New International Version - UK

2 Samuel 1

David hears of Saul’s death

1After the death of Saul, David returned from striking down the Amalekites and stayed in Ziklag two days. On the third day a man arrived from Saul’s camp with his clothes torn and dust on his head. When he came to David, he fell to the ground to pay him honour.

‘Where have you come from?’ David asked him.

He answered, ‘I have escaped from the Israelite camp.’

‘What happened?’ David asked. ‘Tell me.’

‘The men fled from the battle,’ he replied. ‘Many of them fell and died. And Saul and his son Jonathan are dead.’

Then David said to the young man who brought him the report, ‘How do you know that Saul and his son Jonathan are dead?’

‘I happened to be on Mount Gilboa,’ the young man said, ‘and there was Saul, leaning on his spear, with the chariots and their drivers in hot pursuit. When he turned round and saw me, he called out to me, and I said, “What can I do?”

‘He asked me, “Who are you?”

‘“An Amalekite,” I answered.

‘Then he said to me, “Stand here by me and kill me! I’m in the throes of death, but I’m still alive.”

10 ‘So I stood beside him and killed him, because I knew that after he had fallen he could not survive. And I took the crown that was on his head and the band on his arm and have brought them here to my lord.’

11 Then David and all the men with him took hold of their clothes and tore them. 12 They mourned and wept and fasted till evening for Saul and his son Jonathan, and for the army of the Lord and for the nation of Israel, because they had fallen by the sword.

13 David said to the young man who brought him the report, ‘Where are you from?’

‘I am the son of a foreigner, an Amalekite,’ he answered.

14 David asked him, ‘Why weren’t you afraid to lift your hand to destroy the Lord’s anointed?’

15 Then David called one of his men and said, ‘Go, strike him down!’ So he struck him down, and he died. 16 For David had said to him, ‘Your blood be on your own head. Your own mouth testified against you when you said, “I killed the Lord’s anointed.”’

David’s lament for Saul and Jonathan

17 David took up this lament concerning Saul and his son Jonathan, 18 and he ordered that the people of Judah be taught this lament of the bow (it is written in the Book of Jashar):

19 ‘A gazelle[a] lies slain on your heights, Israel.
    How the mighty have fallen!

20 ‘Tell it not in Gath,
    proclaim it not in the streets of Ashkelon,
lest the daughters of the Philistines be glad,
    lest the daughters of the uncircumcised rejoice.

21 ‘Mountains of Gilboa,
    may you have neither dew nor rain,
    may no showers fall on your terraced fields.[b]
For there the shield of the mighty was despised,
    the shield of Saul – no longer rubbed with oil.

22 ‘From the blood of the slain,
    from the flesh of the mighty,
the bow of Jonathan did not turn back,
    the sword of Saul did not return unsatisfied.
23 Saul and Jonathan –
    in life they were loved and admired,
    and in death they were not parted.
They were swifter than eagles,
    they were stronger than lions.

24 ‘Daughters of Israel,
    weep for Saul,
who clothed you in scarlet and finery,
    who adorned your garments with ornaments of gold.

25 ‘How the mighty have fallen in battle!
    Jonathan lies slain on your heights.
26 I grieve for you, Jonathan my brother;
    you were very dear to me.
Your love for me was wonderful,
    more wonderful than that of women.

27 ‘How the mighty have fallen!
    The weapons of war have perished!’

Notas al pie

  1. 2 Samuel 1:19 Gazelle here symbolises a human dignitary.
  2. 2 Samuel 1:21 Or / nor fields that yield grain for offerings

Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 1

David blir kung över Juda och Israel

(1:1—5:5)

David blir kung över Juda

David sörjer Saul och Jonatan

1När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[a] Han föll ner inför David i vördnad.

3”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”

Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.

6”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’

8’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’

10Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”

11David och hans män slet då sönder sina kläder. 12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.

13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.

15Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.

16”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”

Davids sång till Saul och Jonatan

17David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.

19”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.

Dina mäktiga har fallit.

20Berätta det inte för någon i Gat,

låt det inte bli känt på Ashkelons gator,

så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,

de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.

21Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,

ej heller fält för offergåvor.

Där ligger de mäktigas sköld fläckad,

Sauls sköld, inte längre insmord med olja.

22Jonatans båge och Sauls svärd

återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten

och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.

23Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,

var tillsammans även i döden.

De var snabbare än örnar,

starkare än lejon.

24Israels döttrar, gråt över Saul,

som klädde er så vackert i purpurrött

och prydde era kläder med smycken av guld.

25Mäktiga hjältar har fallit i striden.

Jonatan ligger slagen på höjderna.

26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!

Du var mig så kär.

Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.

27De mäktiga har fallit,

och vapnen är krossade.”

Notas al pie

  1. 1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.