New International Version - UK

Psalm 106

Psalm 106

Praise the Lord.[a]

Give thanks to the Lord, for he is good;
    his love endures for ever.

Who can proclaim the mighty acts of the Lord
    or fully declare his praise?
Blessed are those who act justly,
    who always do what is right.

Remember me, Lord, when you show favour to your people,
    come to my aid when you save them,
that I may enjoy the prosperity of your chosen ones,
    that I may share in the joy of your nation
    and join your inheritance in giving praise.

We have sinned, even as our ancestors did;
    we have done wrong and acted wickedly.
When our ancestors were in Egypt,
    they gave no thought to your miracles;
they did not remember your many kindnesses,
    and they rebelled by the sea, the Red Sea.[b]
Yet he saved them for his name’s sake,
    to make his mighty power known.
He rebuked the Red Sea, and it dried up;
    he led them through the depths as through a desert.
10 He saved them from the hand of the foe;
    from the hand of the enemy he redeemed them.
11 The waters covered their adversaries;
    not one of them survived.
12 Then they believed his promises
    and sang his praise.

13 But they soon forgot what he had done
    and did not wait for his plan to unfold.
14 In the desert they gave in to their craving;
    in the wilderness they put God to the test.
15 So he gave them what they asked for,
    but sent a wasting disease among them.

16 In the camp they grew envious of Moses
    and of Aaron, who was consecrated to the Lord.
17 The earth opened up and swallowed Dathan;
    it buried the company of Abiram.
18 Fire blazed among their followers;
    a flame consumed the wicked.
19 At Horeb they made a calf
    and worshipped an idol cast from metal.
20 They exchanged their glorious God
    for an image of a bull, which eats grass.
21 They forgot the God who saved them,
    who had done great things in Egypt,
22 miracles in the land of Ham
    and awesome deeds by the Red Sea.
23 So he said he would destroy them –
    had not Moses, his chosen one,
stood in the breach before him
    to keep his wrath from destroying them.

24 Then they despised the pleasant land;
    they did not believe his promise.
25 They grumbled in their tents
    and did not obey the Lord.
26 So he swore to them with uplifted hand
    that he would make them fall in the wilderness,
27 make their descendants fall among the nations
    and scatter them throughout the lands.

28 They yoked themselves to the Baal of Peor
    and ate sacrifices offered to lifeless gods;
29 they aroused the Lord’s anger by their wicked deeds,
    and a plague broke out among them.
30 But Phinehas stood up and intervened,
    and the plague was checked.
31 This was credited to him as righteousness
    for endless generations to come.
32 By the waters of Meribah they angered the Lord,
    and trouble came to Moses because of them;
33 for they rebelled against the Spirit of God,
    and rash words came from Moses’ lips.[c]

34 They did not destroy the peoples
    as the Lord had commanded them,
35 but they mingled with the nations
    and adopted their customs.
36 They worshipped their idols,
    which became a snare to them.
37 They sacrificed their sons
    and their daughters to false gods.
38 They shed innocent blood,
    the blood of their sons and daughters,
whom they sacrificed to the idols of Canaan,
    and the land was desecrated by their blood.
39 They defiled themselves by what they did;
    by their deeds they prostituted themselves.

40 Therefore the Lord was angry with his people
    and abhorred his inheritance.
41 He gave them into the hands of the nations,
    and their foes ruled over them.
42 Their enemies oppressed them
    and subjected them to their power.
43 Many times he delivered them,
    but they were bent on rebellion
    and they wasted away in their sin.
44 Yet he took note of their distress
    when he heard their cry;
45 for their sake he remembered his covenant
    and out of his great love he relented.
46 He caused all who held them captive
    to show them mercy.

47 Save us, Lord our God,
    and gather us from the nations,
that we may give thanks to your holy name
    and glory in your praise.

48 Praise be to the Lord, the God of Israel,
    from everlasting to everlasting.

Let all the people say, ‘Amen!’

Praise the Lord.

Notas al pie

  1. Psalm 106:1 Hebrew Hallelu Yah; also in verse 48
  2. Psalm 106:7 Or the Sea of Reeds; also in verses 9 and 22
  3. Psalm 106:33 Or against his spirit, / and rash words came from his lips

Swedish Contemporary Bible

Psalms 106

Psalm 106

Herrens nåd, Israels otro

1Halleluja!

