Psalm 10Psalms 9 and 10 may originally have been a single acrostic poem in which alternating lines began with the successive letters of the Hebrew alphabet. In the Septuagint they constitute one psalm.
1Why, Lord, do you stand far off?
Why do you hide yourself in times of trouble?
2In his arrogance the wicked man hunts down the weak,
who are caught in the schemes he devises.
3He boasts about the cravings of his heart;
he blesses the greedy and reviles the Lord.
4In his pride the wicked man does not seek him;
in all his thoughts there is no room for God.
5His ways are always prosperous;
your laws are rejected by10:5 See Septuagint; Hebrew / they are haughty, and your laws are far from him;
he sneers at all his enemies.
6He says to himself, “Nothing will ever shake me.”
He swears, “No one will ever do me harm.”
7His mouth is full of lies and threats;
trouble and evil are under his tongue.
8He lies in wait near the villages;
from ambush he murders the innocent.
His eyes watch in secret for his victims;
9like a lion in cover he lies in wait.
He lies in wait to catch the helpless;
he catches the helpless and drags them off in his net.
10His victims are crushed, they collapse;
they fall under his strength.
11He says to himself, “God will never notice;
he covers his face and never sees.”
12Arise, Lord! Lift up your hand, O God.
Do not forget the helpless.
13Why does the wicked man revile God?
Why does he say to himself,
“He won’t call me to account”?
14But you, God, see the trouble of the afflicted;
you consider their grief and take it in hand.
The victims commit themselves to you;
you are the helper of the fatherless.
15Break the arm of the wicked man;
call the evildoer to account for his wickedness
that would not otherwise be found out.
16The Lord is King for ever and ever;
the nations will perish from his land.
17You, Lord, hear the desire of the afflicted;
you encourage them, and you listen to their cry,
18defending the fatherless and the oppressed,
so that mere earthly mortals
will never again strike terror.
Psalm 10
Varför går det väl för syndaren?
1Herre, varför står du så långt borta,
varför gömmer du dig i tider av nöd?
2I övermod jagar den gudlöse den svage.
Låt dem fångas i sina egna intriger!
3Den gudlöse skryter med sina egna begär,
välsignar den girige och föraktar Herren.
4Den gudlöse sätter näsan i vädret.
”Gud ställer mig inte till svars. Det finns ju ingen Gud.”
Sådana är alla hans tankar.10:4 Eller: vädret och söker inte Gud. I alla hans tankar finns ingen Gud.
5Ändå lyckas han i allt vad han gör,
han är högfärdig
och skjuter ifrån sig dina lagar,
han fnyser åt sina fiender.
6Han tänker för sig själv:
”Inget kan rubba mig.
Jag ska alltid vara lycklig och slippa bekymmer.”
7Deras mun är full av förbannelse och lögn,
under hans tunga finns ofärd och olycka.
8Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna
och vill lönnmörda den oskyldige.
Hans ögon följer den värnlöse.
9Han ligger i bakhåll, gömd, som lejon,
och väntar på att få kasta sig över den hjälplöse
och dra in honom i sitt nät.
10De värnlösa krossas, de kollapsar
och faller av hans styrka.10:10 Grundtextens innebörd är osäker.
11Han säger för sig själv:
”Gud har glömt det,
han döljer sitt ansikte och ser det aldrig.”
12Herre, res dig! Gud, lyft din hand!
Glöm inte de förtryckta!
13Varför får den gudlöse förakta Gud
och säga för sig själv:
”Han ställer mig inte till svars?”
14Herre, du ser ofärden och plågan.
Du lägger märke till det, du tar det i din hand.
Den värnlöse överlämnar sin sak åt dig,
du hjälper den faderlöse.10:14 Grundtextens innebörd är delvis osäker i denna vers.
15Krossa den gudlöses och ondes makt!
Ställ honom till svars för sin ondska,
så att den inte finns mer.
16Herren är kung, alltid och för evigt.
De främmande folken försvinner från hans land.
17Herre, du hör de förtrycktas längtan,
du ger dem nytt mod och lyssnar till dem.
18Du ger de faderlösa och förtryckta rätt,
så att ingen som är av jord längre kan skrämma dem.10:18 Grundtextens innebörd är osäker. Tanken kan också vara att ingen ska behöva fly ut ur landet i skräck.
