Gud räddar Lot
1När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. 2”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.”
3Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. 4Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. 5De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!”
6Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. 7Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.”
9”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren.
10Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren 11och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren.
12”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! 13Vi ska nämligen utplåna staden. Herren har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.”
14Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade.
15Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.”
16När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom Herren ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem.
17”Fly för livet”, sa han19:17 Det framkommer inte vem subjektet var, men uppenbarligen en av änglarna, snarare än Herren själv. Samtidigt är det dock Herren Lot åtminstone tidvis verkar tilltala här. medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” 18”Nej, Herre19:18 Eller: min herre eller: mina herrar”, bad Lot. 19”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. 20Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.”
21Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. 22Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar19:22 Namnet Soar kommer från hebreiskans ord för liten..
23Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. 24Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. 25Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. 26Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.
27På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför Herren. 28Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. 29När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott.
Lots döttrar
30Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.
31En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. 32Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.”
33Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp.
34Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” 35Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. 36På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far.
37Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab19:37 I hebreiskan anspelning på genom sin far. Han blev stamfar till vår tids moabiter. 38Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi19:38 Betyder: son till mitt folk. Han blev stamfar till vår tids ammoniter.
Sodoma e Gomorra destruídas
1Os dois anjos chegaram nessa tarde a Sodoma. Lot estava sentado à entrada quando se aproximaram. Ao vê-los, levantou-se e foi ao seu encontro para dar-lhes as boas vindas, prostrado com o rosto no chão: 2“Meus senhores, venham para a minha casa. Serão meus hóspedes esta noite, poderão lavar os vossos pés e levantar-vos cedo, e partir e continuar o caminho.”
“Não, ficamos mesmo aqui na rua.”
3Mas Lot tanto insistiu que aceitaram e foram para casa dele. E deu-lhes uma bela refeição; mandou até fazer pães sem fermento para comerem. 4Quando se preparavam para se deitarem, vieram os sodomitas, os habitantes da cidade, do mais novo ao mais velho, e cercaram a casa, 5gritando para Lot: “Onde estão os homens que aí tens? Queremos possuí-los!”
6Lot saiu, fechou a porta atrás de si 7e falou-lhes: “Meus amigos, imploro-vos que não façam uma coisa tão repulsiva! 8Olhem, tenho duas filhas, virgens. Trago-as cá fora e vocês fazem delas o que quiserem! Mas deixem estes homens em paz, porque estão sob a minha proteção!”
9“Sai daí!”, gritaram-lhe. “Quem pensas tu que és? Deixamos este indivíduo fixar-se como estrangeiro aqui no meio da gente e agora vem armar-se em juiz! Vamos fazer-te a ti pior do que a esses dois que estão lá dentro, e é já!” E investiram na direção de Lot, procurando arrombar a porta.
10Os dois homens contudo entreabriram a porta da casa, puxaram Lot para dentro e trancaram-se com segurança. 11E fizeram com que aqueles sodomitas que rodeavam a casa ficassem cegos, do mais novo ao mais velho, de tal forma que se cansaram de andar à procura da porta e desistiram.
12“Que parentes tens tu aqui na cidade?”, perguntaram os visitantes a Lot. “Tira-os todos deste local: filhos, filhas, genros e mais alguém ainda que tenhas, 13porque vamos destruir completamente a cidade. O mau cheiro, pestilento, deste sítio chegou ao céu, e o Senhor enviou-nos para destruir isto tudo.”
14Então Lot foi a correr ter com os seus futuros genros e disse-lhes: “Depressa, saiam já da cidade, porque o Senhor vai destruí-la!”
Mas os rapazes puseram-se a olhar para ele como se estivesse a brincar.
15Começava a amanhecer e os anjos iam apressando Lot: “Vamos, quanto antes! Pega na tua mulher e nas tuas duas filhas que aqui vivem contigo e foge o mais rápido que puderes, se não queres ser apanhado na destruição da cidade!”
16Mesmo assim Lot hesitava e se demorava. Tiveram de pegar nele e na família pela mão e correram todos para fora da cidade; porque o Senhor teve misericórdia e deu-lhes ainda tempo para escaparem.
17“Fujam se querem escapar com vida!”, gritaram-lhes os anjos. “E não olhem para trás. Escapem-se para as montanhas. Em todo o caso não se demorem a atravessar a campina, porque arriscam-se a ser destruídos!”
18E Lot replicou: “Assim não, meus senhores! 19Já que foram tão bondosos comigo, salvando-me a vida e tendo tanta piedade de nós, deixem-me fugir antes para aquela pequena localidade, ali ao fundo, porque estou com muito medo de ir para as montanhas e de ser apanhado lá em cima por esse mal que vai vir. 20Além disso, é tão pertinho, essa povoação, e não passa dum simples lugarejo, não é verdade? Deixem-me ir para lá e assim estarei seguro.”
21“Está bem”, disse-lhe o anjo. “Estou de acordo com mais este teu pedido, e será uma maneira de poupar a pequena povoação de que falas. 22Mas despacha-te! Porque nada poderei fazer enquanto não tiveres lá chegado.” Por isso, aquela aldeia ficou a ser chamada Zoar, que quer dizer Pequena Cidade.
23O Sol já ia subindo quando Lot chegou enfim à tal localidade. 24Então o Senhor fez cair do céu enxofre e fogo sobre Sodoma e Gomorra, 25e destruiu-as completamente, assim como às outras cidades daquela planície, fazendo desaparecer tudo; tanto os seres humanos como a vida animal e vegetal.
26E a mulher de Lot olhou para trás, enquanto ia a fugir. Por isso, ficou convertida numa estátua de sal.
27Nessa manhã Abraão levantou-se cedo e foi àquele local onde tinha estado a rogar ao Senhor. 28Olhando então para a campina de Sodoma e Gomorra só viu fumo que subia da terra, como se tudo fosse um gigantesco forno.
29Foi assim que Deus ouviu a súplica de Abraão e salvou a vida de Lot, tirando-o daquela destruição mortífera que caiu sobre a região.
Lot e as suas filhas
30Depois disso, Lot deixou Zoar, com medo de ali permanecer, e foi viver para uma caverna na montanha com as duas filhas.
31Um dia, a mais velha disse à irmã: “Em toda esta região não há um único homem com quem o nosso pai nos deixe casar. Ele próprio em breve estará velho demais para ter filhos. 32Vamos enchê-lo de vinho, deitamo-nos com ele, e assim faremos com que haja descendentes e que a nossa família não acabe aqui.” 33Assim, embriagaram o pai naquela noite e a mais velha foi deitar-se com ele, que não deu por nada, nem quando ela veio nem quando se foi embora.
34Na manhã seguinte disse à irmã: “Ontem à noite já me deitei com o pai. Vamos enchê-lo outra vez de vinho para que a nossa família não acabe.”
35Chegando a noite embriagaram-no de novo e foi a vez da mais nova se deitar com ele que, como na véspera, não deu por nada. 36As duas raparigas ficaram grávidas. 37A mais velha teve um filho a quem deu o nome de Moabe;19.37 Em hebraico, Moabe significa do pai. o antecessor dos moabitas. 38O nome do filho da segunda foi Ben-Ami;19.38 Em hebraico, Ben-Ami significa filho do parente. o pai de todos os amonitas.