1 Moseboken 8 – NUB & NVI

Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 8:1-22

1Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.

6Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.

10Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.

13I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sa Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.

20Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.

22Så länge som jorden finns kvar

kommer sådd och skörd,

köld och värme,

sommar och vinter,

dag och natt

aldrig att upphöra.”

Nueva Versión Internacional

Génesis 8:1-22

1Dios se acordó entonces de Noé y de todos los animales salvajes y domésticos que estaban con él en el arca. Hizo que soplara un fuerte viento sobre la tierra y las aguas comenzaron a bajar. 2Se cerraron las fuentes del mar profundo y las compuertas del cielo, y dejó de llover. 3Poco a poco las aguas se fueron retirando de la tierra. Al cabo de ciento cincuenta días las aguas habían disminuido. 4El día diecisiete del mes séptimo el arca se detuvo sobre las montañas de Ararat. 5Las aguas siguieron bajando hasta que el primer día del mes décimo pudieron verse las cimas de las montañas.

6Después de cuarenta días, Noé abrió la ventana del arca que había hecho 7y soltó un cuervo, el cual estuvo volando de un lado a otro a la espera de que se secara la tierra. 8Luego soltó una paloma para ver si las aguas que cubrían la tierra ya se habían retirado. 9Pero la paloma no encontró un lugar donde posarse y volvió al arca porque las aguas aún cubrían la tierra. Noé extendió la mano, tomó la paloma y la metió consigo en el arca. 10Esperó siete días más y volvió a soltar la paloma fuera del arca. 11Caía la noche cuando la paloma regresó trayendo en su pico una hoja de olivo recién cortada. Así Noé se dio cuenta de que las aguas habían bajado hasta dejar la tierra al descubierto. 12Esperó siete días más y volvió a soltar la paloma, pero esta vez la paloma ya no regresó.

13Noé tenía seiscientos un años cuando las aguas se secaron. El primer día del primer mes de ese año, Noé quitó la cubierta del arca y vio que la tierra estaba seca. 14Para el día veintisiete del segundo mes, la tierra estaba ya completamente seca.

15Entonces Dios dijo a Noé: 16«¡Sal del arca junto con tus hijos, tu esposa y tus nueras! 17Saca también a todos los seres vivientes que están contigo: las aves, el ganado y todos los animales que se arrastran por el suelo. Que sean fecundos y que se multipliquen y llenen la tierra».

18Salieron, pues, del arca Noé y sus hijos, su esposa y sus nueras. 19También salieron todos los animales, las criaturas que se mueven en la tierra y las aves. Todos los seres vivientes que se mueven sobre la tierra, cada uno según su especie.

20Luego Noé construyó un altar8:20 altar. Primera referencia a un altar en la Biblia. al Señor, y sobre ese altar ofreció como holocausto animales y aves puros. 21Cuando el Señor percibió el grato aroma, se dijo a sí mismo: «Aunque la inclinación del corazón del ser humano es perversa desde su juventud, nunca más volveré a maldecir la tierra por culpa suya. Tampoco volveré a destruir a todos los seres vivientes, como acabo de hacerlo.

22»Mientras la tierra exista,

habrá siembra y cosecha,

frío y calor,

verano e invierno,

días y noches».