1And the people of the land took Jehoahaz son of Josiah and made him king in Jerusalem in place of his father.
Jehoahaz king of Judah
2Jehoahaz36:2 Hebrew Joahaz, a variant of Jehoahaz; also in verse 4 was twenty-three years old when he became king, and he reigned in Jerusalem for three months. 3The king of Egypt dethroned him in Jerusalem and imposed on Judah a levy of a hundred talents36:3 That is, about 3.4 metric tons of silver and a talent36:3 That is, about 34 kilograms of gold. 4The king of Egypt made Eliakim, a brother of Jehoahaz, king over Judah and Jerusalem and changed Eliakim’s name to Jehoiakim. But Necho took Eliakim’s brother Jehoahaz and carried him off to Egypt.
Jehoiakim king of Judah
5Jehoiakim was twenty-five years old when he became king, and he reigned in Jerusalem for eleven years. He did evil in the eyes of the Lord his God. 6Nebuchadnezzar king of Babylon attacked him and bound him with bronze shackles to take him to Babylon. 7Nebuchadnezzar also took to Babylon articles from the temple of the Lord and put them in his temple36:7 Or palace there.
8The other events of Jehoiakim’s reign, the detestable things he did and all that was found against him, are written in the book of the kings of Israel and Judah. And Jehoiachin his son succeeded him as king.
Jehoiachin king of Judah
9Jehoiachin was eighteen36:9 One Hebrew manuscript, some Septuagint manuscripts and Syriac (see also 2 Kings 24:8); most Hebrew manuscripts eight years old when he became king, and he reigned in Jerusalem for three months and ten days. He did evil in the eyes of the Lord. 10In the spring, King Nebuchadnezzar sent for him and brought him to Babylon, together with articles of value from the temple of the Lord, and he made Jehoiachin’s uncle,36:10 Hebrew brother, that is, relative (see 2 Kings 24:17) Zedekiah, king over Judah and Jerusalem.
Zedekiah king of Judah
11Zedekiah was twenty-one years old when he became king, and he reigned in Jerusalem for eleven years. 12He did evil in the eyes of the Lord his God and did not humble himself before Jeremiah the prophet, who spoke the word of the Lord. 13He also rebelled against King Nebuchadnezzar, who had made him take an oath in God’s name. He became stiff-necked and hardened his heart and would not turn to the Lord, the God of Israel. 14Furthermore, all the leaders of the priests and the people became more and more unfaithful, following all the detestable practices of the nations and defiling the temple of the Lord, which he had consecrated in Jerusalem.
The fall of Jerusalem
15The Lord, the God of their ancestors, sent word to them through his messengers again and again, because he had pity on his people and on his dwelling-place. 16But they mocked God’s messengers, despised his words and scoffed at his prophets until the wrath of the Lord was aroused against his people and there was no remedy. 17He brought up against them the king of the Babylonians,36:17 Or Chaldeans who killed their young men with the sword in the sanctuary, and did not spare young men or young women, the elderly or the infirm. God gave them all into the hands of Nebuchadnezzar. 18He carried to Babylon all the articles from the temple of God, both large and small, and the treasures of the Lord’s temple and the treasures of the king and his officials. 19They set fire to God’s temple and broke down the wall of Jerusalem; they burned all the palaces and destroyed everything of value there.
20He carried into exile to Babylon the remnant, who escaped from the sword, and they became servants to him and his successors until the kingdom of Persia came to power. 21The land enjoyed its sabbath rests; all the time of its desolation it rested, until the seventy years were completed in fulfilment of the word of the Lord spoken by Jeremiah.
22In the first year of Cyrus king of Persia, in order to fulfil the word of the Lord spoken by Jeremiah, the Lord moved the heart of Cyrus king of Persia to make a proclamation throughout his realm and also to put it in writing:
23‘This is what Cyrus king of Persia says:
‘ “The Lord, the God of heaven, has given me all the kingdoms of the earth and he has appointed me to build a temple for him at Jerusalem in Judah. Any of his people among you may go up, and may the Lord their God be with them.” ’
Joahas regerar i Juda
(2 Kung 23:31-35)
1Folket i landet gjorde Josias son Joachas till kung efter honom i Jerusalem. 2Joachas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. 3Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och krävde av landet tre och ett halvt ton silver och trettiofem kilo36:3 Ordagrant: 100 talenter resp. en talent. guld i skatt.
Jojakim regerar i Juda
(2 Kung 23:36—24:6)
4Egyptens kung insatte Joachas bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim. Neko förde hans bror Joachas till Egypten.
5Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon. 6Nebukadnessar, kungen i Babylon, anföll honom och förde honom i bojor till Babylon. 7Nebukadnessar tog också med sig föremål från Herrens hus till Babylon och ställde upp dem i sitt tempel där.
8Jojakims historia i övrigt och allt det avskyvärda han gjorde och befanns skyldig till finns nedtecknat i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom.
Jojakin regerar i Juda
(2 Kung 24:8-17)
9Jojakin var arton36:9 Enligt vissa handskrifter åtta. år när han blev kung, och han regerade i tre månader och tio dagar. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 10Vid årsskiftet lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babylon, samtidigt som de dyrbara föremålen från Herrens hus. Han gjorde hans bror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem.
Sidkia regerar i Juda
(2 Kung 24:18-20; Jer 52:1-3)
11Sidkia var tjugoett år när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. 12Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon för han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade på Herrens uppdrag. 13Han gjorde också uppror mot kung Nebukadnessar, som hade låtit honom svära en ed vid Gud. Han var envis och motspänstig och ville inte omvända sig till Herren, Israels Gud. 14Alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer otrogna och följde andra folks avskyvärda seder och bruk. De orenade Herrens hus som han hade helgat i Jerusalem.
Templet förstörs och exil
(2 Kung 25:1-21; Jer 39:1-10; 52:4-27)
15Herren, deras fäders Gud, sände gång på gång varningar till dem genom sina sändebud, för han hade medlidande med dem och sitt tempel. 16Men de förolämpade Guds sändebud, föraktade hans ord och hånade hans profeter, tills Herrens vrede mot sitt folk blev så stor att det inte längre fanns någon räddning.
17Han lät den kaldeiske kungen anfalla dem och döda deras unga män med svärd i helgedomen. Han skonade varken unga män eller kvinnor, gamla eller åldersstigna. Alla gav han i Nebukadnessars våld. 18Alla föremålen från Guds hus, både stora och små, och skatter från både Herrens hus och kungens och furstarnas skatter, allt förde han till Babylon. 19De satte eld på Guds hus, rev ner Jerusalems murar, brände alla palatsen och förstörde allt av värde. 20Resten, som överlevt svärdet, förde han bort i fångenskap till Babylon. De fick bli hans och hans söners slavar, ända tills perserna kom till makten, 21för att Herrens ord genom profeten Jeremia skulle uppfyllas, tills landet fått gottgörelse för sina sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbatsvila, tills sjuttio år hade gått.
Kung Kyros låter folket återvända
(Esra 1:1-3)
22Under den persiske kungen Kyros första regeringsår, ingav Herren Kyros tanken att sända ut en förordning som skulle förkunnas över hela hans rike, både skriftligt och muntligt, detta för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas:
23”Så säger Kyros, kung av Persien:
’Herren, himlens Gud, har gett mig alla jordens riken, och han har befallt mig att bygga ett tempel åt honom i Jerusalem i Juda. Vem det än är bland er som tillhör hans folk – må Herren, hans Gud, vara med honom!’ ”36:23 De två sista verserna i 2 Krön är identiska med de första verserna i Esra och kan ha fungerat som markör för att böckerna hör ihop.
