1On the thirteenth day of the twelfth month, the month of Adar, the edict commanded by the king was to be carried out. On this day the enemies of the Jews had hoped to overpower them, but now the tables were turned and the Jews got the upper hand over those who hated them. 2The Jews assembled in their cities in all the provinces of King Xerxes to attack those determined to destroy them. No one could stand against them, because the people of all the other nationalities were afraid of them. 3And all the nobles of the provinces, the satraps, the governors and the king’s administrators helped the Jews, because fear of Mordecai had seized them. 4Mordecai was prominent in the palace; his reputation spread throughout the provinces, and he became more and more powerful.
5The Jews struck down all their enemies with the sword, killing and destroying them, and they did what they pleased to those who hated them. 6In the citadel of Susa, the Jews killed and destroyed five hundred men. 7They also killed Parshandatha, Dalphon, Aspatha, 8Poratha, Adalia, Aridatha, 9Parmashta, Arisai, Aridai and Vaizatha, 10the ten sons of Haman son of Hammedatha, the enemy of the Jews. But they did not lay their hands on the plunder.
11The number of those killed in the citadel of Susa was reported to the king that same day. 12The king said to Queen Esther, “The Jews have killed and destroyed five hundred men and the ten sons of Haman in the citadel of Susa. What have they done in the rest of the king’s provinces? Now what is your petition? It will be given you. What is your request? It will also be granted.”
13“If it pleases the king,” Esther answered, “give the Jews in Susa permission to carry out this day’s edict tomorrow also, and let Haman’s ten sons be impaled on poles.”
14So the king commanded that this be done. An edict was issued in Susa, and they impaled the ten sons of Haman. 15The Jews in Susa came together on the fourteenth day of the month of Adar, and they put to death in Susa three hundred men, but they did not lay their hands on the plunder.
16Meanwhile, the remainder of the Jews who were in the king’s provinces also assembled to protect themselves and get relief from their enemies. They killed seventy-five thousand of them but did not lay their hands on the plunder. 17This happened on the thirteenth day of the month of Adar, and on the fourteenth they rested and made it a day of feasting and joy.
18The Jews in Susa, however, had assembled on the thirteenth and fourteenth, and then on the fifteenth they rested and made it a day of feasting and joy.
19That is why rural Jews—those living in villages—observe the fourteenth of the month of Adar as a day of joy and feasting, a day for giving presents to each other.
Purim Established
20Mordecai recorded these events, and he sent letters to all the Jews throughout the provinces of King Xerxes, near and far, 21to have them celebrate annually the fourteenth and fifteenth days of the month of Adar 22as the time when the Jews got relief from their enemies, and as the month when their sorrow was turned into joy and their mourning into a day of celebration. He wrote them to observe the days as days of feasting and joy and giving presents of food to one another and gifts to the poor.
23So the Jews agreed to continue the celebration they had begun, doing what Mordecai had written to them. 24For Haman son of Hammedatha, the Agagite, the enemy of all the Jews, had plotted against the Jews to destroy them and had cast the pur (that is, the lot) for their ruin and destruction. 25But when the plot came to the king’s attention,9:25 Or when Esther came before the king he issued written orders that the evil scheme Haman had devised against the Jews should come back onto his own head, and that he and his sons should be impaled on poles. 26(Therefore these days were called Purim, from the word pur.) Because of everything written in this letter and because of what they had seen and what had happened to them, 27the Jews took it on themselves to establish the custom that they and their descendants and all who join them should without fail observe these two days every year, in the way prescribed and at the time appointed. 28These days should be remembered and observed in every generation by every family, and in every province and in every city. And these days of Purim should never fail to be celebrated by the Jews—nor should the memory of these days die out among their descendants.
29So Queen Esther, daughter of Abihail, along with Mordecai the Jew, wrote with full authority to confirm this second letter concerning Purim. 30And Mordecai sent letters to all the Jews in the 127 provinces of Xerxes’ kingdom—words of goodwill and assurance— 31to establish these days of Purim at their designated times, as Mordecai the Jew and Queen Esther had decreed for them, and as they had established for themselves and their descendants in regard to their times of fasting and lamentation. 32Esther’s decree confirmed these regulations about Purim, and it was written down in the records.
Judarna triumferar
1Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. 2Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. 3Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. 4Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare.
5Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. 6I borgen i Susa dödade judarna 500 män 7och Parshandata, Dalfon, Aspata, 8Porata, Adalja, Aridata, 9Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra.
11När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, 12sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.”
13Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.”
14Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp.
15Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte.
16De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. 17Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor.
Purimhögtiden instiftas
20Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran 21och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar 22som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga.
23Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. 24För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. 25Men när detta lades fram för kungen9:25 Eller När hon (Ester) kom inför kungen., utfärdade han en skriftlig kungörelse9:25 Eller trots en tidigare skriftlig kungörelse. Grundtextens innebörd är osäker. med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. 26Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, 27införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. 28Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande.
29Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. 30Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, 31för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok.
