Psalm 109
For the director of music. Of David. A psalm.
1My God, whom I praise,
do not remain silent,
2for people who are wicked and deceitful
have opened their mouths against me;
they have spoken against me with lying tongues.
3With words of hatred they surround me;
they attack me without cause.
4In return for my friendship they accuse me,
but I am a man of prayer.
5They repay me evil for good,
and hatred for my friendship.
6Appoint someone evil to oppose my enemy;
let an accuser stand at his right hand.
7When he is tried, let him be found guilty,
and may his prayers condemn him.
8May his days be few;
may another take his place of leadership.
9May his children be fatherless
and his wife a widow.
10May his children be wandering beggars;
may they be driven109:10 Septuagint; Hebrew sought from their ruined homes.
11May a creditor seize all he has;
may strangers plunder the fruits of his labor.
12May no one extend kindness to him
or take pity on his fatherless children.
13May his descendants be cut off,
their names blotted out from the next generation.
14May the iniquity of his fathers be remembered before the Lord;
may the sin of his mother never be blotted out.
15May their sins always remain before the Lord,
that he may blot out their name from the earth.
16For he never thought of doing a kindness,
but hounded to death the poor
and the needy and the brokenhearted.
17He loved to pronounce a curse—
may it come back on him.
He found no pleasure in blessing—
may it be far from him.
18He wore cursing as his garment;
it entered into his body like water,
into his bones like oil.
19May it be like a cloak wrapped about him,
like a belt tied forever around him.
20May this be the Lord’s payment to my accusers,
to those who speak evil of me.
21But you, Sovereign Lord,
help me for your name’s sake;
out of the goodness of your love, deliver me.
22For I am poor and needy,
and my heart is wounded within me.
23I fade away like an evening shadow;
I am shaken off like a locust.
24My knees give way from fasting;
my body is thin and gaunt.
25I am an object of scorn to my accusers;
when they see me, they shake their heads.
26Help me, Lord my God;
save me according to your unfailing love.
27Let them know that it is your hand,
that you, Lord, have done it.
28While they curse, may you bless;
may those who attack me be put to shame,
but may your servant rejoice.
29May my accusers be clothed with disgrace
and wrapped in shame as in a cloak.
30With my mouth I will greatly extol the Lord;
in the great throng of worshipers I will praise him.
31For he stands at the right hand of the needy,
to save their lives from those who would condemn them.
Psalm 109
Gud, var inte tyst
1För körledaren. En psalm av David.
Min lovsångs Gud, var inte tyst!
2Gudlösa och falska människor har gått till attack mot mig.
De ljuger och talar illa om mig.
3De omger mig med hatfulla ord
och attackerar mig utan orsak.
4De bemöter min kärlek med anklagelser,
men jag ber.
5De betalar tillbaka gott med ont
och min kärlek med hat.
6Utse en gudlös anklagare109:6 På hebreiska satan, här använt i betydelsen anklagare. Ordet används i både Gamla och Nya testamentet (grekiskans motsvarighet diabolos) ibland som egennamn och ibland i betydelsen anklagare. mot honom
och ställ honom på hans högra sida.
7Och när han ställs inför rätta, låt honom då finnas skyldig.
Till och med hans bön ska räknas som synd.
8Låt hans liv bli kort,
och låt en annan ta hans tjänst.
9Låt hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10Låt hans barn irra omkring som hemlösa tiggare,
fördrivna från sina hem i ruiner.
11Låt fordringsägarna överta all hans egendom
och främlingarna allt han har förtjänat.
12Ingen ska visa nåd mot honom,
och ingen förbarma sig mot hans faderlösa barn.
13Låt hans efterkommande utrotas
och deras namn utplånas av nästa generation.
14Herren ska komma ihåg hans fäders ondska
och inte utplåna hans mors synd.
15Låt dem alltid vara inför Herren
och utplåna deras minne från jorden,
16eftersom han inte ville visa nåd
utan förföljde de betryckta och fattiga och bedrövade
för att döda dem.
17Han älskade att förbanna,
och förbannelsen träffade honom själv.
Han ville inte välsigna,
och så förblir välsignelsen långt borta från honom.
18Han tog på sig förbannelse som en klädedräkt,
den gick in i hans inre som vatten
och som olja in i hans skelett.
19Låt den nu vara för honom som en klädnad han sveper om sig
och som ett bälte han för alltid spänner om sig.
20Låt detta vara mina anklagares lön från Herren,
deras, som talar ont mot mig.
21Men Herre, min Herre, hjälp mig för ditt namns skull,
och befria mig i din kärlek och godhet.
22Jag är fattig och hjälplös
och sårad i mitt innersta.
23Jag försvinner som en skugga om kvällen
jag skakas av som en gräshoppa.
24Mina knän är svaga av fasta,
och jag är bara skinn och ben.
25Jag har blivit till åtlöje för dem,
och när de ser mig skakar de på huvudet.
26Hjälp mig, Herre, min Gud!
Rädda mig i din nåd.
27Låt dem inse att det är du som handlar,
att du, Herre, har gjort detta.
28De kan förbanna, men du välsignar.
När de anfaller ska de komma på skam,
men din tjänare gläder sig.
29Låt mina anklagare kläs i vanära
och svepas i skam som i en klädnad.
30Jag vill storligen prisa Herren,
jag vill lovprisa honom i den stora skaran.
31Han står på den fattiges sida
för att rädda honom från dem som dömer honom.
