1I am a man who has suffered greatly.
The Lord has used the Babylonians
to punish my people.
2He has driven me away. He has made me walk
in darkness instead of light.
3He has turned his powerful hand against me.
He has done it again and again, all day long.
4He has worn out my body.
He has broken my bones.
5He has surrounded me and attacked me.
He has made me suffer bitterly.
He has made things hard for me.
6He has made me live in darkness
like those who are dead and gone.
7He has built walls around me, so I can’t escape.
He has put heavy chains on me.
8I call out and cry for help.
But he won’t listen to me when I pray.
9He has put up a stone wall to block my way.
He has made my paths crooked.
10He has been like a bear waiting to attack me.
He has been like a lion hiding in the bushes.
11He has dragged me off the path.
He has torn me to pieces.
And he has left me helpless.
12He has gotten his bow ready to use.
He has shot his arrows at me.
13The arrows from his bag
have gone through my heart.
14My people laugh at me all the time.
They sing and make fun of me all day long.
15The Lord has made my life bitter.
He has made me suffer bitterly.
16He made me chew stones that broke my teeth.
He has walked all over me in the dust.
17I have lost all hope of ever having any peace.
I’ve forgotten what good times are like.
18So I say, “My glory has faded away.
My hope in the Lord is gone.”
19I remember how I suffered and wandered.
I remember how bitter my life was.
20I remember it very well.
My spirit is very sad deep down inside me.
21But here is something else I remember.
And it gives me hope.
22The Lord loves us very much.
So we haven’t been completely destroyed.
His loving concern never fails.
23His great love is new every morning.
Lord, how faithful you are!
24I say to myself, “The Lord is everything I will ever need.
So I will put my hope in him.”
25The Lord is good to those who put their hope in him.
He is good to those who look to him.
26It is good when people wait quietly
for the Lord to save them.
27It is good for a man to carry a heavy load of suffering
while he is young.
28Let him sit alone and not say anything.
The Lord has placed that load on him.
29Let him bury his face in the dust.
There might still be hope for him.
30Let him turn his cheek toward those who would slap him.
Let him be filled with shame.
31The Lord doesn’t turn his back
on people forever.
32He might bring suffering.
But he will also show loving concern.
How great his faithful love is!
33He doesn’t want to bring pain
or suffering to anyone.
34Every time people crush prisoners under their feet,
the Lord knows all about it.
35When people refuse to give someone what they should,
the Most High God knows it.
36When people don’t treat someone fairly,
the Lord knows it.
37Suppose people order something to happen.
It won’t happen unless the Lord has planned it.
38Troubles and good things alike come to people
because the Most High God has commanded them to come.
39A person who is still alive shouldn’t blame God
when God punishes them for their sins.
40Let’s take a good look at the way we’re living.
Let’s return to the Lord.
41Let’s lift up our hands to God in heaven.
Let’s pray to him with all our hearts.
42Let’s say, “We have sinned.
We’ve refused to obey you.
And you haven’t forgiven us.
43“You have covered yourself with the cloud of your anger.
You have chased us.
You have killed us without pity.
44You have covered yourself with the cloud of your anger.
Our prayers can’t get through to you.
45You have made us become like trash and garbage
among the nations.
46“All our enemies have opened their mouths wide
to swallow us up.
47We are terrified and trapped.
We are broken and destroyed.”
48Streams of tears flow from my eyes.
That’s because my people are destroyed.
49Tears will never stop flowing from my eyes.
My eyes can’t get any rest.
50I’ll weep until the Lord looks down from heaven.
I’ll cry until he notices my tears.
51What I see brings pain to my spirit.
All the women of my city are mourning.
52Those who were my enemies for no reason at all
hunted me down as if I were a bird.
53They tried to end my life
by throwing me into a deep pit.
They threw stones down at me.
54The water rose and covered my head.
I thought I was going to die.
55Lord, I called out to you.
I called out from the bottom of the pit.
56I prayed, “Please don’t close your ears
to my cry for help.”
And you heard my appeal.
57You came near when I called out to you.
You said, “Do not be afraid.”
58Lord, you stood up for me in court.
You saved my life and set me free.
59Lord, you have seen the wrong things
people have done to me.
Stand up for me again!
60You have seen how my enemies
have tried to get even with me.
You know all about their plans against me.
61Lord, you have heard them laugh at me.
You know all about their plans against me.
62You have heard my enemies
whispering among themselves.
They speak against me all day long.
63Just look at them sitting and standing there!
They sing and make fun of me.
