1 Moseboken 12 – NUB & BPH

Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 12:1-20

Abram

(12:1—22:19)

Gud kallar Abram

1Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig!

2Jag ska göra dig till ett stort folk.

Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort,

så att du blir till välsignelse.

3Jag ska välsigna dem som välsignar dig

och förbanna dem som hädar dig.

Genom dig ska alla jordens släkter bli välsignade.”

4Då bröt Abram upp, som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. 5Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. 6När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek12:6 En berömd helig plats låg i Shekem mitt i Kanaan. Ett stort träd var ofta utmärkande för dessa heliga platser. Abram tillbad dock Gud, inte någon avgud.. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer.

7Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar12:7 Bokstavligen till din säd, alltså avkomma. Detta gäller på samtliga ställen i Bibeln med detta uttryck. Se vidare not till Gal 3:16..” Abram byggde ett altare där åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8Efteråt lämnade Abram platsen och reste till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Aj i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och åkallade Herren. 9Sedan flyttade han undan för undan längre söderut till Negev.

10Det blev hungersnöd i landet. Abram reste då ner till Egypten för att bo där, eftersom hungersnöden var så svår. 11När han närmade sig Egypten, sa han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en mycket vacker kvinna. 12När egypterna ser dig kommer de att säga: ’Detta är hans hustru.’ Då dödar de mig och låter dig leva. 13Säg därför att du är min syster, och då kommer egypterna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv.” 14När de anlände till Egypten, såg egypterna Sarajs skönhet. 15Och när faraos hovmän lovordade henne för honom, lät han hämta henne till sitt palats. 16Farao behandlade Abram väl för hennes skull: han fick får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.

17Men Herren sände fruktansvärda plågor över farao och hans hov på grund av Abrams hustru Saraj. 18Då kallade farao på Abram och anklagade honom: ”Vad är det du har gjort mot mig?” sa han. ”Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? 19Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!” 20Sedan befallde Farao sina män att föra ut dem allesammans ur landet, Abram, hans hustru och allt vad han ägde.

Bibelen på hverdagsdansk

1. Mosebog 12:1-20

Gud udvælger Abram

1Herren havde sagt12,1 Nogle oversættelser siger „Herren sagde”, men på grund af forskellen mellem hebraisk og dansk fortællestil er det misvisende. Det er mere nøjagtigt at sige „Herren havde sagt”. Abram modtog sit kald i Ur (ApG. 7,2), længe før Tera tog til Karan med en del af sin familie. På hebraisk er en fortælling ikke altid kronologisk, så begyndelsen af kap. 12 fandt sted før afslutningen af kap. 11. til Abram: „Forlad dit land, dine slægtninge og din fars hjem, og tag af sted til det land, jeg vil vise dig. 2Jeg vil velsigne dig og gøre dig til stamfar for et mægtigt folk. Jeg vil gøre dig kendt vidt omkring, og du skal blive til velsignelse for mange. 3Jeg vil velsigne dem, der velsigner dig, og forbande dem, der forbander dig. Og gennem dig vil alle jordens folkeslag blive velsignet.”

4Abram rejste nu videre til det land, Herren havde talt om, og Lot fulgte med ham. Abram var 75 år, da han forlod Karan. 5Han rejste til Kana’ans land sammen med sin kone Saraj og sin nevø Lot, og han tog alle sine ejendele med og de slaver, han havde erhvervet sig i Karan. 6De fortsatte ind i landet og kom til Sikem, til Mores egetræ.12,6 Sikem var et helligsted, og et højt træ var ofte en vigtig del af et helligsted. Området var på det tidspunkt beboet af det kana’anæiske folk.

7Dér viste Herren sig for Abram og sagde: „Jeg vil give dette land til dine efterkommere.” På det sted byggede Abram et alter for Herren, som havde vist sig for ham. 8Derpå forlod Abram stedet og rejste sydpå, indtil han kom til bjerglandet med Betel mod vest og Aj mod øst. Der slog han lejr og byggede et alter for at tilbede Herren. 9Derefter rejste han fra sted til sted i sydlig retning, indtil han bosatte sig i Negev.

Abram og Saraj i Egypten

10Engang blev der hungersnød i landet, og det var så slemt, at Abram besluttede at rejse ned til Egypten med sin familie for at bo der en tid. 11-13Da de nærmede sig grænsen til Egypten, sagde Abram til Saraj: „Du er jo en virkelig smuk kvinde. Når nu egypterne ser dig, vil de sige: ‚Det er hans kone. Lad os slå ham ihjel og tage hende.’ Men hvis du så siger, at du er min søster, vil egypterne spare mit liv og behandle mig godt på grund af dig.” 14Og sådan gik det. Da de kom ind i Egypten, talte alle om Sarajs skønhed. 15Da embedsmændene ved paladset omtalte hende i rosende ord overfor Farao, blev Saraj hentet til hans harem. 16Abram blev godt behandlet på grund af Saraj. Farao gav ham får, køer, æsler, kameler og mange slaver, både mænd og kvinder.

17Men Herren ramte Farao og hans hof med frygtelige plager på grund af Saraj, Abrams kone. 18Farao sendte da bud efter Abram. „Hvad er det dog, du har gjort imod mig?” råbte han. „Hvorfor fortalte du mig ikke, at hun var din kone? 19Hvordan kunne du sige, hun var din søster, så jeg tog hende til mit harem? Her er hun! Tag hende og forsvind!” 20Så blev Abram og hans kone, deres slaver og al deres ejendom eskorteret ud af landet.