Elijah and Obadiah
1After a long time, in the third year, the word of the Lord came to Elijah: “Go and present yourself to Ahab, and I will send rain on the land.” 2So Elijah went to present himself to Ahab.
Now the famine was severe in Samaria, 3and Ahab had summoned Obadiah, his palace administrator. (Obadiah was a devout believer in the Lord. 4While Jezebel was killing off the Lord’s prophets, Obadiah had taken a hundred prophets and hidden them in two caves, fifty in each, and had supplied them with food and water.) 5Ahab had said to Obadiah, “Go through the land to all the springs and valleys. Maybe we can find some grass to keep the horses and mules alive so we will not have to kill any of our animals.” 6So they divided the land they were to cover, Ahab going in one direction and Obadiah in another.
7As Obadiah was walking along, Elijah met him. Obadiah recognized him, bowed down to the ground, and said, “Is it really you, my lord Elijah?”
8“Yes,” he replied. “Go tell your master, ‘Elijah is here.’ ”
9“What have I done wrong,” asked Obadiah, “that you are handing your servant over to Ahab to be put to death? 10As surely as the Lord your God lives, there is not a nation or kingdom where my master has not sent someone to look for you. And whenever a nation or kingdom claimed you were not there, he made them swear they could not find you. 11But now you tell me to go to my master and say, ‘Elijah is here.’ 12I don’t know where the Spirit of the Lord may carry you when I leave you. If I go and tell Ahab and he doesn’t find you, he will kill me. Yet I your servant have worshiped the Lord since my youth. 13Haven’t you heard, my lord, what I did while Jezebel was killing the prophets of the Lord? I hid a hundred of the Lord’s prophets in two caves, fifty in each, and supplied them with food and water. 14And now you tell me to go to my master and say, ‘Elijah is here.’ He will kill me!”
15Elijah said, “As the Lord Almighty lives, whom I serve, I will surely present myself to Ahab today.”
Elijah on Mount Carmel
16So Obadiah went to meet Ahab and told him, and Ahab went to meet Elijah. 17When he saw Elijah, he said to him, “Is that you, you troubler of Israel?”
18“I have not made trouble for Israel,” Elijah replied. “But you and your father’s family have. You have abandoned the Lord’s commands and have followed the Baals. 19Now summon the people from all over Israel to meet me on Mount Carmel. And bring the four hundred and fifty prophets of Baal and the four hundred prophets of Asherah, who eat at Jezebel’s table.”
20So Ahab sent word throughout all Israel and assembled the prophets on Mount Carmel. 21Elijah went before the people and said, “How long will you waver between two opinions? If the Lord is God, follow him; but if Baal is God, follow him.”
But the people said nothing.
22Then Elijah said to them, “I am the only one of the Lord’s prophets left, but Baal has four hundred and fifty prophets. 23Get two bulls for us. Let Baal’s prophets choose one for themselves, and let them cut it into pieces and put it on the wood but not set fire to it. I will prepare the other bull and put it on the wood but not set fire to it. 24Then you call on the name of your god, and I will call on the name of the Lord. The god who answers by fire—he is God.”
Then all the people said, “What you say is good.”
25Elijah said to the prophets of Baal, “Choose one of the bulls and prepare it first, since there are so many of you. Call on the name of your god, but do not light the fire.” 26So they took the bull given them and prepared it.
Then they called on the name of Baal from morning till noon. “Baal, answer us!” they shouted. But there was no response; no one answered. And they danced around the altar they had made.
27At noon Elijah began to taunt them. “Shout louder!” he said. “Surely he is a god! Perhaps he is deep in thought, or busy, or traveling. Maybe he is sleeping and must be awakened.” 28So they shouted louder and slashed themselves with swords and spears, as was their custom, until their blood flowed. 29Midday passed, and they continued their frantic prophesying until the time for the evening sacrifice. But there was no response, no one answered, no one paid attention.
