Israel’s Misery
1What misery is mine!
I am like one who gathers summer fruit
at the gleaning of the vineyard;
there is no cluster of grapes to eat,
none of the early figs that I crave.
2The faithful have been swept from the land;
not one upright person remains.
Everyone lies in wait to shed blood;
they hunt each other with nets.
3Both hands are skilled in doing evil;
the ruler demands gifts,
the judge accepts bribes,
the powerful dictate what they desire—
they all conspire together.
4The best of them is like a brier,
the most upright worse than a thorn hedge.
The day God visits you has come,
the day your watchmen sound the alarm.
Now is the time of your confusion.
5Do not trust a neighbor;
put no confidence in a friend.
Even with the woman who lies in your embrace
guard the words of your lips.
6For a son dishonors his father,
a daughter rises up against her mother,
a daughter-in-law against her mother-in-law—
a man’s enemies are the members of his own household.
7But as for me, I watch in hope for the Lord,
I wait for God my Savior;
my God will hear me.
Israel Will Rise
8Do not gloat over me, my enemy!
Though I have fallen, I will rise.
Though I sit in darkness,
the Lord will be my light.
9Because I have sinned against him,
I will bear the Lord’s wrath,
until he pleads my case
and upholds my cause.
He will bring me out into the light;
I will see his righteousness.
10Then my enemy will see it
and will be covered with shame,
she who said to me,
“Where is the Lord your God?”
My eyes will see her downfall;
even now she will be trampled underfoot
like mire in the streets.
11The day for building your walls will come,
the day for extending your boundaries.
12In that day people will come to you
from Assyria and the cities of Egypt,
even from Egypt to the Euphrates
and from sea to sea
and from mountain to mountain.
13The earth will become desolate because of its inhabitants,
as the result of their deeds.
Prayer and Praise
14Shepherd your people with your staff,
the flock of your inheritance,
which lives by itself in a forest,
in fertile pasturelands.7:14 Or in the middle of Carmel
Let them feed in Bashan and Gilead
as in days long ago.
15“As in the days when you came out of Egypt,
I will show them my wonders.”
16Nations will see and be ashamed,
deprived of all their power.
They will put their hands over their mouths
and their ears will become deaf.
17They will lick dust like a snake,
like creatures that crawl on the ground.
They will come trembling out of their dens;
they will turn in fear to the Lord our God
and will be afraid of you.
18Who is a God like you,
who pardons sin and forgives the transgression
of the remnant of his inheritance?
You do not stay angry forever
but delight to show mercy.
19You will again have compassion on us;
you will tread our sins underfoot
and hurl all our iniquities into the depths of the sea.
20You will be faithful to Jacob,
and show love to Abraham,
as you pledged on oath to our ancestors
in days long ago.
Landets förfall
1Ve mig!
Jag är som fruktplockare
och druvskördare efter skördetiden:
Inte en druvklase finns att äta
och inte ett enda efterlängtat fikon.
2De fromma har försvunnit från landet,
och ingen ärlig människa finns kvar.
Alla ligger de på lur för att mörda
och fånga någon annan i sina nät.
3Med båda händerna
är de beredda att begå onda gärningar,
fursten vill ha gåvor
och domaren tar mutor,
den mäktige dikterar vad han önskar.
På det viset blir allting förvridet.7:3 Grundtextens innebörd är osäker.
4Den bäste bland dem är som ett törnsnår,
och den ärligaste bland dem som en taggig häck.
Den dag som dina väktare förutsagt är inne,
dagen då Gud ska besöka dig,
och förvirring drabbar folket.
5Lita inte på din nästa,
förtrösta inte på en vän,
var försiktig med vad du säger
till kvinnan i din famn!
6Sonen föraktar sin far,
dottern sätter sig upp mot sin mor
och sonhustrun mot sin svärmor,
och en man ska finna fiender i sitt eget hus.
7Men jag vill se upp till Herren
och vänta på min frälsnings Gud.
Min Gud ska höra mig.
Israel reser sig
8Gläds inte över mig, min fiende,
för även om jag har fallit
ska jag resa mig igen.
När jag sitter i mörkret
ska Herren vara mitt ljus.
9Jag har syndat mot Herren
och måste uthärda hans vrede
till dess han tar sig an min sak
och skaffar mig rätt.
Han ska föra mig ut i ljuset,
och jag ska få se hans rättfärdighet.
10Då ska min fiende få se det
och höljas i skam,
hon7:10 Fiendefolket personifieras som en kvinna. som sa till mig:
”Var är nu Herren, din Gud?”
Jag ska med egna ögon få se
när hon trampas ner som smuts på gatan.
11Den dagen ska komma
då dina murar byggs upp,
och den dagen ska dina gränser vidgas.
12Den dagen ska man komma till dig
från Assyrien och Egyptens städer,
från Egypten till Eufrat,
från hav till hav och från berg till berg.
13Jorden ska läggas öde
för sina invånares
och deras gärningars skull.
Bön och lovprisning
14Valla ditt folk med din stav,
din hjord, din arvedel,
som bor ensam i skogen,
mitt i ett bördigt land.
Låt dem få beta i Bashan och Gilead,
som en gång för länge sedan.
15”Låt oss få se under
som vid ditt uttåg ur Egypten.”7:15 I grundtexten är det svårt att se vem som åsyftas; det kan också vara Herren som talar: Som när du drog ut ur Egypten ska jag låta honom se under.
16Folken ska se det
och komma på skam i all sin makt.
De ska lägga handen på munnen,
och deras öron ska bli döva.
17De ska slicka stoft som ormar,
som markens kräldjur.
Darrande ska de komma ut ur sina fästen,
skräckslagna inför Herren, vår Gud,
och frukta för dig.
18Vem är en sådan Gud som du,
som utplånar skuld och förlåter synd
hos dem som finns kvar av hans arvedel?
Hans vrede består inte för evigt,
för vad han vill är nåd.
19Än en gång ska han
förbarma sig över oss,
trampa på våra synder
och kasta våra missgärningar i havets djup.
20Du ska visa Jakob trohet
och Abraham nåd,
som du med ed lovade våra förfäder
för så länge sedan.