New International Version

Genesis 8:1-22

1But God remembered Noah and all the wild animals and the livestock that were with him in the ark, and he sent a wind over the earth, and the waters receded. 2Now the springs of the deep and the floodgates of the heavens had been closed, and the rain had stopped falling from the sky. 3The water receded steadily from the earth. At the end of the hundred and fifty days the water had gone down, 4and on the seventeenth day of the seventh month the ark came to rest on the mountains of Ararat. 5The waters continued to recede until the tenth month, and on the first day of the tenth month the tops of the mountains became visible.

6After forty days Noah opened a window he had made in the ark 7and sent out a raven, and it kept flying back and forth until the water had dried up from the earth. 8Then he sent out a dove to see if the water had receded from the surface of the ground. 9But the dove could find nowhere to perch because there was water over all the surface of the earth; so it returned to Noah in the ark. He reached out his hand and took the dove and brought it back to himself in the ark. 10He waited seven more days and again sent out the dove from the ark. 11When the dove returned to him in the evening, there in its beak was a freshly plucked olive leaf! Then Noah knew that the water had receded from the earth. 12He waited seven more days and sent the dove out again, but this time it did not return to him.

13By the first day of the first month of Noah’s six hundred and first year, the water had dried up from the earth. Noah then removed the covering from the ark and saw that the surface of the ground was dry. 14By the twenty-seventh day of the second month the earth was completely dry.

15Then God said to Noah, 16“Come out of the ark, you and your wife and your sons and their wives. 17Bring out every kind of living creature that is with you—the birds, the animals, and all the creatures that move along the ground—so they can multiply on the earth and be fruitful and increase in number on it.”

18So Noah came out, together with his sons and his wife and his sons’ wives. 19All the animals and all the creatures that move along the ground and all the birds—everything that moves on land—came out of the ark, one kind after another.

20Then Noah built an altar to the Lord and, taking some of all the clean animals and clean birds, he sacrificed burnt offerings on it. 21The Lord smelled the pleasing aroma and said in his heart: “Never again will I curse the ground because of humans, even though8:21 Or humans, for every inclination of the human heart is evil from childhood. And never again will I destroy all living creatures, as I have done.

22“As long as the earth endures,

seedtime and harvest,

cold and heat,

summer and winter,

day and night

will never cease.”

Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 8:1-22

1Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.

6Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.

10Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.

13I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sa Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.

20Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.

22Så länge som jorden finns kvar

kommer sådd och skörd,

köld och värme,

sommar och vinter,

dag och natt

aldrig att upphöra.”