Gud lovar Abram en son
1Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:
”Var inte rädd, Abram!
Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”
2Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”15:2 Den sista satsen i versen är svåröversättlig och grundtextens innebörd osäker. 3Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”
4Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” 5Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande15:5 Ordagrant: din säd bli.” 6Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.15:6 Ordagrant: och han räknade honom det till rättfärdighet
7Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” 8Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” 9Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.15:10 Se not till 15:17. 11Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.
12När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.
13Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”
17När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.15:17 Den flammande facklan är en symbol för Guds närvaro. Det var vanligt på den tiden att två parter som ville ingå förbund vandrade mellan två rader av slaktade djur. Innebörden var: ”Om jag bryter förbundet, ska det gå med mig på samma sätt”.
18Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”
Guds løfte til Abram
1Senere talte Herren til Abram i et syn: „Vær ikke bange, Abram, for jeg er med dig, og jeg vil belønne dig rigeligt.” 2-3„Men almægtige Herre,” udbrød Abram, „hvad skal jeg med din velsignelse, hvis jeg dør barnløs? Min tjener Eliezer kommer til at arve al min rigdom, for du har jo ikke givet mig en søn.” 4Men Herren svarede: „Nej, han skal ikke være din arving. Det skal din egen søn!”
5Herren førte nu Abram udenfor og sagde: „Kig op mod himlen og prøv at tælle stjernerne. Dine efterkommere skal blive lige så talrige.” 6Abram troede på Herren, og derfor blev han accepteret.
7Herren fortsatte: „Jeg er Herren, som førte dig fra din hjemby Ur for at give dig det land, du nu bor i.” 8Men Abram indvendte: „Almægtige Herre, hvordan kan jeg være sikker på, at du vil give mig det?” 9Da sagde Herren: „Bring mig en treårs kvie, en treårs ged, en treårs vædder, en turteldue og en ung due.”15,9 Et offer for at bekræfte indgåelsen af en pagt. 10Abram hentede dyrene og slagtede dem. Så skar han dem midt igennem på langs og lagde halvdelene overfor hinanden. Dog skar han ikke fuglene over. 11Straks slog gribbene ned på de døde dyr, men Abram jog dem bort.
12Hen mod aften faldt Abram i en dyb søvn, og et stort og frygteligt mørke sænkede sig over ham.
13Da sagde Herren til Abram: „Dine efterkommere vil komme til at bo i et fremmed land i 400 år og opleve slaveri og undertrykkelse, 14men jeg vil straffe det folk, som undertrykker dem, og til sidst skal dit folk rejse bort derfra med megen rigdom. 15(Dette skal dog ikke ske i din tid. Du skal nå en høj alder og dø i fred.) 16Fire generationer15,16 Folk levede længe dengang, så en generation kunne være op til 100 år. senere skal de vende tilbage til dette land. På det tidspunkt er amoritternes synd blevet så voldsom, at jeg må straffe dem.”
17Da Abram vågnede, var solen gået ned, og han så noget som en rygende ovn eller en flammende fakkel passere midt imellem halvdelene af de døde dyr. 18Sådan bekræftede Herren den dag pagten med Abram. „Jeg giver dette land til dig og dine efterkommere,” sagde han, „lige fra grænsen til Egypten mod syd og op til Eufratfloden mod nord—hele det område, 19som bebos af kenitterne, kenizzitterne, kadmonitterne, 20hittitterne, perizzitterne, refaitterne, 21amoritterne, kana’anæerne, girgashitterne og jebusitterne.”