30Then Elijah said to all the people, “Come here to me.” They came to him, and he repaired the altar of the Lord, which had been torn down. 31Elijah took twelve stones, one for each of the tribes descended from Jacob, to whom the word of the Lord had come, saying, “Your name shall be Israel.” 32With the stones he built an altar in the name of the Lord, and he dug a trench around it large enough to hold two seahs18:32 That is, probably about 24 pounds or about 11 kilograms of seed. 33He arranged the wood, cut the bull into pieces and laid it on the wood. Then he said to them, “Fill four large jars with water and pour it on the offering and on the wood.”
34“Do it again,” he said, and they did it again.
“Do it a third time,” he ordered, and they did it the third time. 35The water ran down around the altar and even filled the trench.
36At the time of sacrifice, the prophet Elijah stepped forward and prayed: “Lord, the God of Abraham, Isaac and Israel, let it be known today that you are God in Israel and that I am your servant and have done all these things at your command. 37Answer me, Lord, answer me, so these people will know that you, Lord, are God, and that you are turning their hearts back again.”
38Then the fire of the Lord fell and burned up the sacrifice, the wood, the stones and the soil, and also licked up the water in the trench.
39When all the people saw this, they fell prostrate and cried, “The Lord—he is God! The Lord—he is God!”
40Then Elijah commanded them, “Seize the prophets of Baal. Don’t let anyone get away!” They seized them, and Elijah had them brought down to the Kishon Valley and slaughtered there.
41And Elijah said to Ahab, “Go, eat and drink, for there is the sound of a heavy rain.” 42So Ahab went off to eat and drink, but Elijah climbed to the top of Carmel, bent down to the ground and put his face between his knees.
43“Go and look toward the sea,” he told his servant. And he went up and looked.
“There is nothing there,” he said.
Seven times Elijah said, “Go back.”
44The seventh time the servant reported, “A cloud as small as a man’s hand is rising from the sea.”
So Elijah said, “Go and tell Ahab, ‘Hitch up your chariot and go down before the rain stops you.’ ”
45Meanwhile, the sky grew black with clouds, the wind rose, a heavy rain started falling and Ahab rode off to Jezreel. 46The power of the Lord came on Elijah and, tucking his cloak into his belt, he ran ahead of Ahab all the way to Jezreel.
Elia tillrättavisar kung Achav
1Efter en lång tid, på tredje året, kom Herrens ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.”
2Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen.
Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria.
3Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för Herren. 4En gång, när Isebel höll på att döda Herrens profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten.
5Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.”
6De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat. 7Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han. 8”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.”
9Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden? 10Ja, så sant Herren, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig. 11Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’ 12Men så snart jag har gått härifrån, så för nog Herrens Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat Herren alltsedan min ungdom. 13Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda Herrensprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten? 14Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!”
15”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia.
Elia utmanar baalsprofeterna
16Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom.
17”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia. 18”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat Herrens bud och följt baalsgudarna. 19Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.”
20Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel.
21Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om Herren är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar.
22”Jag är den ende av Herrens profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia. 23”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld. 24Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till Herren, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.”
Allt folket gick med på Elias förslag.
25Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.”
26De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret18:26 hoppa runt altaret är en osäker översättning, eftersom det hebreiska uttryckets innebörd är osäker. som de hade gjort.
27Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar18:27 Innebörden av hebreiskans upptagen med annat i sina tankar är osäker., eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”
28Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde. 29De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.
30”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp Herrens altare som hade rivits ner. 31Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken Herren hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.” 32Av dem byggde han ett altare åt Herren. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått18:32 Ordagrant: två sea. Seamåttet var en tredjedel av efa, som i sin tur har varierat någonstans mellan 20 och 40 liter.. 33Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.
34”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa 35rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.
36När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning! 37Herre, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”
38Då kom en eld ner från Herren som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.
39När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”Herren är Gud! Herren är Gud!”
40Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han.
De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.
Elia ber om regn
41Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”
42Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän 43och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!”
Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”
44När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand.
”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.
45Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel, 46och Herrens kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.
