاءَ حُسْنِ عَمَلِكُمْ. 7وَالآنَ تَشَجَّعُوا وَكُونُوا أَبْطَالاً لأَنَّ سَيِّدَكُمْ مَاتَ، وَقَدْ نَصَّبَنِي بَيْتُ يَهُوذَا مَلِكاً عَلَيْكُمْ».
الحرب بين بيت شاول وبيت داود
8وَأَمَّا أَبْنَيْرُ بْنُ نَيْرٍ قَائِدُ جَيْشِ شَاوُلَ فَأَخَذَ إِيشْبُوشَثَ بْنَ شَاوُلَ وَاجْتَازَ بِهِ الأُرْدُنَّ إِلَى مَحَنَايِمَ، 9وَأَقَامَهُ مَلِكاً عَلَى الْجِلْعَادِيِّينَ وَالأَشِيرِيِّينَ وَالْيَزْرَعِيلِيِّينَ وَعَلَى بَنِي أَفْرَايِمَ وَبَنِي بِنْيَامِينَ وَسَائِرِ إِسْرَائِيلَ. 10وَكَانَ إِيشْبُوشَثُ بْنُ شَاوُلَ فِي الأَرْبَعِينَ مِنْ عُمْرِهِ حِينَ مَلَكَ عَلَى إِسْرَائِيلَ، وَظَلَّ فِي الْحُكْمِ سَنَتَيْنِ، أَمَّا سِبْطُ يَهُوذَا فَقَدِ الْتَفَّ حَوْلَ دَاوُدَ. 11وَمَلَكَ دَاوُدُ فِي حَبْرُونَ عَلَى سِبْطِ يَهُوذَا سَبْعَ سَنَوَاتٍ وَسِتَّةَ أَشْهُرٍ.
12وَتوَجَّهَ أَبْنَيْرُ بْنُ نَيْرٍ مَعَ بَعْضِ قُوَّاتِ إِيشْبُوشَثَ مِنْ مَحَنَايِمَ إِلَى جِبْعُونَ، 13وَكَذَلِكَ خَرَجَ يُوآبُ بْنُ صُرُوِيَّةَ مَعَ بَعْضِ قُوَّاتِ دَاوُدَ فَالْتَقَوْا جَمِيعاً عِنْدَ بِرْكَةِ جِبْعُونَ، فَجَلَسَ كُلُّ فَرِيقٍ مُقَابِلَ الآخَرِ عَلَى جَانِبَيِ الْبِرْكَةِ. 14فَقَالَ أَبْنَيْرُ لِيُوآبَ: «لِيَقُمْ جُنُودُنَا لِلْمُبَارَزَةِ أَمَامَنَا». فَأَجَابَ يُوآبُ: لِيَقُومُوا. 15فَهَبَّ اثْنَا عَشَرَ رَجُلاً مِنْ بَنِي بِنْيَامِينَ مِنْ أَتْبَاعِ إِيشْبُوشَثَ وَاثْنَا عَشَرَ مِنْ قُوَّاتِ دَاوُدَ. 16وَاشْتَبَكَ كُلُّ وَاحِدٍ مَعَ نَدِّهِ وَأَغْمَدَ سَيْفَهُ فِيهِ، فَمَاتُوا جَمِيعاً. وَدُعِيَ ذَلِكَ الْمَوْضِعُ «حِلْقَثَ هَصُّورِيمَ» (وَمَعْنَاهُ حَقْلُ السُّيُوفِ). الَّتِي هِيَ فِي جِبْعُونَ. 17وَاشْتَدَّ الْقِتَالُ فِي ذَلِكَ الْيَوْمِ، فَانْكَسَرَ أَبْنَيْرُ وَرِجَالُهُ أَمَامَ قُوَّاتِ دَاوُدَ.
