Jakob begravs i Kanaan
1Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom. 2Sedan bad han de läkare som var i tjänst hos honom att balsamera hans far. Läkarna balsamerade då Israel, 3vilket tog fyrtio dagar, den tid som balsameringen tar. Egypterna sörjde honom i sjuttio dagar. 4När sorgetiden var över, talade Josef med faraos hovmän och sa: ”Visa mig den välviljan att tala med farao för mig. Säg 5att min far fick mig att med ed lova att när han dog skulle jag begrava honom i den grav som han låtit hugga ut åt sig i Kanaan. Be om tillstånd för mig att resa dit upp och begrava min far och sedan komma tillbaka.”
6Farao svarade: ”Gå och begrav din far, som du har lovat honom med ed.”
7Då begav sig Josef iväg för att begrava sin far, tillsammans med alla faraos tjänstemän, de äldste i hans hus och de äldste i Egypten, 8och alla Josefs släktingar, hans bröder och hans fars familj. Men sina små barn och alla hjordar lämnade de kvar i Goshens land. 9Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.
10När de kom fram till Goren Haatad på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan, och Josef sörjde sin far i sju dagar. 11Invånarna där, kanaanéerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad och sa: ”Det är en mycket stor sorgehögtid som egypterna håller där.” Därför gav de platsen namnet Avel Misrajim.50:11 Namnet tycks här anspela på hebreiskans evel, sorg, och betyder då egypternas sorg. F.ö. heter bäck avel. 12Jakobs söner gjorde alltså som han hade befallt dem. 13De förde honom till Kanaans land och begravde honom där i grottan på Makpelas åker, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt som begravningsplats av hettiten Efron.
Josef tar väl hand om sina bröder
14Efter att ha begravt sin far återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava hans far.
15Men efter sin fars död sa Josefs bröder: ”Nu kommer Josef kanske att hysa agg mot oss och ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom”. 16Därför sände de bud till honom och lät säga: ”Innan din far dog bad han: 17’Säg till Josef: Vi ber dig förlåta dina bröder deras synd och allt det onda vi har gjort mot dig.’ Vi ber dig därför: ’Förlåt oss, din fars Guds tjänare, allt det onda vi gjort.’ ” När Josef fick meddelandet brast han i gråt.
18Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: ”Vi är dina slavar.”
19Men Josef sa till dem: ”Var inte rädda! Jag är väl inte Gud. 20Det ni avsåg var ont mot mig, men Gud förvandlade det till något gott, för att göra det som nu har skett och för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda! Jag ska själv ta hand om er och era familjer.” Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem.
Josef dör
22Josef och hans fars familj blev alltså kvar i Egypten. Josef blev 110 år gammal. 23Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn kunde han adoptera.50:23 Ordagrant: föddes i Josefs knä, ett vedertaget uttryck för adoption.
24”Jag kommer snart att dö”, sa Josef till sina bröder, ”men Gud ska ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han med ed har lovat Abraham och Isak och Jakob.”
25Josef fick israeliterna att lova med en ed och sa: ”Gud kommer att ta sig an er och då ska ni föra mina kvarlevor härifrån.”
26Sedan dog Josef 110 år gammal och man balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten.
1Josef kastede sig over sin døde far og græd og kyssede ham. 2Derefter gav han sine bedemænd ordre til at balsamere liget. 3Balsameringen tog 40 dage, og der var landesorg i Egypten i 10 uger.
4Da sørgetiden var forbi, henvendte Josef sig til Faraos rådgivere og bad dem tale hans sag. 5„Sig til Farao, at min far lod mig sværge på, at jeg ville opfylde hans sidste ønske,” forklarede Josef. „Min far sagde til mig, at når han var død, skulle jeg bringe hans lig tilbage til Kana’an og begrave ham i den hule, hvor hans forfædre ligger begravet. Derfor er jeg nødt til at tage af sted og begrave min far. Når det er gjort, vil jeg straks vende tilbage hertil.”
6Farao gav Josef lov til at rejse. „Tag du bare af sted og begrav din far, som du har lovet,” sagde han.
7Så tog Josef af sted med et større følge af Faraos rådgivere og højtstående embedsmænd. 8Han tog også sine brødre og deres familier med. Men de lod deres mindre børn og fåre- og kvægflokke blive tilbage i Goshens land. 9Det var således et større følge af vogne og ryttere, som ledsagede Josef.
10Da de kom til tærskepladsen ved Atad nær ved Jordanfloden, holdt de en højtidelig sørgeceremoni, hvor de begræd Josefs far i syv dage. 11Senere kaldte de lokale indbyggere, kana’anæerne, det sted Abel-Mitzrajim,50,11 Det betyder: „egypternes sorg”. for de sagde: „På dette sted holdt egypterne dyb sorg!” 12Således gjorde Jakobs sønner, som deres far havde befalet dem: 13De bragte hans lig ind i Kana’ans land og begravede ham i hulen ved Makpela, som Abraham havde købt for at bruge den til familiegravsted. 14Derefter vendte Josef tilbage til Egypten sammen med sine brødre og alle dem, som var fulgt med ham til hans fars begravelse.
Fuld forsoning mellem Josef og hans brødre
15Efter at deres far var død, blev Josefs brødre ængstelige. „Måske bærer Josef nag og vil hævne sig på os for alt det onde, vi har gjort imod ham,” sagde de til hinanden. 16-17Derfor sendte de følgende budskab til Josef: „Før sin død pålagde din far os at give dig følgende besked fra ham: ‚Tilgiv dine brødre for alt det onde, de har gjort imod dig.’ Derfor beder vi, som er din fars Guds tjenere, om du vil tilgive os!” Da Josef hørte de ord, brød han sammen og græd.
18Derefter kom hans brødre personligt til ham og bøjede sig for ham. „Vi er dine slaver,” sagde de.
19Men Josef svarede: „I skal ikke være bange for mig. Er jeg måske Gud, så jeg skulle dømme og straffe jer? 20Selvom jeres hensigter var onde, ved jeg, at Guds hensigt var at vende det til noget godt, for han gav mig den position, jeg har i dag, så jeg kunne redde mange menneskers liv. 21Nej, I må ikke være bange. Jeg vil personligt tage mig af jer og jeres familier.” Han forsøgte på alle måder at berolige og opmuntre dem med venlige ord.
Josefs død
22Josef og hans brødre og deres familier blev boende i Egypten. Josef var efterhånden blevet 110 år gammel, 23og han nåede at se sin søn Efraims børnebørn og Manasses søn Makirs børn. Han betragtede sine børnebørn som sine egne.
24„Jeg skal snart dø,” sagde Josef til sine brødre, „men Gud vil helt sikkert føre jer ud af Egypten og bringe jer tilbage til det land, han lovede Abraham, Isak og Jakob.” 25Så fik Josef sine brødre til at sværge på, at de ville opfylde hans sidste ønske: „Når Gud leder jer tilbage til Kana’an, så skal I tage mit lig med.”
26Derefter døde Josef i en alder af 110 år. Han blev balsameret og lagt i en kiste.
