1Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. 2Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. 3Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.
Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. 4Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. 5Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. 6”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”
7”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”
8”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. 9”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”
11När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”
”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.
14Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland14:14 Den exakta innebörden är osäker.. 15Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.
16Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.
18”Hämta Guds ark14:18 Enligt Septuaginta: efoden.”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.
Saul ger en obetänksam order
24Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.
27Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”
31Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33Man rapporterade till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blodet i sig.14:33 Se 1 Mos 9:4.
”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot Herren genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.
36Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.”
37Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav Herren inget svar.
38Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39Så sant Herren lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.”
41Saul sa till Herren, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim14:41 urim och tummim. Se not till 2:18 komma upp.”14:41 Varför…komma upp. Vulgata och Septuaginta har denna lydelse. Däremot har den masoretiska texten endast: Ge hit tummim! Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan.
43”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant Herren lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö.
46Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.
Saul lyckas militärt
47Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.
49Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo14:49 Namnet varierar mellan Ishbaal (2 Sam 2:8,10,12,15), Ish-Boshet (2 Sam 3:8,14,15; 4:5,8a,12), och Eshbaal (1 Krön 8:33; 9:39). och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel.
52Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
1One day Jonathan son of Saul said to his young armor-bearer, “Come, let’s go over to the Philistine outpost on the other side.” But he did not tell his father.
2Saul was staying on the outskirts of Gibeah under a pomegranate tree in Migron. With him were about six hundred men, 3among whom was Ahijah, who was wearing an ephod. He was a son of Ichabod’s brother Ahitub son of Phinehas, the son of Eli, the Lord’s priest in Shiloh. No one was aware that Jonathan had left.
4On each side of the pass that Jonathan intended to cross to reach the Philistine outpost was a cliff; one was called Bozez and the other Seneh. 5One cliff stood to the north toward Mikmash, the other to the south toward Geba.
6Jonathan said to his young armor-bearer, “Come, let’s go over to the outpost of those uncircumcised men. Perhaps the Lord will act in our behalf. Nothing can hinder the Lord from saving, whether by many or by few.”
7“Do all that you have in mind,” his armor-bearer said. “Go ahead; I am with you heart and soul.”
8Jonathan said, “Come on, then; we will cross over toward them and let them see us. 9If they say to us, ‘Wait there until we come to you,’ we will stay where we are and not go up to them. 10But if they say, ‘Come up to us,’ we will climb up, because that will be our sign that the Lord has given them into our hands.”
11So both of them showed themselves to the Philistine outpost. “Look!” said the Philistines. “The Hebrews are crawling out of the holes they were hiding in.” 12The men of the outpost shouted to Jonathan and his armor-bearer, “Come up to us and we’ll teach you a lesson.”
So Jonathan said to his armor-bearer, “Climb up after me; the Lord has given them into the hand of Israel.”
13Jonathan climbed up, using his hands and feet, with his armor-bearer right behind him. The Philistines fell before Jonathan, and his armor-bearer followed and killed behind him. 14In that first attack Jonathan and his armor-bearer killed some twenty men in an area of about half an acre.
Israel Routs the Philistines
15Then panic struck the whole army—those in the camp and field, and those in the outposts and raiding parties—and the ground shook. It was a panic sent by God.14:15 Or a terrible panic
16Saul’s lookouts at Gibeah in Benjamin saw the army melting away in all directions. 17Then Saul said to the men who were with him, “Muster the forces and see who has left us.” When they did, it was Jonathan and his armor-bearer who were not there.
18Saul said to Ahijah, “Bring the ark of God.” (At that time it was with the Israelites.)14:18 Hebrew; Septuagint “Bring the ephod.” (At that time he wore the ephod before the Israelites.) 19While Saul was talking to the priest, the tumult in the Philistine camp increased more and more. So Saul said to the priest, “Withdraw your hand.”
20Then Saul and all his men assembled and went to the battle. They found the Philistines in total confusion, striking each other with their swords. 21Those Hebrews who had previously been with the Philistines and had gone up with them to their camp went over to the Israelites who were with Saul and Jonathan. 22When all the Israelites who had hidden in the hill country of Ephraim heard that the Philistines were on the run, they joined the battle in hot pursuit. 23So on that day the Lord saved Israel, and the battle moved on beyond Beth Aven.
