David räddar staden Keila
1En dag fick David reda på att filistéerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. 2Då frågade David Herren: ”Ska jag anfalla dem?” Herren svarade: ”Ja, gå till attack mot filistéerna och rädda Keila!” 3Men Davids män hade invändningar: ”Vi lever i fruktan redan här i Juda. Ska vi nu bli tvungna att gå till Keila för att strida mot hela den filistéiska armén?”
4David frågade då Herren än en gång, men Herren svarade på samma sätt: ”Gå ner till Keila, så ska jag överlämna filistéerna åt dig!” 5Då gick David och hans män ner till Keila och stred mot filistéerna. De förde bort filistéernas boskap och räddade Keilas befolkning. 6Evjatar, Achimeleks son som hade flytt till David följde också med till Keila och han hade efoden23:6 Se not till 2:18. med sig.
7Men Saul fick reda på att David var i Keila och sa: ”Gud har överlämnat David åt mig eftersom han har stängt in sig i en stad med starka portar!” 8Sedan mobiliserade Saul hela sin armé för att belägra Keila och omringa David och hans män.
9När David fick reda på Sauls plan mot honom, bad han prästen Evjatar att ta fram efoden. 10”Herre Israels Gud”, sa David. ”Jag har hört att Saul tänker komma och förgöra Keila för min skull. 11Kommer Keilas män att överlämna mig åt honom? Och tänker verkligen Saul komma hit som jag har hört? Herre Israels Gud, svara mig, din tjänare!” Herren svarade: ”Ja, han kommer.” 12”Och kommer Keilas män att utlämna mig till Saul?” frågade David. ”Ja, de kommer att utlämna dig”, svarade Herren.
David gömmer sig ute i vildmarken
13David och hans cirka 600 man lämnade därför Keila och vandrade från plats till plats. Men när Saul fick veta att David hade flytt från Keila, brydde han sig inte om att dra ut. 14David bodde sedan i bergfästena i bergslandet Sif. Saul sökte efter honom ständigt, men Gud lät honom inte hitta David.
15När David var i Horsha i Sifs öken, fick han höra att Saul var på väg för att döda honom. 16Men Jonatan, Sauls son, gick för att leta reda på David och när han fann honom, uppmuntrade han David att lita på Gud. 17”Var inte rädd”, sa Jonatan. ”Min far kommer aldrig att få tag i dig! Du ska bli Israels kung och jag kommer att bli din närmaste man. Det vet min far Saul också.” 18De slöt sedan ett förbund med varandra inför Herren. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha.
19Men några av Sifs män gick till Saul i Giva och sa: ”David gömmer sig bland bergfästena vid Horsha på Hakilahöjden söder om Jeshimon. 20Kom ner dit, konung, så ska vi se till att gripa honom åt dig!”
21”Herren ska välsigna er för er omtanke om mig”, sa Saul. 22”Gå genast och gör er beredda! Ta reda på var han rör sig och visar sig, för jag vet hur listig han är. 23Kartlägg alla hans gömställen och kom sedan tillbaka med säkra uppgifter. Då ska jag följa med er. Om han bara finns i området ska jag hitta honom, om jag så ska söka överallt i hela Juda!” 24Sedan återvände Sifs män hem före Saul.
David och hans män befann sig i öknen Maon, i ödemarken söder om Jeshimon. 25Saul och hans män sökte efter David. Men David fick reda på det och drog sig till klippan i Maons öken. Saul fick veta det och förföljde dem in i öknen. 26Saul gick på ena sidan av berget och David med sina män på den andra. David skyndade sig för att komma undan Saul. Saul och hans män kom allt närmare och försökte omringa och gripa David och hans män.
27Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig tillbaka! Filistéerna har gått till anfall mot landet igen!” 28Därför gav han upp förföljandet av David och gick för att möta filistéerna. Och ända sedan dess har den platsen kallats Skiljeklippan.