Prisa Herren, för han är god.

Hans nåd varar i evighet.

2Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,

förkunna allt hans lov?

3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt

och alltid gör det rättfärdiga.

4Tänk på mig, Herre,

när du visar välvilja mot ditt folk!

Kom till min hjälp med din räddning!

5Låt mig få se det goda hos dina utvalda

och dela ditt folks glädje,

prisa dig tillsammans med dem

som är din egendom.

6Vi har syndat liksom våra fäder,

vi har handlat fel och gjort det onda.

7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.

De glömde hans nådegärningar

och gjorde uppror vid Sävhavet.

8Ändå räddade han dem för sitt namns skull

för att göra sin makt känd.

9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.

Han ledde dem genom djupen som genom en öken.

10Han räddade dem från dem som hatade dem

och befriade dem från deras fiender.

11Vattnet täckte deras fiender.

Inte en enda en av dem undkom.

12Då trodde de hans ord

och lovade honom med sin sång.

13Men snart glömde de allt han gjort.

De väntade inte på hans råd.

14De greps av begär i öknen

och utmanade Gud i ödemarken.

15Då gav han dem vad de begärde,

men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]

16De blev avundsjuka på Mose och Aron,

som var helgade åt Herren.

17Jorden öppnade sig och svalde Datan,

begravde Avirams hop.

18Eld flammade upp bland deras anhängare,

lågorna uppslukade de onda.

19De gjorde en kalv vid Horeb

och tillbad en gjuten avgud.

20De bytte ut sin härlighet

mot en avbild av en tjur som äter gräs.

21De glömde Gud, sin räddare,

som gjort så stora ting i Egypten,

22mirakel i Hams land

och märkliga gärningar vid Sävhavet.

23Därför bestämde han sig för att förgöra dem.

Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom

för att hålla tillbaka hans vrede,

så att han inte skulle förinta dem.

24Sedan föraktade de det underbara landet,

och de trodde inte på hans ord.

25De gnällde i sina tält,

och de ville inte lyssna till Herren.

26Därför lyfte han sin hand och svor

att han skulle döda dem i öknen,

27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk

och spridas ut till andra länder.

28De förenade sig med Baal-Pegor,

och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]

29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,

så att en plåga bröt ut bland dem.

30Men Pinechas grep in och kom emellan,

så att plågan upphörde.

31För detta räknades han som rättfärdig

från generation till generation, för evigt.

32Vid Merivas vatten förargade de Herren igen

och ställde till bekymmer för Mose.

33De var upproriska mot hans ande, så

att han[c] talade utan att tänka efter.

34De förgjorde inte heller folken,

som Herren hade sagt till dem,

35utan beblandade sig med främmande folk

och tog efter deras seder och bruk.

36De tillbad deras avgudar,

och detta blev en fälla för dem.

37De offrade sina söner och döttrar

till demoner.

38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,

som de offrade åt Kanaans avgudar,

och landet blev vanhelgat genom dessas blod.

39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar

och agerade i otrohet.

40Herrens vrede upptändes mot hans folk,

och han avskydde sin arvedel.

41Han överlämnade dem åt främmande folk,

och de som hatade dem fick härska över dem.

42Deras fiender förtryckte dem,

och de fick underkasta sig deras makt.

43Gång på gång befriade han dem,

men de fortsatte att göra uppror,

och de sjönk allt djupare i sin synd.

44Ändå såg han till dem i deras nöd

när han hörde deras rop.

45Han kom ihåg sitt förbund med dem

och var mild i sin stora nåd.

46Han lät dem finna förbarmande

hos dem som höll dem fångna.

47Rädda oss, Herre, vår Gud!

Samla oss från dessa folk,

så att vi får prisa ditt heliga namn

och tacka och lova dig.

48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!

Notas al pie

  1. 106:15 Översättningen förödande sjukdomar är osäker. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket tillfredsställelse/mättnad) kan versens senare del tolkas så här: …och sände dem föda som mättade dem. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos 11 är båda tolkningarna riktiga.
  2. 106:28 Mer ordagrant: …till döda, men sammanhanget och den historiska bakgrunden talar för att det var frågan om avgudar och inte döda/livlösa generellt.
  3. 106:33 Eller: De gjorde hans ande så bitter att han.