Isaiah’s Commission
1In the year that King Uzziah died, I saw the Lord, high and exalted, seated on a throne; and the train of his robe filled the temple. 2Above him were seraphim, each with six wings: With two wings they covered their faces, with two they covered their feet, and with two they were flying. 3And they were calling to one another:
“Holy, holy, holy is the Lord Almighty;
the whole earth is full of his glory.”
4At the sound of their voices the doorposts and thresholds shook and the temple was filled with smoke.
5“Woe to me!” I cried. “I am ruined! For I am a man of unclean lips, and I live among a people of unclean lips, and my eyes have seen the King, the Lord Almighty.”
6Then one of the seraphim flew to me with a live coal in his hand, which he had taken with tongs from the altar. 7With it he touched my mouth and said, “See, this has touched your lips; your guilt is taken away and your sin atoned for.”
8Then I heard the voice of the Lord saying, “Whom shall I send? And who will go for us?”
And I said, “Here am I. Send me!”
9He said, “Go and tell this people:
“ ‘Be ever hearing, but never understanding;
be ever seeing, but never perceiving.’
10Make the heart of this people calloused;
make their ears dull
and close their eyes.6:9,10 Hebrew; Septuagint ‘You will be ever hearing, but never understanding; / you will be ever seeing, but never perceiving.’ / 10 This people’s heart has become calloused; / they hardly hear with their ears, / and they have closed their eyes
Otherwise they might see with their eyes,
hear with their ears,
understand with their hearts,
and turn and be healed.”
11Then I said, “For how long, Lord?”
And he answered:
“Until the cities lie ruined
and without inhabitant,
until the houses are left deserted
and the fields ruined and ravaged,
12until the Lord has sent everyone far away
and the land is utterly forsaken.
13And though a tenth remains in the land,
it will again be laid waste.
But as the terebinth and oak
leave stumps when they are cut down,
so the holy seed will be the stump in the land.”
Herren kallar Jesaja
1Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp. 2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. 3De ropade till varandra:
”Helig, helig, helig är härskarornas Herre,
hela jorden är full av hans härlighet.”
4Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök.
5Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas Herre.”
6Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång. 7Han rörde med det vid mina läppar och sa:
”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.”
8Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!” 9Då sa han:
”Gå och säg till det här folket:
’Lyssna, lyssna, men fatta inget!
Titta, titta, men se inget!’
10Gör det här folkets hjärta hårt.
Stäng deras öron
och tillslut deras ögon,
så att de inget kan se
och inget höra,
så att de inget förstår
och inte vänder om och blir botade.”
11Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade:
”Tills städerna ligger i ruiner
utan invånare,
husen står tomma,
och fälten är skövlade.
12Herren ska föra var och en långt bort,
och det ska bli en stor ödeläggelse i landet.
13När en tiondel är kvar där,
ska också den ödeläggas,
som en terebint eller en ek,
vars stubbe finns kvar efter att den fällts.
Den stubben är en helig säd.”