18وَكَانَ مِنْ جُمْلَةِ رِجَالِ دَاوُدَ هُنَاكَ أَبْنَاءُ صُرُوِيَّةَ: يُوآبُ وَأَبِيشَايُ وَعَسَائِيلُ. وَكَانَ عَسَائِيلُ سَرِيعَ الْعَدْوِ كَالْغَزَالِ الْبَرِّيِّ. 19فَتَعَقَّبَ عَسَائِيلُ أَبْنَيْرَ وَلَمْ يَمِلْ عَنْهُ يَمْنَةً أَوْ يَسْرَةً. 20فَالْتَفَتَ أَبْنَيْرُ وَرَاءَهُ وَتَسَاءَلَ: «هَلْ أَنْتَ عَسَائِيلُ؟» فَأَجَابَ: «أَنَا هُوَ». 21فَقَالَ لَهُ: «تَنَحَّ عَنِّي وَاقْبِضْ عَلَى أَحَدِ الرِّجَالِ الآخَرِينَ وَاسْلُبْهُ سِلاحَهُ». غَيْرَ أَنَّ عَسَائِيلَ ظَلَّ يَسْعَى فِي أَثَرِهِ. 22ثُمَّ عَادَ أَبْنَيْرُ يُلِحُّ عَلَى عَسَائِيلَ أَنْ يَكُفَّ عَنْهُ قَائِلاً: «لِمَاذَا تَدْفَعُنِي إِلَى قَتْلِكَ؟ وَكَيْفَ يُمْكِنُنِي أَنْ أُوَاجِهَ أَخَاكَ يُوآبَ إذَا قَتَلْتُكَ؟» 23لَكِنَّ عَسَائِيلَ أَبَى أَنْ يَتَنَحَّى عَنْهُ، فَطَعَنَهُ أَبْنَيْرُ بِعَقِبِ الرُّمْحِ، فَغَاصَ الرُّمْحُ فِي بَطْنِهِ وَخَرَجَ مِنْ ظَهْرِهِ، فَوَقَعَ صَرِيعاً وَمَاتَ فِي مَكَانِهِ. فَكَانَ كُلُّ مَنْ يَمُرُّ بِالْمَوْضِعِ الَّذِي صُرِعَ فِيهِ عَسَائِيلُ يَتَوَقَّفُ عِنْدَهُ.
24وَطَارَدَ يُوآبُ وَأَبِيشَايُ أَبْنَيْرَ حَتَّى مَغِيبِ الشَّمْسِ حَيْثُ أَتَيَا إِلَى تَلِّ أَمَّةَ مُقَابِلَ جِيحَ الوَاقِعَةِ عَلَى طَرِيقِ صَحْرَاءِ جِبْعُونَ. 25فَاجْتَمَعَ أَبْنَاءُ بِنْيَامِينَ وَرَاءَ أَبْنَيْرَ فِي قُوَّةٍ وَاحِدَةٍ وَاصْطَفُّوا عَلى رَأْسِ تَلٍّ وَاحِدٍ. 26فَنَادَى أَبْنَيْرُ يُوآبَ قَائِلاً: «أَيَنْبَغِي لِلسَّيْفِ أَنْ يَظَلَّ يَنْهَشُ إِلَى الأَبَدِ؟ أَلَمْ تَعْلَمْ أَنَّ عَاقِبَةَ الْقِتَالِ هِي مَرَارَةٌ؟ فَإِلَى مَتَى لَا تَأْمُرُ جَيْشَكَ بِالارْتِدَادِ عَنْ إِخْوَتِهِمْ؟» 27فَقَالَ يُوآبُ: «حَيٌّ هُوَ اللهُ فَإِنَّهُ لَوْ لَمْ تَتَكَلَّمْ لَتَعَقَّبَ رِجَالِي فِي الصَّبَاحِ إِخْوَتَهُمْ». 28وَنَفَخَ يُوآبُ بِالْبُوقِ فَكَفَّ جَمِيعُ جَيْشِهِ عَنْ مُطَارَدَةِ الإِسْرَائِيلِيِّينَ وَامْتَنَعُوا عَنِ الْمُحَارَبَةِ. 29فَانْطَلَقَ أَبْنَيْرُ وَرِجَالُهُ طَوَالِ اللَّيْلِ عَبْرَ وَادِي الأُرْدُنِّ وَظَلُّوا يَجِدُّونَ فِي السَّيْرِ إِلَى أَنْ بَلَغُوا مَحَنَايِمَ. 30وَرَجَعَ يُوآبُ عَنْ أَبْنَيْرَ، وَجَمَّعَ جَيْشَهُ، فَوَجَدَ أَنَّ الْمَفْقُودِينَ مِنْ قُوَّاتِ دَاوُدَ تِسْعَةَ عَشَرَ رَجُلاً بِالإِضَافَةِ إِلى عَسَائِيلَ. 31أَمَّا الَّذِينَ مَاتُوا مِنَ الْبَنْيَامِينِيِّينَ وَمِنْ رِجَالِ أَبْنَيْرَ عَلَى أَيْدِي قُوَّاتِ دَاوُدَ فَكَانُوا ثَلاثَ مِئَةً وَسِتِّينَ رَجُلاً. 32وَنَقَلُوا عَسَائِيلَ وَدَفَنُوهُ فِي قَبْرِ أَبِيهِ فِي بَيْتِ لَحْمٍ. وَسَارَ يُوآبُ وَرِجَالُهُ اللَّيْلَ كُلَّهُ حَتَّى وَصَلُوا حَبْرُونَ عِنْدَ الْفَجْرِ.
