Nehemiah Helps the Poor
1Now the men and their wives raised a great outcry against their fellow Jews. 2Some were saying, “We and our sons and daughters are numerous; in order for us to eat and stay alive, we must get grain.”
3Others were saying, “We are mortgaging our fields, our vineyards and our homes to get grain during the famine.”
4Still others were saying, “We have had to borrow money to pay the king’s tax on our fields and vineyards. 5Although we are of the same flesh and blood as our fellow Jews and though our children are as good as theirs, yet we have to subject our sons and daughters to slavery. Some of our daughters have already been enslaved, but we are powerless, because our fields and our vineyards belong to others.”
6When I heard their outcry and these charges, I was very angry. 7I pondered them in my mind and then accused the nobles and officials. I told them, “You are charging your own people interest!” So I called together a large meeting to deal with them 8and said: “As far as possible, we have bought back our fellow Jews who were sold to the Gentiles. Now you are selling your own people, only for them to be sold back to us!” They kept quiet, because they could find nothing to say.
9So I continued, “What you are doing is not right. Shouldn’t you walk in the fear of our God to avoid the reproach of our Gentile enemies? 10I and my brothers and my men are also lending the people money and grain. But let us stop charging interest! 11Give back to them immediately their fields, vineyards, olive groves and houses, and also the interest you are charging them—one percent of the money, grain, new wine and olive oil.”
12“We will give it back,” they said. “And we will not demand anything more from them. We will do as you say.”
Then I summoned the priests and made the nobles and officials take an oath to do what they had promised. 13I also shook out the folds of my robe and said, “In this way may God shake out of their house and possessions anyone who does not keep this promise. So may such a person be shaken out and emptied!”
At this the whole assembly said, “Amen,” and praised the Lord. And the people did as they had promised.
14Moreover, from the twentieth year of King Artaxerxes, when I was appointed to be their governor in the land of Judah, until his thirty-second year—twelve years—neither I nor my brothers ate the food allotted to the governor. 15But the earlier governors—those preceding me—placed a heavy burden on the people and took forty shekels5:15 That is, about 1 pound or about 460 grams of silver from them in addition to food and wine. Their assistants also lorded it over the people. But out of reverence for God I did not act like that. 16Instead, I devoted myself to the work on this wall. All my men were assembled there for the work; we5:16 Most Hebrew manuscripts; some Hebrew manuscripts, Septuagint, Vulgate and Syriac I did not acquire any land.
17Furthermore, a hundred and fifty Jews and officials ate at my table, as well as those who came to us from the surrounding nations. 18Each day one ox, six choice sheep and some poultry were prepared for me, and every ten days an abundant supply of wine of all kinds. In spite of all this, I never demanded the food allotted to the governor, because the demands were heavy on these people.
19Remember me with favor, my God, for all I have done for these people.
Nehemja på de fattigas sida
1Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. 2Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” 3Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” 4Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.
5”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”
6Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, 7och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.
”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.
8Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.
9Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”
12De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”
”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.
14Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver5:15 40 siklar silver (1 sikel motsvarar 12 gram). om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.
16Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi5:16 Enligt en del handskrifter Jag. skaffade oss ingen egen mark.
17Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.
19”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”
