Nehemiah Helps Some Poor People
1Some men and their wives cried out against their Jewish brothers and sisters. 2Some of them were saying, “There are now many of us. We have many sons and daughters. We have to get some grain so we can eat and stay alive.”
3Others were saying, “We’re being forced to sell our fields, vineyards and homes. We have to do it to buy grain. There isn’t enough food for everyone.”
4Still others were saying, “We’ve had to borrow money. We needed it to pay the king’s tax on our fields and vineyards. 5We belong to the same family lines as the rest of our people. Our children are as good as theirs. But we’ve had to sell them off as slaves. Some of our daughters have already been made slaves. But we can’t do anything about it. That’s because our fields and vineyards now belong to others.”
6I heard them when they cried out. And I was very angry when I heard what they were saying. 7I thought it over for a while. Then I accused the nobles and officials of breaking the law. I told them, “You are charging your own people interest!” So I called together a large group of people to handle the matter. 8I said, “Our Jewish brothers and sisters were sold to other nations. We’ve done everything we could to buy them back and bring them home. But look at what you are doing! You are actually selling your own people! Now we’ll have to buy them back too!” The people kept quiet. They couldn’t think of anything to say.
9So I continued, “What you are doing isn’t right. Shouldn’t you show respect for our God? Shouldn’t you live in a way that will keep our enemies from saying bad things about us? 10I’m lending the people money and grain. So are my relatives and my men. But we must stop charging interest! 11Give the people’s fields back to them. Give them back their vineyards, olive groves and houses. Do it right away. Give everything back to them. Also give them back the one percent on the money, grain, fresh wine and olive oil you have charged them.”
12“We’ll give it back,” they said. “And we won’t require anything more from them. We’ll do exactly as you say.”
Then I sent for the priests. I made the nobles and officials promise to do what they had said. 13I also shook out my pockets and emptied them. I said, “Someone might decide not to keep this promise they have made. If that happens, may God shake them out of their house! May he empty them of everything they own!”
The whole community said, “Amen.” They praised the Lord. And the leaders did what they had promised to do.
14And that’s not all. I was appointed as governor of Judah in the 20th year that Artaxerxes was king of Persia. I remained in that position until his 32nd year. During those 12 years, I and my relatives didn’t eat the food that was provided for my table. 15But there had been governors before me. They had put a heavy load on the people. They had taken a pound of silver from each of them. They had also taken food and wine from them. Their officials had acted like high and mighty rulers over them. But because of my great respect for God, I didn’t act like that. 16Instead, I spent all my time working on this wall. All my men were gathered there to work on it too. We didn’t receive any land for ourselves.
17Many people ate at my table. They included 150 Jews and officials. They also included leaders who came to us from the nations that were around us. 18Each day one ox, six of the best sheep and some birds were prepared for me. Every ten days plenty of wine of all kinds was brought in as well. In spite of all that, I never asked for the food that was provided for my table. That’s because the people were already paying too many taxes.
19You are my God. Please remember me and help me. Keep in mind everything I’ve done for these people.
Nehemja på de fattigas sida
1Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. 2Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” 3Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” 4Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.
5”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”
6Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, 7och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.
”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.
8Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.
9Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”
12De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”
”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.
14Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver5:15 40 siklar silver (1 sikel motsvarar 12 gram). om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.
16Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi5:16 Enligt en del handskrifter Jag. skaffade oss ingen egen mark.
17Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.
19”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”