Jonathan Eats Honey
24Now the Israelites were in distress that day, because Saul had bound the people under an oath, saying, “Cursed be anyone who eats food before evening comes, before I have avenged myself on my enemies!” So none of the troops tasted food.
25The entire army entered the woods, and there was honey on the ground. 26When they went into the woods, they saw the honey oozing out; yet no one put his hand to his mouth, because they feared the oath. 27But Jonathan had not heard that his father had bound the people with the oath, so he reached out the end of the staff that was in his hand and dipped it into the honeycomb. He raised his hand to his mouth, and his eyes brightened.14:27 Or his strength was renewed; similarly in verse 29 28Then one of the soldiers told him, “Your father bound the army under a strict oath, saying, ‘Cursed be anyone who eats food today!’ That is why the men are faint.”
29Jonathan said, “My father has made trouble for the country. See how my eyes brightened when I tasted a little of this honey. 30How much better it would have been if the men had eaten today some of the plunder they took from their enemies. Would not the slaughter of the Philistines have been even greater?”
31That day, after the Israelites had struck down the Philistines from Mikmash to Aijalon, they were exhausted. 32They pounced on the plunder and, taking sheep, cattle and calves, they butchered them on the ground and ate them, together with the blood. 33Then someone said to Saul, “Look, the men are sinning against the Lord by eating meat that has blood in it.”
“You have broken faith,” he said. “Roll a large stone over here at once.” 34Then he said, “Go out among the men and tell them, ‘Each of you bring me your cattle and sheep, and slaughter them here and eat them. Do not sin against the Lord by eating meat with blood still in it.’ ”
So everyone brought his ox that night and slaughtered it there. 35Then Saul built an altar to the Lord; it was the first time he had done this.
36Saul said, “Let us go down and pursue the Philistines by night and plunder them till dawn, and let us not leave one of them alive.”
“Do whatever seems best to you,” they replied.
But the priest said, “Let us inquire of God here.”
37So Saul asked God, “Shall I go down and pursue the Philistines? Will you give them into Israel’s hand?” But God did not answer him that day.
38Saul therefore said, “Come here, all you who are leaders of the army, and let us find out what sin has been committed today. 39As surely as the Lord who rescues Israel lives, even if the guilt lies with my son Jonathan, he must die.” But not one of them said a word.
40Saul then said to all the Israelites, “You stand over there; I and Jonathan my son will stand over here.”
“Do what seems best to you,” they replied.
41Then Saul prayed to the Lord, the God of Israel, “Why have you not answered your servant today? If the fault is in me or my son Jonathan, respond with Urim, but if the men of Israel are at fault,14:41 Septuagint; Hebrew does not have “Why… at fault. respond with Thummim.” Jonathan and Saul were taken by lot, and the men were cleared. 42Saul said, “Cast the lot between me and Jonathan my son.” And Jonathan was taken.
43Then Saul said to Jonathan, “Tell me what you have done.”
So Jonathan told him, “I tasted a little honey with the end of my staff. And now I must die!”
44Saul said, “May God deal with me, be it ever so severely, if you do not die, Jonathan.”
45But the men said to Saul, “Should Jonathan die—he who has brought about this great deliverance in Israel? Never! As surely as the Lord lives, not a hair of his head will fall to the ground, for he did this today with God’s help.” So the men rescued Jonathan, and he was not put to death.
46Then Saul stopped pursuing the Philistines, and they withdrew to their own land.
47After Saul had assumed rule over Israel, he fought against their enemies on every side: Moab, the Ammonites, Edom, the kings14:47 Masoretic Text; Dead Sea Scrolls and Septuagint king of Zobah, and the Philistines. Wherever he turned, he inflicted punishment on them.14:47 Hebrew; Septuagint he was victorious 48He fought valiantly and defeated the Amalekites, delivering Israel from the hands of those who had plundered them.
Saul’s Family
49Saul’s sons were Jonathan, Ishvi and Malki-Shua. The name of his older daughter was Merab, and that of the younger was Michal. 50His wife’s name was Ahinoam daughter of Ahimaaz. The name of the commander of Saul’s army was Abner son of Ner, and Ner was Saul’s uncle. 51Saul’s father Kish and Abner’s father Ner were sons of Abiel.
52All the days of Saul there was bitter war with the Philistines, and whenever Saul saw a mighty or brave man, he took him into his service.