64Lord, pay them back.
Punish them for what their hands have done.
65Cover their minds with a veil.
Put a curse on them!
66Lord, get angry with them and hunt them down.
Wipe them off the face of the earth.
Tredje sången om lidande och hopp
1Jag är mannen3:1 Vem denne man representerar framgår inte, men kanske Jeremia själv (som antas ha skrivit Klagovisorna); kanske för han s.a.s. det lidande folkets talan. Annars skildras Jerusalem som en kvinna, dotter Sion. som upplevt lidande
under hans vredes gissel.
2Han har drivit mig in i ett mörker
där inget ljus finns.
3Han har vänt sin hand mot mig,
om och om igen, dagen lång.
4Han har slitit sönder mitt kött och min hud
och krossat benen i min kropp.
5Han har byggt en mur omkring mig
och omslutit mig med bitterhet och elände.
6I mörker har han låtit mig bo,
liksom de som är döda sedan länge.
7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
tunga bojor har han satt på mig.
8Hur jag än klagar och ropar,
vänder han sig bort från min bön.
9Med stenblock har han stängt vägen för mig
och gjort mina stigar oländiga.
10Han lurar på mig som en björn,
som ett lejon i ett gömställe.
11Han har fört mig bort från vägen,
slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
12Han har spänt sin båge
och riktat den mot mig.
13Pilar från hans koger
har genomborrat mina njurar.
14Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
en visa har jag blivit för dem.
15Han har fyllt mig med bitterhet
och gett mig malört att dricka.
16Han har krossat mina tänder med stenar
och trampat ner mig i stoftet.
17All frid har försvunnit ur mitt liv,
och jag har glömt vad lycka är.
18Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på något från Herren.”
19Tanken på mitt elände och min hemlöshet
är som malört och gift.3:19-21 Grundtextens innebörd är osäker. …därför håller jag ut i v. 21 är mycket likt Därför vill jag hoppas på honom i v. 24 (samma verb i hebreiskan, så även i v. 26, vänta).
20Jag blir inte fri från minnena,
jag är bedrövad.
21Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:
22Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,3:22 Enligt andra handskrifter: Herrens nåd tar aldrig slut.
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
Därför vill jag hoppas på honom.
25Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den som söker honom.
26Det är gott att i stillhet
vänta på räddning från Herren.
27Det är nyttigt för en man
att bära ok som ung.
28Må han sitta ensam och i stillhet
när det läggs på honom.
29Må han trycka ansiktet mot marken,
kanske finns det ännu hopp.
30Må han vända kinden
mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.
31Herren förkastar inte
för evigt.
32Även om han ger plågor,
så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
33För han vill inte ge människorna
plåga och sorg.
34Att man krossar under sina fötter
alla fångarna i landet,
35att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
36att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?
37Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
om inte Herren befallt det?
38Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
39Varför ska då någon levande människa
klaga över sina synder?3:39 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: …klaga när hon straffas för sina synder.
40Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
och återvända till Herren.
41Låt oss lyfta upp våra hjärtan
och händer till Gud i himlen:
42Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44Du har höljt dig i ett moln
som ingen bön kan genomtränga.
45Du har gjort oss till sopor och avfall
bland folken.
46”Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47Skräck och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.”
48Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
för dottern mitt folk går under.
49De flödar ur mina ögon
oupphörligen, ändlöst,
50tills Herren blickar ner
och ser det från himlen.
51Det gör mig ont att se
hur de unga kvinnorna i min stad lider.3:51 Grundtextens innebörd är osäker.
52De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak var mina fiender.
53De försökte ta mitt liv i en grop
och kastade stenar på mig.
54Vattnet strömmade över mitt huvud,
jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.
55Men nerifrån gravens djup
ropade jag ditt namn, Herre,
56och du hörde min vädjan:
”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57Du kom nära mig när jag ropade,
och du sa: ”Var inte rädd!”
58Herre, du har tagit dig an mig
och gett lösen för mitt liv.
59Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
Herre, skaffa mig rätt!
60Du har sett deras hämndlystnad,
alla sammansvärjningar mot mig.
61Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
alla deras sammansvärjningar mot mig,
62allt som mina fiender
viskar och mumlar mot mig dagen lång.
63Se hur de sjunger nidvisor om mig
vare sig de sitter eller står.
64Herre, straffa dem
så som deras gärningar förtjänar.
65Täck deras innersta med en slöja,3:65 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: Förmörka deras sinnen/innersta…
låt din förbannelse komma över dem.
66Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!
